Dokument

Predikan på 5 söndagen efter pingst 2019-07-14/hs

Evangelium
Lukas 6:36-42
36 Var barmhärtiga så som er Fader är barmhärtig.
37 Döm inte, och ni skall inte bli dömda. Fördöm inte, och ni skall inte bli fördömda. Förlåt, och ni skall bli förlåtna.
38 Ge, och ni skall få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall Gud ge er i famnen. Ty med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.”
39 Han gav dem också en liknelse: ”Kan väl en blind leda en blind? Faller då inte båda i gropen?
40 En lärjunge är inte förmer än sin lärare, och när någon har blivit fullärd blir han som sin lärare.
41 Varför ser du flisan i din broders öga, men märker inte bjälken i ditt eget öga? 42 Hur kan du säga till din broder: Broder, låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta bort flisan ur din broders öga.

Så lyder det heliga Evangeliet.
Kristus vi lovar dig

 Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

Kära församling,

Barmhärtig
– det svenska ordet kommer helt enkelt från det att man gjort ett ord av föreställningen att ha hjärtat i barmen. Varmhjärtade – medkännande – barmhärtiga – förbarmande – det är vi inte. Jesus som till skillnad från oss har rätt att döma och fördöma, fördömer vår obarmhärtighet här och nu för den kommer att leda till vår slutliga fördömelse, om vi inte frälses. Med sin kärlek och barmhärtighet vill Jesus nu skaffa sig rum hos oss. Vi som är präglade av kyla, hårdhjärtenhet och ondska. Jesus ställer också upp en måttstock på vad som är rätt barmhärtighet: det är den himmelske Faderns barmhärtighet.

Detta är den viktiga utgångspunkten, då vi skall definiera vad som är barmhärtighet. Människor jamsar ofta om kärlek dvs något slags barmhärtig attityd och då menar man ofta att man bara själv definierar vad som är kärlek. Det kan i slutet bli som ett bångstyrigt barn eller en upprorisk tonåring vill ha det till: att tillåta är kärleksfullt och att förbjuda är obarmhärtigt. Så kan det sedan helt på allvar tillämpas i en avfallen kyrka så att de som gör uppror mot Gud och hans bud beskrivs som barmhärtighetens och kärlekens banerförare under det att det som högt läser ur den heliga Skrift vad Gud verkligen sagt beskrivs som kärlekslösa och intoleranta. Blir det såhär då ha man gjort om intet den grunddefinition som Jesus själv har gett för barmhärtigheten: ”Var barmhärtiga så som er Fader är barmhärtig!”

Gud gör inget av sina bud om intet för sin barmhärtighets skull.
Tvärtom är hans bud uttryck för hans heliga kärleksfulla vilja. Vilken underbar värld vi skulle leva i om alla Guds bud över allt av alla skulle iakttas och förverkligas! Vi förstår att Satan i sin list just använder kärleks- och barmhärtighets begreppet för att förverkliga sina djävulska avsikter i människovärlden. Varje opposition mot Gud och det han har sagt ska gärna betecknas som uttryck för kärlek och hänsyn. Bibeln lär att Satan själv framträder som Ljusets ängel. Det gör han inte minst då han betecknar upproret mot den himmelske Faderns ord som uttryck för kärlek och barmhärtighet. I följd av brotten mot Guds heliga bud följer elände. Då man inte vördar och tar hand om de äldre, då man är ovarsam med andras liv och hälsa, då man fräckt i kärlekens namn överger sin hustru och familj eller bryter sig in i andras äktenskap, då man i den allmänna toleransens namn är slarvig med andras egendom. Det som kallas kärlek är ofta just det: obarmhärtighet och total avsaknad av medkänsla för medmänniskor. När egot får som det vill, ska det kallas kärlek. Vi ska inte låta oss bedras!

Vi ska alltså inte på något sätt låta Djävulens omskrivning av barmhärtighets begreppet påverka oss.

Laglösheten innebär kärlekslöshet
I Jesu undervisning framkommer det också att den stora laglösheten i världsförloppets sluttid just innebär kärlekslösheten. ”därigenom att laglösheten förökas skall kärleken hos de flesta kallna.”
Om vi nu på nytt tänker efter vad den himmelske Faderns barmhärtighet är, så är det en barmhärtighet som är medkännande och en kärlek, som omfattar dem som gått vilse som är slagna av synder och felsteg, utan att ett enda av buden upphävs. (Detta glömmer man eller vill medvetet glömma bort.) Gud låter inte udda vara jämnt. Hans helighet kräver straff för synden och han vill rädda syndaren från det straff han måste utmäta. Det är hans stora barmhärtighet och stora kärlek till människorna att han utgav sin Son och sände honom till världen, för att denne skulle ta på sig människornas skuld, så att var och en som tror räddas från den undergång som är bestämd.

Döma och fördöma – var ska sådant komma in?
Då alltså Jesus i dagens evangelium säger att vi inte ska döma och inte fördöma, så har dessa ord en dubbel betydelse. Vi får inte ställa oss i Guds position, så att vi dömer eller fördömer vår medmänniska. Det är Gud som dömer och personligen får vi inte döma någon. På samma sätt gäller också att vi inte får träda in i Guds position och upphäva det Gud har sagt och säga till människor att det och det budet inte längre gäller eller att det inte är farligt att bryta mot det. Vi ska låta Gud vara Gud och inte träda in i det som tillhör honom. Inte uttala Guds dom och inte heller leka Gud och ta bort den dom som tillhör honom.
Samtidigt vet vi att även om den slutliga domen och fördömelsedomen kommer på den sista dagen, så ska vissa sorts domar uttalas här i tiden på Guds uppdrag genom de myndigheter eller de ämbeten, som har fått det som uppgift. Samhällets väl kräver att domstolsväsendet består och det är också ett Guds uppdrag. Domared och vittnesed pekar också på att även om en dom här i tiden kan vara orätt även om man kan lyckas bedra en världslig domstol så finns det en som ser och vet och slutligt ska döma rätt.

Kyrkan är av Kristus beordrad att bedöma andar och skilja på dem.
Den kristna församlingen och Kyrkans ämbete ska också döma och avhålla dem från Kyrkans heliga nådemedel som utan att vilja bättra sig lever i uppenbar synd. S:t Paulus skriver i 1 Kor. 5 att han ”i vår Herre Jesu Kristi namn fällt domen över den som handlat så.” (v 4) Och aposteln brännmärker församlingen och församlingens myndighet för att dessa inte visat trohet då de låtit bli att döma.
I slutet av kapitlet säger aposteln: ”Är det inte dem som står innanför ni skall döma?” (12 b) Och slutligen: ”Driv ut ifrån er den som är ond!” (13). Denna Kyrkans ämbetes och församlingens dom har ett syfte och det är att rädda från den slutliga domen. Det sägs v. 5  om den som lever i synd, ”överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst på Herrens dag.” (1 Kor. 5.)
Utifrån oss själva och våra egna bedömningar får vi inte döma – det är vi förbjudna att göra. I stället ska vi personligen förlåta dem som gjort illa mot oss. Vi ska ha stort överseende och anstränga oss att ha det då det gäller andras fel och irriterande later. Vi måste hela tiden tänka på hur många som är tvungna att fördra oss och våra svagheter. Medlemmarna i vår familj och dem vi har omkring oss på arbetsplatsen måste ju hela tiden klara av att ha oss där. Låt oss alltså i vår tur vara mycket förlåtande och överseende. Vi ska ge utan tanke på lön. Vi ska ge med vänliga ord och gester, vi ska anstränga oss att vara medkännande för det är vi aldrig av bara farten som vi borde. Vi ska se till att inte de spontana sympatierna för vissa människor leder till att vi har anseende till personen och på orätt sätt gör skillnad på folk.
Hänvisade bara till oss själva utan Guds Ords ljus är vi blinda. Det ska vi komma ihåg. Därför ska ingen av oss leda den andra utifrån sina personliga värderingar och spontana känslor utan vi ska alla samfällt böja oss under Guds Ord och motta Guds Ords undervisning, för alla är vi i oss själva lika blinda.
Vi minns att Jesus har sagt: Kan väl en blind leda en blind? Det är ingen reell tröst att vara flera, då man tillsammans faller i gropen. Det kan hända att man blir där i gropen, om man inte vill ha den Allseendes ledning och ljuset från hans Ord. Då en människa i det kristna namnet leder en annan människa utan Guds Ord så går det garanterat båda vilse, vare sig de dömer varandra eller ger varandra nåd.

Domen
ska vi inte personligen leverera mot någon medmänniska utan domen ska vi alltid rikta mot oss själva. Vi ska läsa Jesu ord i bergspredikan. Vi ska ständigt leva med Guds bud för ögonen. Läs gärna varje dag Guds tio bud. En minut kanske behövs. Då vi håller oss medvetna om vår egen onda natur, vårt svulstiga och på så många sätt hemska ego, så kan vi lära oss barmhärtighet och fördragsamhet mot andra människor. Det vi kan se av andra människors fel är ju alltid ganska litet jämfört med vad som är möjligt att se hos oss själva, för i Guds Ords ljus, så står inför vårt samvete alla falska och onda motiv, alla fula och skamliga tankar, hela potentialen till allt möjligt ont, allt detta som vi normalt kan dölja för omvärlden. Vi förstår att vi personligen inte har rätt att sätta oss på någon piedestal och döma andra människor och hålla oss bättre och mera rättfärdiga.

Jesu avsikt med orden i slättpredikan (Luk) eller bergspredikan (Matt) är att avslöja vår skenhelighet och egenrättfärdighet att få oss att ropa om barmhärtighet och förlåtelse av honom Jesus, som är Frälsaren. I den goda gemenskapen med Frälsaren som hjälper oss med allt, lär vi oss den barmhärtighet mot syndare, som utgår från den himmelske Faderns djupt ömmande fadershjärta. Du går inte till gropen, fördärvet och fördömelsen, då du går med Jesus. Du räddas i stället från oändliga faror. Jesus vill tygla min onda natur, så att jag inte gör livet odrägligt för min medmänniska. Med Jesus går vi till himmel och salighet.

 

Predikan på 4 söndagen efter pingst 2019-07-07/hs

1 årgångens evangelium
Lukas 15:1-10
Alla publikaner och syndare höll sig nära intill Jesus för att höra honom. 2 Men fariseerna och de skriftlärda kritiserade honom ständigt och sade: ”Den mannen tar emot syndare och äter tillsammans med dem.” 3 Då berättade han denna liknelse för dem:  4 ”Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det?  5 Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar.  6 När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat.  7 Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig – inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver.  8 Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte ett ljus och sopar huset och letar noga, tills hon hittar det?  9 Och när hon har hittat det, samlar hon sina väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig! Jag har hittat silvermyntet som jag tappade.  10 Jag säger er: På samma sätt blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.”

 Så lyder det heliga Evangeliet.
Kristus vi lovar dig

 Predikan

Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

 

Kära församling,

Vi är förlorade
Ofta är det så i pedagogiken – då vi alltså i det fall att vi själva ska lära oss något, att vi lär känna helheten genom att först känna något väsentligt i en enskildhet. Det som med ett fint ord kallas deduktion.
Vi talar med detta evangelium om det förlorade fåret och den borttappade silverpenningen. De ska uttrycka vår egen belägenhet i utgångsläget – så att vi kan dra allmänna slutsatser av detta. Det generellt gällande nödvändiga att vi blir upphittade och hjälpta av Frälsaren Jesus Kristus, som har kommit i världen för att söka och upphitta det förlorade.
Sanningen är den om vi läser Bibeln och tar det till oss som där förklaras – att hela vår värld är förlorad. Vår värld skildes från det omedelbara umgänget med Gud och hans väsen i den stora katastrofen: syndafallet efter skapelsen.
Efter att det första människorna hade fallit i synd – och döden och den eviga undergången därmed hade blivit deras lott, förbannade Guds jorden och körde ut de första människorna från paradiset, Edens lustgård. Gud satte keruber och det ljungande svärdet i vägen så att ingen människa, ingen född syndare skulle kunna komma den vägen tillbaka till omedelbart umgänge med Gud i den rena världen. 1 Mos 3:24
Vi är alltså alla förlorade – hela världen är på väg till undergång. Jesus pekar på denna omständighet då han säger att himmel och jord ska förgås men inte hans ord. Matt 24:35; Luk 21:33. I 2 Petr 3:7-13 beskrivs hur Herrens dag ska komma till slut här i världens historia. Den ska komma som en tjuv, då ska himlarna försvinna och himlakropparna upplösas av hetta liksom jorden. Den fallna skapelsens tid tar slut – men efter det följer för dem som frälses – nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor.

Då Kristus har kommit är vi inte utelämnade så att vi måste förbli förlorade.
Gud som skapat världen och människorna har inte utlämnat oss åt mörker och död – evig förtappelse – utan han har sett till vår belägenhet och sänt sin Son till att rädda oss förlorade, rädda dig och mig som är förlorade och som utan att frälsningen når oss är på väg till död och undergång. Redan på fallets dag strax då syndafallet ägt rum talar Gud om honom som ska komma i människosläktet och krossa ormens huvud. (1 Mos 3:15)

”Ty så älskade Gud världen att utgav sin Son för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan att ha evigt liv.”

Detta är bakgrunden till att Jesus ger oss liknelserna om den förlorade fåret och det borttappade silvermyntet.

Syndainsikten – sjukdomsinsikten är avgörande
Liknelserna har inte den betydelsen att fariséerna och de skriftlärda inte skulle ha varit förlorade och borttappade – utan att de inte förstod sig vara det. Det litade också på sin egen rättfärdighet. Säkert såg de ut som anständiga medborgare utan synliga laster i alla fall inte på ytan.  De saknade bara insikten om att de egentligen sådana de var inför helig, rättfärdig, allseende Gud – var hopplöst förlorade.

I en av parallelltexterna i Mark 2 kommer detta väl fram.  Jesus har kallat Levi – Alfeus son han som också hette Matteus – till apostel – efteråt sitter Jesus till bords i hans hus – där är många publikaner (tullindrivare) och syndare.  Då uppstår frågan hos judarnas ledare.  Varför äter Jesus med tullindrivare och syndare. Jesu kommentar är: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.”  Mark 2:17

Det står klart att alla varenda född människa är en förlorad syndare – men det som det kommer an på nu är sjukdomsinsikten – syndainsikten.  Har vi den kan vi bli föremål för Jesu hjälp – få hans förbarmande – men med vår egen rättfärdighet stänger vi den ute – vi blir då utan förlåtelse, utan upprättelse, utan räddning i döden.

Israel var vid Jesu tid i all sin brist en religiös gemenskap som förmedlade kunskap om Guds heliga lag – trots att detta hanterades fel – så gav det en insikt om att Gud kräver rättfärdighet, att inget ont och orent kan komma inför honom.  De som inte kunde förtrösta på sig själva i denna miljö – kände sig utanför

Då kommer Jesus världens Frälsare talar barmhärtigt och uppmuntrande och upprättande till dem som känner sin synd och vet sig vara förlorade.  Det är orsaken till att dessa som också av omgivningen  uppfattades som fallna syndare – höll sig till Jesus.  Bland dessa människor gick Jesu myndiga och gällande ord ut. Min son, min dotter – dina synder förlåtas dig.

Vi förstår när vi tänker på denna text att dessa människor – de som inte hade en egen rättfärdighet att lyfta fram – att de är förebidliga för oss. Också vi ska förstå att vi är syndare och helt och hållet beroende av Frälsarens förlåtelse och hjälp.
Då det gäller syndainsikten så har Guds heliga lag som diagnosställare en stor betydelse. Vi vet att något om lagen är känt genom skapelsens vittnesbörd, genom att Gud nedlagt sin lag i hjärtana – det är det som är anledningen till att vi människor ofta kämpar med ett dåligt samvete. Många icke-troende människor har också problem med ett samvete som ibland anklagar bestämt.

Guds uppenbarade lag behövs som ställare av diagnosen.
Men vi behöver Guds uppenbara Lag i bibelordet för att riktigt förstå vår belägenhet. Paulus säger synden hade jag inte känt om inte lagen hade sagt det den säger. ”Jag hade inte vetat vad begäret var om inte lagen hade sagt: Du ska inte ha begär.” Rom 7:8  och när det gäller detta kommer också aposteln litet senare fram till slutsatsen: ”Jag vet att det inte bor något gott i mig.” 7:18
Jesus påpekar att det är detta som Den Helige Ande först kommer med då han kommer … han överbevisar om synd, rättfärdighet och dom. Joh 16:8

Inför Frälsarens ankomst i världen skulle folket beredas för mottagande, frälsningsfrågan som är en skriande stor fråga – den största frågan – den måste också bli en fråga i människornas hjärta och tanke. Därför gick Johannes Döparen före och sade Gör bättring – och mottag dopet till syndernas förlåtelse!  Jesus säger om Johannes döparens viktiga verksamhet:
”Publikaner och horor skall gå in i Guds rike men inte ni.

Ty Johannes kom till er på rättfärdighetens väg, men ni trodde inte på honom. Publikaner och horor trodde på honom. Och fastän ni såg det, ångrade ni er inte heller efteråt och trodde på honom.” Matt 21:31-32

Ingen kan dölja sig inför Gud.
Gud frälser fallna syndare för Jesu skull – detta är den enda möjligheten till frälsning.
Hur än vårt liv ser ut inför andra människor – så är vi alla var och en för sig fallna syndare – i absolut beroende av den frälsning Jesus kommer med.
Detta är Guds frälsningsavsikt.
Det är detta den osynliga världen – med dess härskaror och makter på Gud sida bevakar och följer med. De ser hur de är med oss.
Och då enda hos oss blir varse sin synd och tar sin tillflykt till Frälsaren och hans förlåtelse – så blir det stor glädje i denna osynliga värld.
Av Jesu ord ska vi också lära oss att tänka rätt i dessa frågor. Vi ska inte fråga i första hand. Hur många var det med? Hur många kunde man räkna på det mötet. Utan de som först gäller – var evangeliets ljus klart – kom budskapet till syndare klart fram. Dömdes synden, förkunnades förlåtelse och nåd. Lag och evangelium ska klart gå ut. Inte sammanblandas och inte någondera urvattnas.

Det kommer inte i första hand an på stora känslor och sådant som stimulerar vårt psyke – fastän vi är människor i allt och ser och känner som människor gör – det som allt ändå hänger på är om de realiteter i nådens medel som Kristus gett sin Kyrka är där.

Är hans rena Ord där – är hans sakrament rätt förvaltade där – då finns det som en människa behöver.
Vi vet att det som möter människor ifråga om Guds Ord och Sakrament kan allt vara rätt på det planet – ändå finner det inget mottagande – men är det rätt så har en syndare som ser sin synd sin hjälp där.
Vi vet att det inte vara något fel på Jesu och apostlarnas förkunnelse – ändå mötte den inte alltid mottagande.
För oss är därför inte i och för sig det att många ansluter sig till samlingar och möten ett kriterium – utan det som ges syndare – det är alltid huvudpunkten.
Precis som på Jesu tid – kan idag många vara nära Frälsaren och hans hjälp utan att förstå vad de behöver av honom och att de egentligen ska bönfalla honom om hjälp och ta emot hans upprättelse- Han förlåter och upprättar syndare också i dag – som är en nådens dag för var och en som ser sin synd och tror på Kristus.

Det som sägs här inledningsvis pekar vår kristna mässa.
Jesus tar emot syndare och äter med dem.
Vi möter i medvetande om vår synd i mässan Jesus – han talar till oss och upprättar oss genom sitt evangelium. Han möter oss då vi äter hans kropp och blod i Den Heliga Nattvarden – så ser vi på detta: ett möte med honom som skiljer oss från synden – ger förlåtelsen – och räddar från död, dom undergång till sitt eviga rike där han vill se oss.
Amen

(Svenska Folkbibeln 1998 för Gamla testamentets del även SFB 2015)

 

Predikan på 3 söndagen efter pingst  2019-06-30/hs

Evangelium
Lukas 14:16-24
Jesus sade: ”En man ordnade en stor festmåltid och bjöd många. 17 När tiden för festen var inne, sände han sin tjänare för att säga till de inbjudna: Kom, nu är allt färdigt. 18 Men alla började ursäkta sig. Den förste sade till honom: Jag har köpt en åker och måste gå ut och se den. Jag hoppas du ursäktar. 19 En annan sade: Jag har köpt fem par oxar och ska ut och pröva dem. Jag hoppas du ursäktar. 20 Ännu en annan sade: Jag har gift mig, så därför kan jag inte komma. 21 Tjänaren kom tillbaka och berättade detta för sin herre. Då blev husets herre vred och sade till sin tjänare: Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit fattiga, handikappade, blinda och lama.22 Och tjänaren sade: Herre, vad du befallde är gjort, och det finns fortfarande plats.23 Då sade herren till sin tjänare: Gå ut på vägar och stigar och se till att människor kommer in, så att mitt hus blir fullt.24 Jag säger er: Ingen av dem som var bjudna ska smaka min måltid.”

Så lyder det heliga Evangeliet.
Kristus vi lovar dig

 Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

Kära församling,

En allmän kallelse
går ut vi – du och jag och alla dem vi har omkring oss kallas till den stora måltiden – det stora gästabudet – i den eviga glädjen. Synd, död och Satan har inte sista Ordet – utan fiendemakternas välde är krossat i Kristi seger och i honom, Kristus, finns en fri väg för att i evigheten skåda den himmelske Fadern själv. Jesus säger om saken: ”Jag är vägen, sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utom genom mig,” Joh 14:6 – Den som tar vara på den vägen kommer också säkert till Fadern för hela evigheten.
Tanken från början var alltså, då Gud skapade människan, att människorna skulle leva i evig gemenskap med honom. Syndafallet satte punkt för människans lycka i Guds gemenskap och en stor klyfta i förhållandet – en fiendskap kom in genom detta syndafall efter begynnelsen. Vi lever nu i fallets värld och vår väg att komma till rätta, att inte evigt gå under, är tron på Kristus.

Jesus
kom med frälsningen till oss människor. Han bjuder nu oss till den eviga glädjen med sig. Han vill att vi ska vara där han är. Han har gjort allt för att det inte ska gå evigt illa för oss. Nu går kallelsen ut till den eviga glädjen.  Då vi tar del av dagens evangelium – kan vi se Frälsaren själv, som en av dem som går ut för att bjuda till denna eviga glädje. Han kom hit framträdde i tid och rum i denna värld, gjorde det som behövde göras för vår frälsning i sitt strafflidande och sin korsdöd – övervinnande döden. Han uppstod och hans seger och uppståndelsen från de döda gäller var och en som tror och är förenade med honom. Nu har han sänt ut sitt evangelium med sina tjänare utöver världen för att inbjudan ska ske. På denna punkt är vi nu – också idag går inbjudan ut till oss att ta vara på kallelsen, att se till att ingenting kommer emellan så att något annat blir det viktigaste för oss och vi så sist blir utanför, då det gäller. Vid Guds Ord och Sakrament ska en rätt bekännande gemenskap upprättas och vårdas för att bevara denna inriktning, som vi får, då vi mottar kallelsen med inbjudan.

Sammanhanget
därifrån texten idag är tagen börjar med att Jesus på en sabbat har kommit till en ledande farisé för att äta i dennes hus. Jesus talar till människorna där. Då Jesus har kommit till punkt i sitt tal och slutligt talat om de rättfärdigas uppståndelse, säger en av de närvarande: Salig är den får äta av måltiden i Guds rike. Då börjar Jesus utlägga hur det förhåller sig med den saken. På det följer de ord vi i den heliga läsningen idag har tagit del av.
Inbjudan går ut och alla börjar ursäkta sig.

Ursäkterna – är obefogade, barnsliga, patetiska, löjliga, kortsynta.
Det största som finns erbjuds – men det duger inte och man understår sig att hänvisa till saker, som är mycket tillfälliga och förbigående i evighetens ljus.
Men det är just så här som det är. Människan blockerar sig inför erbjudandet – tänker inte ens efter vad som egentligen står på spel. Det att människan har en fallen natur, som i grunden från början står i opposition till Gud och det som kommer från honom. Detta får människan att förhålla sig så här absurt, konstigt, bakvänt irrationellt till det största av erbjudanden, som erbjuds av tillvarons Högste som håller allt i händer.

Gud vill att vi frälses.
Vi betraktar ständigt ordet i Joh. 3:16 Ty älskade Gud – världen… Så skall människor frälsas genom tron på Jesus. Så skall syndens skuld bli borttagen från oss, så att vi passar i Guds absoluta helighet i hans rena eviga härliga rike. Detta är den eviga final, det stora slutmålet som Gud vill se för ditt och mitt liv. Han vill se oss vara för alltid hos honom i den saliga evigheten.
I 1 Tim 2:4 läser vi: ”Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen” Om inte du själv vill din frälsning, så vill Gud den åtminstone. Vi har det förfärliga förhållandet, att människor nu själv utesluter sig från Guds rike och den eviga saligheten. Vi har det förfärliga förhållandet att människor inte tar emot den frälsning som erbjuds dem. Jesus talar i många liknelser om frälsningen och den eviga saligheten. I det som utgör dagens evangelium tar han upp saken igen en gång. Om vi nu tar del av vad Jesus säger, kan vi uppfatta bl.a. följande. Erbjudandet om frälsning och kallelsen till Guds eviga rike går allmänt ut bland människor. Vi är alla bjudna till den stora festen!

Då Jesus har kommit i världen och med sin försoningsgärning berett frälsning för oss alla, då efter detta ljuder det över hela världen: Kom nu är allt färdigt! Nu finns det en säker grund för frälsningen, det fullkomliga offret är framburet för våra synders skull, nu kan ni alla komma! I följd av detta har det ofta också sagts inför Nattvarden som är ett förebud till den stora festen i himmelen: Kom, ty nu är allt redo!

Fastän frälsningen erbjuds för intet åt arma syndare över allt, tackar väldigt många nej. Eller de flesta gör inte det på det viset, som också framgår av Jesu liknelse. De säger att de har något annat för sig. Eller något som de först måste tänka på. Och så vill det vara hela tiden. De som abrupt, häftigt och absolut säger nej är en minoritet. En av dem har inte alls en ursäkt – han säger att han ska gifta sig. Det ska vara odiskutabel orsak nog.

Sekulariseringen och den kollektiva förhärdelsen har gått långt.        .
Vi har ett allmänt avförandligande, så att det är vanligt att människor överhuvudtaget inte ägnar Gud och tro några tankar. De är en främmande värld, som inte bekommer en och som man inte vill bry sig om. Vi skall komma ihåg, att det samhälle Jesus under sitt jordeliv verkade i var genomsyrat av gudstro och religion. Det låg hela tiden på ytan där han rörde sig. I dagens evangelium talar Jesus i fariséernas sammanhang och de tog om några, gudstron, frälsningen och uppståndelsen på faktiskt allvar.

Ursäkterna som Jesus beskriver upprepas bland dem som har en viss allmän kännedom om kristen tro.
Om vi tänker på dem bland oss som har ett visst mått av kristen kunskap, men inte låter sig engageras av bibelordet eller av tron så låter det faktiskt så…

Just ursäkter som ska vara både vackra och tillräckligt starka sas. så man har ett mänskligt sett hållbart alibi, att inte just nu syssla med den kristna tron.

Det låter på olika sätt. Jag vill leva livet och inte nu ta in några tunga tankar om skuld och förlåtelse, himmel och helvete. Jag är i början av livet. Vi har just köpt bostad och vi sliter för amorteringar och för att reda oss. Barnen skall köras till olika aktiviteter. På veckosluten far vi ofta till landet. Och våra föräldrar håller på att bli gamla de behöver oss. Vi har så mycket på jobbet, vi måste faktiskt få koppla av då vi har litet ledigt.

Sedan är det försent
Sen… det som skall göras sen… blir inte eller det är för stor risk att det inte blir. Det kan hända, att man sedan då det skulle gälla och man har tänkt att då tar man itu med detta… man märker att det inte går då – att man inte alls längre ens är intresserad, att man inte orkar… att man inte ens presterar en ursäkt. Man är bara jätteförhärdad och blockerad för allt som har med tro och Gud att göra.

Flera som inte anses för något stort och högt i denna värld tar vara på kallelsen.
Jesus säger i sin liknelse, att när kallelsen hade gått ut och människor hade ursäktat sig så blev den Herre som hade sänt ut kallelsen vred och sade:
”Gå ut genast på gator och gränder i staden, och för hit fattiga och krymplingar, blinda och lama.”
Detta är i liknelsen ett symbolspråk. Det gäller dem som anses defekta. De som i världen är ringa och åsidosatta. Vi kan komma ihåg hur Paulus skriver till korintierna:
Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt. Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till.”  1 Kor 1:26-28

Tjänaren säger i liknelsen: Vad du har befallt har jag gjort men här finns ännu plats. Då sade Herren till sin tjänare detta ord som vi nyss citerade: ”Gå ut på vägar och stigar och uppmana enträget människor att komma hit – så att mitt hus blir fullt!”

Också de som bekänner tron och följer kallelsen behöver på nytt väckas.
Liknelsen är en appell till oss för att vi som är med i den kristna församlingen, ska vakna och se hur mycket som står på spel och hur många som ser ut att gå till den eviga förtappelsen Vi måste få en ny och större nöd för våra medmänniskor! Vi måste idag besinna att en människa, som saknar tron på Jesus är i den största fara en människa överhuvudtaget kan vara. Det som gäller Gud och tro är inte ett specialintresse, som vissa kristna också kan frestas tro – utan det som allt hänger på då allt kommer till allt och det som gäller dig och mig ska avgöras och bestämmas. Uppfinningsrikedom och fantasi behöver vi för att på nytt nödga eller be människor enträget med. I en del fall har förstås kallelsen nått människor ett flertal gånger. När man flera gånger avvisar, så kan man med tiden bli mycket kall och förhärdad. Vi lever dessutom i ett land, som för mycket länge sen har nåtts av evangeliet och kallelsen till Guds rike, vilket gör att vi också har en kollektiv förhärdelse. Någonting av detta skall vi beakta och inse att människor är fångade av starka makter som binder.

Svärmare och entusiaster vantolkar
En del tror på den fria viljan hos människor och på att allt hänger på att vi bara som kristen församling tillräckligt smart och fiffigt kan vädja till människor och fånga deras intresse. Tvärtom kan just sådant ge bränd mark, när man inte räknar med att det är en andlig kamp utan bara fråga om marknadsföring – för stora godbitar kastas ut som människor bara trampar på för att sedan vara ännu mer förhärdade.
Guds egen kraft och kallelse måste till för att en människa skall börja tänka annorlunda än hon tänker. Allt sådant ska vi beakta, under det att vi samtidigt ber och funderar tillsammans hur kallelsen från oss till Guds rike kan gå ut. Det heter att kärleken är uppfinningsrik. Ett ungt förälskat par, som är mycket upptagna av arbete och verksamhet kan på ett underligt sätt ändå hitta tid för varandra. Våra medmänniskor som vandrar främmande för tron ska vara föremål för vår tanke och bön. Hur ska det nås – hur ska det ställas inför Kristi erbjudande om räddning från dom och förtappelse?

Evangeliet idag slutar med ett mycket allvarligt ord uttalat av vår Herre Jesus Kristus:

”Ty jag säger er att ingen av de män som var bjudna skall smaka min måltid.”
Det gäller dem som förhärdar sig och blir kvar i sin förhärdelse…
På Jesu tid var det med honom själv som vandrande bland människor en alldeles särskild och underbar besökelsetid.
Olika enskilda och grupper blir utanför.
De som trodde— men avföll och inte på nytt omvände sig,
De som hos oss hör kallelsen på nytt och på nytt och aldrig tar vara på den.Därför ropar NT ut orden som gäller Guds folk i alla tider både i GT och NT

”Idag om ni hör (Herrens) hans röst så må ni inte förhärda era hjärtan.” Amen

Hebr. 4:7  // 3:15

Predikan på S:t Johannes Döparens dag 2019-06-22/hs

Lukas 1:57-66
57 För Elisabet var nu tiden inne då hon skulle föda, och hon födde en son.
58 När hennes grannar och släktingar fick höra att Herren hade visat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne.
59 På åttonde dagen kom de för att omskära barnet, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far.
60 Men hans mor svarade: ”Nej, han skall heta Johannes.
61 De sade då till henne: ”I din släkt finns det ingen som har det namnet.”
62 Och de gav tecken till hans far och frågade vad han ville att barnet skulle heta.
63 Då bad han om en tavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förundrade sig.
64 Genast öppnades hans mun och hans tunga löstes, och han började tala och prisa Gud.
65 Fruktan kom över alla deras grannar, och i hela Judéens bergsbygd talade man om det som hade hänt.
66 Alla som hörde det tog det till hjärtat och undrade vad det skulle bli av detta barn. Ty Herrens hand var med honom.

Så lyder det heliga Evangeliet.
Kristus vi lovar dig

Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

Kära församling,

Elisabet
En kvinna, Elisabet, som befinner sig i åren långt över den normala fertilitetsperioden får ett barn. Detta barn får och ska tydligen av den gudomliga försynen ha en speciell inramning. Här tidigare i kap 1 har vi tagit del av hur Sakarias Elisabets man, som tjänstgjorde som en av tempelprästerna, just vid en tjänstgöring i templet möttes av en änglauppenbarelse om denna son, som skulle födas i hans familj. I denna änglauppenbarelse i vilken ängeln Gabriel möter honom blir det klarlagt att denne son som ska födas kommer att ha ett mycket unikt och avgörande viktigt uppdrag.

Johannes
Johannes ska vara hans namn det anger Gabriel. Namnet ska säga det som är viktigt i uppdraget. I Bibeln är namn viktiga och uttrycker någonting av personen – ingenstans är det lika påtagligt som i Bibeln att namnet är ett omen. Johannes på hebreiska Jo-hanan. Den första stavelsen syftar på gudsnamnet och den senare delen är: vara nådig eller man kan i sammanhanget se budskapet: är ändå nådig. Sakarias – som människor omkring denna familj ville kalla barnet skulle  i så fall ha hetat i likhet med dess far – är också ett bra namn, Gud minns – kanske just det tänker vi på då att Gud minns sina löften – i detta fall om en förelöpare för Messias. Förelöparen, vägröjaren för Kristus, Messias skulle födas i denna familj, men han förkunna bättringen i profeten Elias ande och kraft och sedan visa på nåden i Kristus.

De stilla i landet

Sakarias och Elisabet uppfattas höra till de s.k. stilla i landet, som värnade Israels goda tradition och levde fromt i enlighet med det som stod skrivet i de heliga skrifterna. Till samma grupp räknar vi in Josef och Maria och de gamla Simeon och Hanna i templet, dem som den heliga familjen mötte då de kom för att bära fram Jesusbarnet i templet. –  förutom ett antal för oss anonyma som tillhörde denna grupp.

Ett litet foster gläder sig över Kristus
Johannes såsom foster är den första som ärar Jesus Kristus som HERREN.
Det är tydligt i texten i Lukas 1 att Gud bestämt och kallat Johannes redan i moderlivet. Johannes och hans uppdrag var förutsagt av profeten Jesaja på 700-talet. Gud vill särskilt för frälsningsdramats skull länka och välsigna Johannes livsöde.  Den första som för övrigt hyllar Kristus är Johannes som sex månader gammalt foster – då Jesus just har blivit koncipierad i Marias liv. Elisabet kommer med dessa ord då Maria kommer på besök: ”Varför händer detta mig, att min Herres mor kommer till mig? 44 Se, när ljudet av din hälsning nådde mina öron, spratt barnet till i mig av glädje.”  Luk 1 :43-44
Indirekt har vi här den allra största bestämda argumentering mot fostermord – aborter.

Johannes födelse – en sensation
Då Johannes föddes blev det en stor sensation, när den tidigare barnlösa nu redan överåriga Elisabet föder ett gossebarn. Sakarias och Elisabet är på det klara med att han som föds ska ha ett bestämt viktigt uppdrag i Israel – på något sätt har Sakarias kommunicerat vad han varit med om och att Herrens nåd ska komma till uttryck i deras sons uppdrag. Tillsammans är det helt på det klara med det. Mycket bestämt säger Elisabet till dem som tänker sig ett annat namn att detta barn faktiskt ska heta Johannes. Han som ska vara förelöpare och vägberedare för Messias, Kristus själv.
Sakarias hade inte på samma sätt med samma öppna sinne och tilltro tagit emot änglabudskapet såsom jungfrun Maria gjorde då samma ängel gav till känna för henne att hon skulle föda Guds Son.  Sakarias hade därför blivit stum. Nu när barnet är fött och han som stum skrivit på en tavla att gossens namn ska vara Johannes – blir han plötsligt löst från sin tungas band och talar igen och han stämmer upp i en lovsång – som blivit en av Kyrkans viktiga lovsånger.  ”Välsignad vare HERREN Israels Gud, som har sett till sitt folk och berett det förlossning,”
Fruktan kom över alla de människor som var samlade – och de undrade tillsammans vad som skulle bli av detta barn. Herrens hand var med honom – konstaterar S:t Lukas.

Johannes Döparen har en förblivande betydelse i Kyrkan.
På Johannes Döparens dag har vi särskild anledning att stanna upp och meditera över hans ärende – men vi ska inte glömma honom annars – han är mycket viktigt i det kristna evangeliet. Alla fyra evangelister har någonting om Johannes i början av sin evangelier. Evangelium kan alltså inte tänkas utan Johannes döparen och hans ärende. I den tidigaste kristna konsten möter Johannes Döparen. Då kristna senare i fornkyrkan inte ville fira sina egna födelsedagar så tydligt, eftersom hedningarnas födelsedagsfester ofta urartade blev de födelsedagar man koncentrerade sig på Jesu och Johannes döparens födelsedagar.
Johannes  bättringsrop behövdes då och behövs nu – för att folk ska förstå att bereda sig för Guds dom. Johannes skulle ropa ut budskapet om att höjder ska sänkas och dalar höjas. Det är den oländiga terrängen i människors fördärvade natur det gäller. (Se dagens gammaltestamentliga text och sedan Matt 3 och Luk 3)  Förstå att du behöver frälsas! När du ber för dina närmaste eller vänner så är det just ju denna angelägenhet det gäller att de skulle inse att de behöver frälsas. Det är det som är människans problem inför evangelium att det i utgångsläget ofta inte säger människan något eller berör henne på djupet. Den fråga som ska få ett svar måste människan lära sig att ställa. Svaret finns i luften ogripbart om inte bättringsropet från Johannes på något sätt aktualiserats:  det att varje människa behöver frälsas – eftersom vi annars går mot en fördömelsedom. Mycket bestämt kunde Johannes tala för att väcka människor. Han skulle enligt den bestämmelse, som kom från Gud gå fram i profeten Elias ande och kraft. Detta element hör till vår kristna tro och vi ska värna det. I mycken modern kristendom har inte Johannes någon plats – men Ordet från honom ska även ljuda:  ”Ni huggormsyngel, vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen?”  Matt 3:7
Det slutar fel för en människa som inte frälses. Men nu kommer frälsningen med Kristus som Johannes förebådar och för vilken han Johannes är en förelöpare.
Att varna för den största fara – att gå evigt förlorad – är den största kärlek.
Johannes är lycklig då han får visa på  nåden hos Jesus och säga: ”Se, Guds lamm, som tar bort världens synd.” Joh 1:29  Detta som har blivit en bestående del i mässan.
Att se Guds lamm – är att bli delaktig i hans frälsningsverk få gåvorna från det: Alla synders förlåtelse och ett evigt saligt liv med Kristus.
Amen

 

Predikan på Trefaldighetssöndagen  2019-06-16
S:t Martin/hs

1 årgångens evangelium
Joh 3:1-15
1 Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemus, en av judarnas rådsherrar.
2 Han kom till Jesus om natten och sade: ”Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare, ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om inte Gud är med honom.”
3 Jesus svarade: ”Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.”
4 Nikodemus sade: ”Hur kan en människa födas när hon är gammal? Inte kan hon väl komma in i moderlivet och födas en gång till?”
5 Jesus svarade: ”Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.
6 Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande.
7 Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt.
8 Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden.”
9 Nikodemus frågade: ”Hur kan det ske?”
10 Jesus svarade: ”Du är Israels lärare och vet inte det.
11 Amen, amen säger jag dig: Det vi vet talar vi, och det vi har sett vittnar vi om, och vårt vittnesbörd tar ni inte emot.
12 Om ni inte tror när jag talar till er om det som hör jorden till, hur skall ni då kunna tro, när jag talar till er om det som hör himlen till?
13 Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen.
14 Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd,
15 för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.

 Predikan

Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

Kära församling,

Det vi ska veta om Gud och frälsningen säger Jesus till Nikodemus.
Detta evangelium utifrån vilket vi skall säga något om dagens tema Guds heliga Treenighet, för oss till ett samtal, som HERREN Jesus hade med en av de judiska rådsherrarna, Nikodemus. S:t Johannes berättar i slutet av sitt evangelium, att han denne samme man biträdde en annan av rådsherrarna Josef av Arimatea, då denne Josef ordnade med Jesu begravning. (kap 19:38-42) Stora rådet var judarnas högsta myndighet på Jesu tid och den bestod av översteprästerna dvs. ledande män ur prästklassen av skriftlärde och folkets äldste. Stora rådet leddes av den fungerande översteprästen.

Nikodemus sitter en natt alltså och samtalar med Jesus. Han kan av rädsla för ett socialt tryck ha just kommit i skydd av nattens mörker, men å andra sidan var det – sägs det – vanligt att man förde djuplodande religiösa samtal om natten – något som alltså kunde förekomma.

Nikodemus öppnar samtalet med en komplimang, som säkert är precis menad och avsedd. ”Rabbi vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare”, säger Nikodemus till Jesus och han motiverar det med att ”ingen kan göra sådana tecken, om inte Gud är med honom”.

Jesus är fast och orubblig – han som aldrig kunde mutas av något eller mjukna av smicker – Han säger bestämt som Gud Faders utsände sanne Son både till Nikodemus och oss: ”Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” (v 3)

Jesu tal förutsätter det som är Guds Ords linje och hållning genomgående: att människosläktet sedan syndafallets dag /Adams och Evas fall/ är hemfallet åt död och undergång. Såsom människan är född hit till världen och såsom hennes liv blir utan nyfödelse, så väntar först den fysiska döden och efter det den eviga undergången tillsammans med hela den övriga fallna världen. Detta primära förhållande borde ju ha varit det mest bekanta för en Israels lärare som Nikodemus. Även själva begreppet nyfödelse borde lätt ha kunnat gestaltas av Nikodemus. Både Jesaja apokalypsen (kap 58-66 särskilt 66 det nya Sions födelse) och Hesekiels tal om döda ben (kap 37 samt de viktiga ställena: Hes 11:19; 36:25-27;), som får liv borde ha gett material. För att inte tala om den allmänna vändning för Adams barn, som lovades i det messianska löftet på fallets dag om en som skall krossa Satan närmare bestämt hans välde: Ormens huvud. Djävulen tog Guds skapade värld under ockupation på fallets dag. De messianska löftena och den kommande friden – det som offerinstitutionen pekade på förenat med Lammet, som skulle bära allas synd – visade på frihet och frälsning från den Ondes välde.

Nyfödelsen är absolut – odiskutabelt – nödvändig.
Nyfödelsen måste alltså till för att gudsförhållandet skall bli rätt, för att vi skall bli evigt saliga och undgå undergången med den fallna världen. Nyfödelse var en nödvändig betingelse för Nikodemus och det är en nödvändig förutsättning för oss – för utan vilken vi inte frälses, inte frikännes på domens dag, för utan vilken vi inte blir evigt saliga.

Jesus lär oss hur det skall ske: genom Vatten och Ande. Såsom jude kände Nikodemus till rituella tvagningar – här kommer något mera: Det nya förbundets elementa presenteras nu: Det skall vara en särskild tvagning med vatten och Guds Ord, med vatten och ande: dvs. Dopet och ett liv i Dopets nåd som skall skänka denna nya födelse.

Jesus motiverar detta med att säga: ”Det som är fött av kött är kött och det som är fött av Ande är ande.” (v 6) Här gäller det att förstå orden rätt. Termen kött använd här avser inte det fysiska utan termen avser just det som är präglat av den fallna världen – där vi finns nu. Ande är Guds helige Andes ingripande i vårt mänskliga liv, där allt är på väg till undergången.  Vatten och Ande ska bryta din väg till det eviga fördärvet. Vatten och Ande ska göra att du ser och kan förstå sådant som är dolt för de icke-troende. Enligt S:t Paulus ord ”En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt”. 1 Kor 2:14.

”Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra.” Ef 2:3

”5 De som lever efter sin köttsliga natur tänker på det som hör till köttet, men de som lever efter Anden tänker på det som hör till Anden. 6 Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid. 7 Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. 8 De som följer sin syndiga natur kan inte behaga Gud.9 Ni däremot lever inte efter köttet utan efter Anden, eftersom Guds Ande bor i er. Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom. 10 Men om Kristus bor i er, är visserligen kroppen död för syndens skull men Anden är liv för rättfärdighetens skull. 11 Och om hans Ande som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då skall han som uppväckte Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er.”  Rom 8

Att se Guds rike
betyder både att andligen kunna se och förstå det – och det syftar ytterst, först och sist på att det eviga skådandet i härlighetens värld ska bli ett faktum för oss.

”Vinden blåser vart den vill – och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden.” (v8)

Den Helige Andes verk är tron hos en människa och motiveringen till Andens ingripande hur han kommer och varför han kommer det kan vi inte teckna och förklara, men det som är fött av Ande ska vi som andliga människor känna igen och så tacksamt motta trons gåva. Den Helige Ande är alltid med där Ordet och Sakramenten rätt förvaltas.

Men var och när tron väcks hos den enskilde är Andens hemlighet som vi med vår kunskap och vårt förstånd inte har koll på. Låt oss söka Anden, där vi vet att han verkar och där vi har Jesu löfte om Andens verk.

Det vi talar – det Kristus och hans befullmäktigade sändebud, apostlarna jämte deras trogna efterföljare talar – det väcker tro och andligt liv – så verkas nyfödelsen -så växer de till som har fått den nya födelsen.

Grunden för nyfödelsen är Kristus och hans seger på korset.
Mose och kopparormen – den skildringen om hur de som drabbades av ormars bett i öknen blev räddade då de såg på den upphöjda kopparormen – är ett förebud och en profetia om det som ska bota oss från syndasjukdomen det ormgift som har vidlått människosläktet sedan Ormen Satan fick våra urföräldrar på fall. 4 Mos 21, 1 Mos 3.

Människosonen måste bli upphöjd.

Frälsningen har ett gudomligt måste som förtecken. All lagisk religion, alla mänskliga försök att bättra och polera det befintliga livet enligt den gamla naturen måste få sin dom. Det nya livet måste ta vid.

Gud Fader har skapat världen, har kallat Israel – har gett det så mycket, har sänt profeterna — och så sin Son, som är sann Gud. Den som föder det nya livet, som när och skyddar det nya livet är: Anden.

Idag prisar vi Den Heliga Treenigheten. Gud Fader och Gud Son och Gud Den Helige Ande.   Endast en enda Gud. Tre skilda personen. Ett enda gudomligt väsen.

Amen.

(Använda bibelöversättningar. Svensk Kyrkobibel 1917, Svenska Folkbibeln 1998)

 

 

Predikan på Påskdagen 2019-04-21,
i S:t Martin
påskmorgonens trad. Ev. Mark 16:1-8/HS

Nåd och frid föröke sig ibland e2019r i kunskapen om Jesus som alltifrån uppståndelsen från de döda är med kraft bevisad vara Guds Son.

Påskdagens evangelium bryter mot mänsklig erfarenhet.

Det totalt unika sker, som inte han någon jämförelse och inte ens kan ha det. Detta sker:  Kristus kastar själv dödens bojor ifrån sig och stiger upp ur sin grav.

Den heliga Skrift är mycket noggrann med att understryka att det är ett mänskligt sett unikt skeende, som människor inte har väntat och inte har kunnat föreställa sig. Nyktra och kallts beskrivande är texterna. Det är inte fråga om överspända människor, som godtyckligt tror att allt möjligt som strider mot mänsklig erfarenhet av det möjliga sker hur som helst när som helst bara man driver upp ett visst koncept i sin religion.

De kvinnor som i stor sorg och förfäran över Jesu död har begett sig iväg för att med välluktande oljor smörja Jesu kropp, möts av skakande och häpnadsväckande förhållanden.  Den stora stenen, som var förseglad var bortrullad och graven öppen. De går in och möts av en ung man som sitter på högra sidan i denna klippgrav – kvinnornas förskräckelse blir mycket stor.  Då möts de av orden: ”Var inte förskräckta. Ni söker den Jesus från Nasaret, den  korsfäste han är inte här. Se platsen där de lade honom.” (v.6)  Låt oss notera. Det har kommit till den bestämda graven. Den är tom. Ingen förnekade att denna bestämda Jesus grav var tom. Det var både Jesu vänner och fiender, myndigheter och lärjungar överens om. Förnekelsen av den tomma gravens faktum existerade inte där.

Evangeliet anger  det att  Kristus den korsfäste säges ha uppstått – det sägs vara orsaken till att han inte är där.

Det kristna evangeliet förkunnar med en mångsidig tydlighet det faktum att Jesus har uppstått.

Då S:t Lukas inleder skriften Apostlagärningarna skriver han om Kristi uppståndelse att Kristus under de fyrtio dagar som följde efter uppståndelsen gav många säkra bevis på att han levde. Kristus mötte lärjungarna åt med dem och talade till dem. (Apg 1:3)

Evangeliernas texter hänvisar till bestämda skeenden och händelser. Det är inte fråga om att tro, tro bara rakt ut i luften utan det är fråga om bestämda data som hanteras. Dessa yttre data är grunden för det som sedan hävdas om betydelsen av det som skedde för de kristnas liv, för vad döden efter detta betyder för den som tror på Kristus och hur alla Kristi trogna skall uppstå ur gravarna som han uppstod. Det är detta som S:t Paulus är inne på i dagens epistel, då han skriver till Kyrkan i Korint. Han talar om att här har vi grunden för den kristna tron, en avgörande huvudpunkt. Han gör som man skulle göra, då man övertygar människor om något som på förhand inte stämmer med tidigare erfarenhet. Aposteln påpekar att detta är välomvittnat. Kristus visade sig för Petrus och för de tolv. Han visade sig för mera än 500 bröder på en gång, av vilka de flesta lever kvar då detta brev avfattas och korintierna kan kontrollera hos dem vad de bevittnat och hur det förhåller sig.

Den uppståndelseförkunnelse som vi driver och hävdar i den kristna Kyrkan har Kristi uppståndelse som grund – har inte Kristus uppstått – då är vår tro meningslös – då är vi ännu kvar i våra synder.

Det som först hände.

Dagens evangelium riktar vår uppmärksamhet på det som allra först skedde på påskmorgonen vid denna bestämda grav. Graven var utmärkt. En stor sten som sedan blev förseglad hade rullats för ingången till graven och vakt hade satts ut.

Den döda kroppen som tagit ned från korset – till avrättningssättet med korsfästelse hörde för romarna det att ingen fick tas ned från korset som inte var konstaterad död. I Jesu fall bekräftades ytterligare det att döden inträtt genom att ett spjut stacks in i hans sida så att blod och vatten kom ut.

Den döda kroppen hade lagts i graven. Landshövdingen hade gett tillstånd åt den judiske rådsherren Josef av Arimatea att jordfästa Jesus. Detta gjorde denne Josef tillsammans med Nikodemus och bl.a. Maria från Magdala och Maria Joses mor stod och såg på var Jesus lades. Detta beskriver S:t Markus här strax innan dagens evangelietext tar vid.

Den glada och frigjorda trons förvissningen inträder inte hos dessa som gått ut till graven  –  där direkt. De flyr bort från graven. Bävan och bestörtning har gripit dem och de säger inte av fruktan först något till någon.

Detta skall vi notera. Det är inte fråga om några inre mentala processer som är grundläggande, utan det yttre skeendet är grundläggande. Då fakta och gällande data sedan har inhämtats ställer sig det inre livet till rätta och förståndet med vad det inhämtar av det ovanliga – sker på vanligt sätt och förståndet och människans normala apparat är med i denna övertygelse och tro på att Kristi uppståndelse är ett reellt skeende och en säker sak.

Vad innebär nu detta för oss?

Jo bl.a. följande. Om Kristus verkligen har uppstått – då är han den han säger sig vara Guds Son och av samma väsen som Gud Fader. Då förstår vi att hans korsdöd inte var ett ömkligt slut där en viss Jesus av Nasaret avrättades på ett skamligt sätt bland kriminella.  Hans rop inför slutet: Det är fullbordat! – är ett segerrop – i sin död vinner han över döden – döden kan inte behålla honom utan han kastar själv dödens bojor ifrån sig och uppstår.

Synder förlåts och förlåtelsen uttalad idag till botfärdiga syndare – är något reellt och gällande för Kristus har dött och uppstått.

Den kristna tron bygger på realiteter och är inte mänskliga fantasier, inbillningar och svärmerier. Om vi inte håller fast vid att Kristi död och uppståndelse är realiteter i tid och rum i denna värld och i dess historia – så är det förgäves vi har kommit till tro

Kristus har uppstått som förstlingen av de avsomnade. Han är prototypen – exemplet på vad kroppslig uppståndelse innebär. De som tror på Kristus skall uppstå som han uppstod – på den dag då alla kallas ur gravarna.

Paulus förklarar att Gud så skall förvandla vår förnedringskropp att den blir lik Kristi härlighetskropp  (Fil. 3:21) Det är samma kropp – det måste det vara annars är det inte alls fråga om uppståndelse – precis som den kropp som naglades vid korset var det som uppstod – och därför att det var en kroppslig uppståndelse så var graven tom. Så skall också Kristi trogna kallas ur gravarna och få denna förklarade gestalt.

Alla skall uppstå – alla skall kallas fram (Joh 5) – Kristi trogna skall stiga fram med sin kropp men med denna härlighetsgestalt som Kristus hade i sin uppståndelse.

Sluthälsning: Må fridens Gud själv helga er helt och fullt, och må er ande, själ och kropp bevaras hela, så att ni är utan fläck vid vår Herre Jesu Kristi ankomst. Trofast är han som har kallat er, han skall också utföra sitt verk.

 

Apostlagärningarna 11
Petrus rapport om hedningarnas ställning. Evangelium går ut i hednavärlden.
Martinsalen 2019-01-30, kl. 19./hs

1 Jerusalem och sedan Judéen var de första områdena som kristnades. Nu hade evangeliet nått längre – till Samarien och därpå till hedningar genom Petrus predikan, med början i det som skedde i Kornelius hus. Nu gällde det för apostlarna och bröderna för hela gemenskapen som samtidigt religiöst var ex-judisk (bekände Jesus som Messias) och samtidigt etniskt judisk att beakta faktiska förhållanden. Med ”apostlar och bröder” avses Kyrkans ledare till vilka hörde även presbytererna. Bland dem.t.ex en prästdiakon som Filippus, som efter diakonen Stefanus död började predika i Samarien med framgång. ”Hedningarna” – står i bestämd form och Kornelius hus står som typ för hela den hedniska världen. Petrus hade ätit med dem.
2-3.  Det judaiserande väsendet satt djupt hos männen i församlingen i Jerusalem och de angrep S:t Petrus oerhört skarpt. När Korneliushistorien blev känd plus det som hade hänt i dens följd – mötte detta starka reaktioner. Flera gränser hade överskridits som kunde rubba ett judiskt sinne. Ätit med hedningar, delat Guds Ord med dem, upptagit dem i den kyrkliga gemenskapen.
4. Petrus som själv hade samma utgångspunkt som dessa män, vilka nu kritiserar honom, redogör nu punkt för punkt hur allt har gått till och varför läget är det det är.
5-11. Rekapitulering av Kornelius historien. v 7 – rösten – jo Petrus säger bara så han anger ingen identitet för den – men han är övertygad att han står i förbindelse med Gud och får en absolut genuin uppenbarelse. Det starka blir sedan v 9 att han från Guds sida får den starka förmaningen att han inte får kalla det för orent som Gud kallar rent.  Tre gånger händer det, det som utspelar sig inför Petrus v10 för att understryka sanningen. Av två eller tre vittnen skulle saker avgöras enligt Mose. 5 Mos 17:6
12. Petrus bad uppenbarligen de sex männen komma med på resan, för att han skulle ha dessa som vittnen också genom att de sedan genom att de praktiskt utförde dopen – blev delaktiga och nu även i efterhand kunde stå för vad de varit med om tillsammans med Petrus. Petrus hade mycket att forcera inom sig i själslivet och han behöver få ytterligare en klar uppmaning att faktiskt följa de män från Kornelius som var utsända till honom.
13-14. Här kommer en aning mera information än då detta i det tidigare har referats så byggs vår bild upp av vad det gäller. Det som står klart är att denna text vill säga oss att Guds själv var det handlande subjektet som både lät händelserna bli det de blev och som angav hur man skulle se på det som hände. Petrus premisser i utgångsläget var något helt annat.  Då det hade sagts till Kornelius att hans ska bli frälst genom det han får höra av aposteln – där dopet blev inkluderat – att han alltså ska bli frälst – betyder det att det är Gud som frälser Kornelius genom det Gud låter ske här.
15.”När jag började tala” – avser hela talet. Skeendet satte igång genom att talet kom igång. Det som sägs här i slutet av versen är mycket betydelsefullt också för oss när det gäller betydelsen av det som nu hände. Ibland möter vi en kristendomsform som förutsätter att de yttre uttrycken för Andes verkan ska vara likadana som på den första kristna pingstdagen kap 2. Vi ser här med tydlighet – att de yttre uttrycken mattades av och sedan här då evangeliet forcerar en ny tröskel (till hedningarna) kommer något av detsamma till uttryck. I 8:14-25 ser vi hur detsamma förekom då tröskeln till samariterna forcerades.
16-17  ”Johannes döpte med vatten” – Andens utgjutande (Joel 3:1; Apg 1:17) ska jämföras med vattendopet, som är ett (vatten)begjutande på dopkandidatens huvud. I normalfallet är Dopet och Andens gåva en och samma händelse. Om Gud undantagsvis har utgjutit Anden före Dopet, kan ingen hindra aposteln att döpa med vatten. ”Vem var då jag, att jag skulle kunna hindra Gud?”  Det var Gud själv som nu placerade oss hedningar på samma linje som de troende judarna. S:t Petrus förklarar allt som Guds verk. Dessa hedningar fick samma gåva som Petrus och apostlarna fick då de började tro på Herren Jesus.
18. Då inträder lugnet. Oppositionen – som Lukas säkert i sig finner naturlig och legitim (eftersom man alltid i Kyrkan måste fråga efter om den rena läran följs visavi händelseutvecklingen) – låter sig övertygas av Petrus argumentering och kan själv formulera slutsatsen: ”Så har Gud skänkt också åt hedningarna den omvändelse som ger liv.”  Vi ska se vad det gäller: alltifrån Abraham har proselytism ansetts möjlig. Abraham själv uppfattades som en urfader till all proselytism eftersom man tänkte att han från hedendom hade omvänt sig till den rätta gudstron som medför liv. Bland judarna hade även Josefs egyptiska hustru Asenat uppfattats som en förebild för hedningar, som vill bli delaktiga av det som tillkommer det judiska folket. Vi kan tänka på några andra t.ex moabitiskan Rut, som har fått en egen bok bland de heliga skrifterna.  Det nya är att man kan få det nya livet i omvändelsen utan det judiska ceremonielet blott genom Dopet och Tron på Kristus.  15:1 – visar sedan i det följande att det som Petrus här talade för på intet sätt ändå blev helt allmänt mottaget och accepterat. Då löste man det så att judar fick ha en rad judiska bruk om de utförde det av fritt eget val och inte avkrävde hedningarna sådant.
19-20.  Den tråd som hade avbrutits i 8:4 plockas på nytt upp här. I följd av Saulus hårda förföljelse av Kyrkan efter Stefanus avrättning hade samarier vunnits för tron och i Antiokia hade sedan också predikats för människor av hednisk börd redan vid tiden för Saulus/Paulus omvändelse. Kornelius- händelsen är tydligen något senare i tiden. Den blev sedan bara ett statuerat stort exempel på att så här skulle det nu gå vidare. En stor anknytning för den unga kristna kyrkan fanns genom synagogorna som fanns runt om i Medelhavsområdet.  De som hade skingrats efter den förföljelse som hade satt igång efter Stefanus – hade rest långa vägar med evangeliet ”ända till Fenicien” nuvarande Tunisien ungefär. Dessa hade emellertid endast förkunnat för judar – men också det tjänade evangeliets framgång bland hedningar senare.
21. I Antiokia vanns många för tron i det här relaterade skeendet.
22. Kyrkans ledning i Jerusalem sände då Barnabas till Antiokia att ta vård om saken och bedöma vad man hade att göra med.
23. Barnabas tvekar inte att se det så att Guds nåd har åstadkommit den förändring i trosförhållandena, som här står att iaktta. Uppmaningen att hålla sig till Herren av hela sitt hjärta – faller in i det grundbud som redan var känt.  5 Mos 6:4-5.  Trosförhållandet – d.v.s. vårt förhållande till Kristus ska just ses som ett relationsförhållande. Det är någon – (inklusive något hans Ord, instiftelser osv.) som vi håller oss till. Och är trogna till – vi ändrar inte på detta. Utan vi håller oss till Kristus.
24. Uppenbarligen vill Lukas här säga att Barnabas med sin utrustning och sina gåvor förde saken djupare och vidare. En stor skara kom till tro.
25. Till Tarsus i Cilicien (nuv. sydöstra Turkiet vid kusten mittemot Cypern) bar det sedan av för Barnabas. Paulus hemstad, där det fanns en romersk närvaro -.
26.  Då börjar det stora hända i Antiokia. I ett år arbetar dessa två för Kyrkans uppbyggnad där. Det är här som de kristna först börjar kallas för kristna. Det är som det ofta förhåller sig med namnbeteckningar – att det som ges av omvärlden – kanske tom. som ett öknamn, eller skällsnamn – med tiden upptas av den utpekade gruppen och sedan blir det det namn som den själv använder om sig. Enligt den romerske historieskrivaren Tacitus (55-120) var det grekiska kristianoi och latinets christiani de beteckningar på det kristna som pöbeln i det romerska imperiet använde.
27. Vid den tiden (det är kejsar Caligulas tid 37-41). Det finns en uppgift om att det under denna tid förekom judiska upplopp i Antiokia. Skulle de måhända ha haft något att göra med det som omtalas i v. 26.
28-30. Profetian – dvs förutsägelsen –  om vad som skulle ske på Claudius tid (41-54) har den betydelsen att den sätter igång en gardering för en kommande brist. Agabus träffar vi på på nytt i Apg 21:10 – där han förutsäger Paulus kommande öde.

En del uppgifter tagna från J.Thurén: Luukkaan evankeliumi ja apostolien teot. 2004 och R C H Lenski: The Interpretation of the Acts of Apostles 1934

 


13 söndagen efter Pingst  2018-08-19
3 årgångens evangelium Joh 9:1-7; 39-41.  (denna gång SFB 2015)

1 När Jesus kom gående såg han en man som hade varit blind från födseln. 2 Hans lärjungar frågade: ”Rabbi, vem har syndat så att han föddes blind? Han själv eller hans föräldrar?” 3 Jesus svarade: ”Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat, utan det har hänt för att Guds verk skulle uppenbaras på honom. 4 Så länge dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer då ingen kan arbeta. 5. När jag är i världen är jag världens ljus.”
6 När han hade sagt detta spottade han på marken, gjorde en deg av saliven, smorde den blindes ögon med degen 7 och sade till honom: ”Gå och tvätta dig i dammen Siloam” – det betyder ”utsänd”. Då gick han dit och tvättade sig, och när han kom tillbaka kunde han se.

39 Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit till denna värld, för att de som inte ser ska se och för att de som ser ska bli blinda.” 40 Några fariseer som var med honom hörde det och sade: ”Men vi är väl inte blinda?” 41 Jesus sade: ”Om ni vore blinda skulle ni inte ha någon synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.

 

Predikan
Frågan om varför vi inte kan se Gud – och hur vi kommer att se honom i den eviga saliga världen.
Till betraktelsen hör – varför en del människor här i jordelivet drabbas av sjukdom, olycka, motgångar – medan andra inte gör det på samma sätt.

 Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

Kära församling,
Att se Gud och inte se Gud
Då Gud skapade människan i begynnelsen – då såg människan Gud. Gud mötte Adam och Eva och de såg honom.
Då syndafallet hände ändrades allting dramatiskt och vad seendet beträffar ändrades detta bestämt. Då det väl var ett faktum att Adam och Eva hade brutit mot Guds bud skrämdes de så att de ville komma undan det att de skulle se Gud – de gömde sig.
Men Gud kallar fram dem och ger sin dom. De blir utkörda ur paradiset. Gud satte keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd.
Efter det gäller det för oss människor att vi inte ser Gud – och det gäller starkt och bestämt. Såsom vi läser i 2 Mos 33:20 ”Ingen människa kan se mig och leva.”
Seendet av helig Gud skulle omedelbart slå oss med döden.
Då Jesus Kristus Guds Son och sann människa framträder i världen sägs det om honom såsom det inledningsvis sägs här i Johannes evangeliet därifrån vi har läst predikotexten, i 1:8 ”Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde, som själv är Gud och är hos Fadern har gjort honom känd.”
Men seendet av den nu osynlige ska komma för alla Kristi trogna i den saliga evigheten – och det har redan förebådande kommit genom att Jesus Guds Son antagit mänskligt kött och kommit hit så att man kunnat se honom, höra honom och röra vid honom. (1 Joh 1:1) Att seendet av Kristus i tiden var ett äkta seende av Gud det vittnar Kristus själv om, då han säger till S:t Filippus: ”Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Låt oss se Fadern?” 14:8.
I vår tro blickar vi framåt mot det kommande eviga seendet, som inträder, då Kristi trogna efter jordelivet går in i saligheten. Då ska den troende renad och helig se Gud ansikte mot ansikte i den eviga glädjen.
Petrus skriver till dem som genom apostlarnas ord har kommit till tro på Jesus. ”Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fast ni ännu inte ser honom tror ni på honom.” 1 Petr 1:8
Aposteln Johannes skriver å alla kristnas vägnar: ”Mina älskade vi är nu Guds barn, och än är det inte uppenbarat vad vi ska bli. Men vi vet att när han uppenbaras ska vi bli lika honom, får då får vi se honom sådan han är.” 1 Joh 3:2.

Då alltså Kristus talar till oss idag genom Ordet och det gäller den blindfödde mannen, som botas jämte de judar som är blinda inför Kristus – så talar allt detta om något som angår oss alla.
Dels gäller det att vi inte nu kan se den rena oförstörbara heliga saliga världen.
Dels gäller det att vi människor inte i egen kraft och med det vad som gäller här så länge vi är i ett oomvänt tillstånd kan se – i meningen förstå och inse – vad det gäller på det hela taget. Vi är i den meningen alla blindfödda. Nu gäller det att komma till klarhet att andligen redan här och nu se och inse – för att sedan komma till det eviga skådandet i saligheten.

Synden hindrar seendet
Synden är det som gör att människan är blind inför Gud och frälsningen. Här i den fallna världen gäller det tillsvidare att även den troende är hindrad från att se den tillsvidare osynliga världen, men är övertygad om vad det gäller och väntar och tror på det som ska uppenbaras.

Syndens följder och problematik är det första som möter i evangelietexten. Jesu lärjungar frågar: ”Rabbi, vem har syndat så att han föddes blind? Han själv eller hans föräldrar?”
Till saken hör först att bestämda synder kan ha bestämda följder. Det förnekas inte i det svar som Jesus ger. Men det gäller att se att i detta fall liksom i många andra fall, då det gäller motgång, sjukdom, olycka, plåga, så är det inte någon bestämd enskild synd, som ligger bakom. Ett nödvändigt generellt orsak-följd förhållande, som vi har grepp om och som är möjligt för oss att genomskåda och ha full klarhet i  finns inte.
Däremot är det visst sant att bestämda synder kan ha bestämda följder. Kristus bejakar och bekräftar Gamla testamentets undervisning. Vi vet att det som ett vägledande ord är sagt i samband med de tio budorden: ”Gud låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig 6. Men visar nåd mot tusenden där man älskar mig och håller mina bud.”
Vi har nyligen här utlagt en text om hur Jesus förebådar straff som drabbade städerna Betsaida, Korasin, Kapernaum. Visst är de i dessa fall fråga om bestämd synd som ger bestämd följd.
Vi vet det med vår erfarenhet också att många och vi har själva kanske fått pröva på det att ont som en människa gör får en följd. Den som missbrukar droger tar med det en påtaglig följd till sin kropp och själ. Den som lever i grov otukt kan drabbas av mentala problem i förlängningen.  Den som ljugit och bedragit på samma sätt.
Gud kan straffa redan i tiden. Men här är vi inne på ett område som är dolt för oss. Vi är blinda för hur det egentligen är och hur Gud i sina outgrundliga rådslag verkar och handlar. Vi har att se till Ordet och lära av det.
I Job och Psaltaren möter vi problematiken att den rättfärdige får lida och det kan gå mycket väl och till synes mycket lyckosamt för den ogudaktige som trampar Guds budord under fötterna. På det här området ska vi vara mycket försiktiga att förnumstigt börja berätta hur något är. Det vi säger ska vara enligt Ordet och det som Ordet uttryckligen säger, får vi inte förneka. Det gäller också att en människa som omvänder sig och lever i tro kan få erfara följden av en yttre synd som den föll i fastän den samtidigt gjorde anspråk på att vara troende. David fick sitt mord och sitt äktenskapsbrott förlåtna, men han fick här i tiden bära följden av detta på bestämda sätt. Mose som självvalt gjorde något som Gud inte hade sagt i Guds namn och som företrädare för Guds styre i sitt folk – det ledde i Moses fall till att han inte fick komma in i Kanaans land, men han var dock Guds egen och Gud själv begrov honom då hans dödstimme kom.

Jesus driver en uppgörelse med falska fördomar
Det är uppenbart att Jesus enligt dagens text har en uppgörelse med falska fördomar, som gällde bland hans samtids judar. De hade glömt det förhållandet att lidande kan komma på i rättfärdighetens sammanhang och att det kan gå väl för dem som föraktar Guds ord och hans nåd. De ville se i sjukdom och olycka ett givet mönster bestämd synd – bestämd påföljd. Det gick på i mänsklig förnumstighet och ville att Jesus nu skulle förklara och bekräfta något i den vägen. Då säger Jesus att det varken är denne eller hans föräldrar som syndat – ”utan detta har hänt för att Guds verk skulle uppenbaras på honom.”
Jesus kom för att bryta Satans herravälde och han förebådar sin fullständiga seger genom de bestämda gärningar vi ser nedtecknade här i evangelium.
Två kapitel senare gäller det här Lasarus som dör. Om det säger Jesus att sjukdomen inte är till döds – utan att den är till Guds ära. Lasarus dör verkligen, men Jesus vill visa sin makt över döden och uppväcker Lasarus från graven.
I fallet nu med den blindfödde mannen säger Jesus till honom att han ska gå och tvätta sig i dammen Siloam.
Siloam var en vattencistern med vatten från Gihonkällan i Jerusalem som kung Hiskia på 700-talet f. Kr. Hade låtit bygga.
Det var också där som tornet i Siloam föll på arton människor så att 18 människor dog av olyckan. Inte heller i det fallet gällde det en bestämd yttre synd och följden av den. Olyckans bestämda budskap är i varje fall för oss – detta: om vi inte omvänder oss ska vi alla förgås!
Då det då hör till Jesus undervisning att dessa 18 inte vara värre syndare än andra utan att det rätt och slätt var en olycka – så talar helheten, där dessa 18 inkluderas med den blindfödde mannen starkt om att vi inte får tro att vi har insikt i den helhet, som gäller olyckor och deras ursprung i konkreta syndaliv.
Tvärtom de som undgår allt här – kan vara de som drabbas sedan på den sista dagen. – Dock kan det också gå väl på många sätt i tiden för dem som älskar Gud.
Slutorden i texten ska vi ta till hjärtat.
Jesus säger alltså: ”Till en dom har jag kommit till denna värld, för att de som inte ser ska se och för att de som ser ska bli blinda.”
Av sammanhanget är det uppenbart – att de som tror sig se och veta oberoende av Ordet och utan att böja sig för det – de är egentligen blinda, då det gäller tron på Gud och frälsningen.
De som märker sin egen blindhet och tar sin tillflykt till världen ljus – Jesus. De ser här i trons ljus – och kommer fysiskt och totalt att se Gud och den nu tillsvidare osynliga världen. De är seende nu genom tron och ska efter detta liv vara delaktiga i det eviga skådandet. Trons tid är nu. Det eviga skådandet följer.
Amen.

12 söndagen efter Pingst  2018-08-12

3 årgångens Evangelium
Matt 23:1–12
1 Sedan sade Jesus till folket och till sina lärjungar: 2″På Moses stol sitter de skriftlärda och fariséerna. 3 Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla, men efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte. 4 De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte ens med sitt finger flytta på dem. 5 Och alla sina gärningar gör de för att människor skall se dem. De gör sina böneremmar breda och sina hörntofsar stora. 6 De älskar hedersplatsen vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, 7 och de vill gärna att folk hälsar på dem på torgen och kallar dem rabbi.8 Men låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla bröder. 9 Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. 10 Ni skall inte låta någon kalla er lärare, ty en är er lärare, Kristus. 11 Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. 12 Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig skall bli upphöjd.
Så lyder det heliga Evangeliet.
Kristus vi lovar dig!

 Predikan
Ve-rop över fariséernas och vårt högmod. Den rätta andliga vägledningen är underställd Kristus

Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

Kära församling,

Jesus avvisar både saducéer och fariséer – men erkänner det som formellt är rätt. Detta ska också hans lärjungar erkänna så länge det är inom det rättas gränser.

Idag ska vi ta del av Jesu tal i ett bestämt sammanhang. Jesus har i sammanhanget först stoppat till munnen på saducéerna, de högre prästerna, och med dem allierade, som hade vissa aristokratiska anspråk, tidens liberalteologer, som inte trodde på uppståndelsen och inte erkände profeterna. Detta hade fariséerna hört. Fariséerna som trodde Skrifterna, men förvrängt dem genom de äldstes stadgar och sin speciella lagreligion. Dessa kommer nu i sin tur och sätter Jesu på prov, men dem ger han också svar på tal. De är att tänka att den folkförsamling som hade bevittnat uppgörelsen med fariséerna är på plats, då Jesus säger det som utgör dagens evangelium – och även företrädare för fariséerna, för här efter detta avsnitt som utgör predikotexten kommer Jesus med sitt ve-rop över fariséerna i flera sekvenser.

Det Jesus säger först är riktat till folket och hans lärjungar är: ”De skriftlärda och fariséerna har satt sig på Mose stol. Allt som de lär er ska ni därför göra och hålla. Med deras gärningar ska ni inte ta efter.”

De skriftlärda som grupp var fariséer men alla fariséer var inte professionella skriftlärda. Detta var det stora folkliga partiet som hade en dominans över folkfromheten och också den typ av judiskt tro som sedan tog över ledningen då Jerusalems tempel förstördes och den stora och långa diasporatiden för judarna började.

Det vi först ska lägga märke till i detta kapitel hos S:t Matteus som innehåller så mycket stor klagan över fariséernas vilsenhet – börjar med ett erkännande och ett erkännande som vi idag noggrant ska betrakta.

Fariséerna har rätt så länge de sitter på Mose stol och faktiskt lär det som Mose lärde.
Fariséerna har tagit i anspråk Mose stol – man tänker sig genom denna bild, att dessa då likt dem som undervisar i Orienten sitter och talar till dem som hör på och som förpliktigas följa undervisningen.

Jesus erkänner fariséernas funktion här; inte så att de tagit denna myndighet rätt. De kan just kombineras med dem som kallas rövare då Jesus talar om dem som kommit och gör något på ett annat sätt än den gode Herden i Joh. 10

De fariséerna talar och gör så länge de håller sig till Mose och driver det Guds Ord som Gud talat till Mose och profeterna – ska erkännas. Det är inte så att Jesus just här skulle tala i konflikt med det han annars säger om deras orätta undervisning beträffande de äldstes stadgar och deras förbiseende av Lagens stora poänger. Matt 15:1-20; Mark 7:1-13
Men där funktionen är rätt och där det gäller det som står i Skriften ska man höra och följa. Skriftens Ord blir inte om intet – och förlorar inte den effekt och kraft detta Ord har i sig själv genom att människor med svaghet, falskhet och orätt uppfattning om egen karaktär citerar det och låter det ljuda.

Detta Ord av Jesus är också det ord som vi i Kyrkans historia använt för att hävda legitimiteten i heliga handlingar oberoende av personen som har utfört dem. Detta ska vi ta till oss. Är vi rätteligen döpta – så är vi det oberoende av personen som gjorde det. Ditt dop är lika giltigt som andra kristnas dop – fastän det efteråt skulle ha framkommit att den som döpte dig just då levde i ett otuktigt förhållande, att den kommit fast för en lögn eller haft något annat oredligt i sitt liv.  Det som är gjort enligt Guds Ord och Kristi befallning gäller ändå – fastän vi inte får göra enligt sådana människors gärningar.
Rent allmänt och allvarligt gäller det att Kyrkans heliga handlingar inte är beroende av den tjänande personens helighet. Grunden ligger inte i detta. Kyrkan avvisar det som kallas donatism, dvs dem som menar att kraften i de heliga handlingarna och de heliga orden vilar på den person som framträder. Det är just den här texten som är predikotext idag som har varit det främst bibelbelägget mot donatismen.

 Det som uppenbart är orätt – ska avvisas av Kyrkan
En annan sak är sedan att Kyrkan som handlande kollektiv inte ska godkänna sådant som uppenbart är orätt. Men som vi vet kommer vi människor inte åt annat än det som är uppenbart och går på vanligt mänskligt sätt att bevisa. Vad människor döljer i hjärtat kommer vi inte åt – och ska inte heller röra i.  Här finns inget som heller fäller och ogiltigförklarar det som väl i det yttre har gått rätt till.
En annan sak är sedan också om s.a.s. kyrkotjänaren inte hållit sig till det som vi anspelande på uttrycket i denna text heter: Mose stol. Om den som framträder uppenbart och klart ändrat i Skriftens lära, så att den egentligen kommit med främmande gudaläror – det kan vi inte acceptera. Dop som är förrättade av typ Jehovas vittnen eller mormoner ska inte godkännas trots att t.o.m. en treenighetsformel har använts, då det som sägs om Fadern, Sonen och Anden inte stämmer och är rätt. Det samma blir fallet om det är feministiskt fördärvad lära om Gud som kommer till uttryck om man säger eller klart menar genom annat som sägs ungefär så: i Skaparens, Återlöserskans, Jesa Christas eller Sofias eller Livgiverskans namn eller helt uppenbart menar något motsvarande, då får det inte godtas – det är s.a.s. utanför Mose stol.

Vad angriper Jesus hos fariséerna just här?
Det som är Jesu första anklagelse här mot fariséerna är att de tjänar människors ögon och vill imponera på andra genom sin egen förmenta helighet och dignitet. Och det gör det genom att försöka breda det som annars förekommer. En jude skulle helt rätt ha både böneremmar – kapslar med bibelord bunden runt huvudet eller vänsterarm och hörntofs på mantel som påminde om Guds bestämda bud – men dessa ville visa att de var något mera än andra. Markera detta för att briljera i sin fromhet.
Ögontjänare – att följa det kyrkopolitiskt korrekta – att göra sig till och tänka på folkgunsten – sådant ska vi och det är vår skyldighet att moralisera över – trons väsen är inte att verka på linjen – utan vi ska tänka och besinna att Gud är Allseende och Allvetande, att vi ska böja oss för honom lyssna till hans tal, ta det till hjärtat, tro det – inte fokusera på vad människor tänker om oss. Detta nämnda är ett spår som för bort ifrån vad det gäller. Och dessutom gäller det då som nu att Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd. 1 Petr 5:5 Sedan ska vi veta att människan är sådan att hon alltid kan anpassa sig till det det gäller – nu i efterhand då farisée är ett skällsord försöker kantänka människans imponera genom att inte alls ha några attribut, som skulle tyda på fariseism – då kommer vi till den punkt som fader Luther har uttryckt så: ”Den värsta fariséen kommer i publikankåpa.”

Vilka tilltal får gälla – och vad ska avvisas då det gäller titulatur och ämbetshögfärd?
Jesus för sedan ett resonemang om titulatur i Matt 23 – eller egentligen om ett oskick i tänkandet, som har att göra med vad man ser och vill se i epitet, tilltal, titlar.
Här gäller det att vara observant och se var Jesus skjuter in sin angripande pil.
Det gäller att man genom ett anspråk på tilltal, tar sig en makt över samveten och andra människor, som man inte har rätt till.
Själva titlarna eller tilltalen, epiteten – kan allmänt taget vara neutrala – eller på sin plats som användbara – det gäller att se vad man gör av dem. Här gäller det att märka tanken och inte rent tekniskt orden.
För att illustrera vad det gäller kan vi tänka på det politiska livet. Det är ju inte i och för sig något fel att det finns en ledare. Det grekiska ord som är översatt lärare i v. 10 kan översättas just ledare.   Alltså i och för sig är det inte fel att det finns en som är ledare med ett visst mandat. Ändå kan det vara fel med en Führer eller Il duce – dvs ledaren.  Men felet ligger ju inte i benämningen – utan i det att någon vill vara Führer totalt och utanför det mandat som ett ämbete i staten bör kunna få innebära.
Ett ledaranspråk i Kyrkan vill konkurrera med eller på något sätt depotensera det att Kristus är den enda ledaren och Herren i absolut mening, ett sådant ledaranspråk är vi skyldiga att förkasta.
Att kalla någon för rabbi förbjuds inte heller med Jesu ord här. Det är just om detta anspråk drivs i konflikt med att en är Mästaren (magister i latinet) – och om personen, som tjänar som lärare uppenbart inte är beredd att ställa sig själv inför Allseende Gud i samma position som andra människor – det är då anspråket blir fel.

Men hur är det då att kalla någon för fader i församlingen?
Jesus förbjuder inte med sina ord det att man kallar någon för fader.
Det finns en underlig allergi just vid denna benämning bland protestanter så att man just genom en liten indignerad känsla helt orätt generellt, vill fördöma det tilltal som finns i den ortodoxa och katolska kyrkan jämte i högkyrkliga kretsar inom lutherdomen och anglikanismen:
Men vi vet att som allmänt omnämnande säger samma personer: t.ex kyrkofäder – då fornkyrkans goda lärare avses.

Jesus förbjuder inte tilltalet fader – men han avvisar bestämt dem som driver ett sådant anspråk så att det kommer i ett konkurrens förhållande till honom som är Fader över allt som Fader heter – för att tala med Paulus. Och aposteln förutsätter med det att tilltalet och den utläggningen att ”fader” är i allmänt bruk.
Bibelns eget språkbruk fördöms inte med predikotexten 12/8 – utan det är en orätt åskådning med orätta anspråk förenat med personlig titelsjuka som angrips.
Vi kan läsa i Bibeln hur Josef säger till sina bröder: ”Gud har gjort mig till en fader åt farao och till herre över hela hans hus.” 1 Mos 45:8
Eller Job vittnar: ”Jag var en fader åt de nödställda.” Job 29:16
Eller vi kan komma ihåg hur Elisa tilltalar Elia vid dennes himmelsfärd: ”Min fader, min fader.”
Eller vi kan tänka på hur S:t Paulus upprepat både i 1 Kor och i Timoteusbreven kallar Timoteus sin son. Vad är då Paulus om Timoteus är hans son? Och uttryckligen säger han också detta i Fil 2:22 ”som en son vid sin fars sida har han arbetat tillsammans med mig för evangeliet.  Titus och Onesimus (den senare i brevet till Filemon) kallar Paulus sina barn .
Till korintierna säger Paulus att han blivit deras fader i Kristus  1 Kor 4:14-15.
Vi kan också tänka på hur S:t Johannes skriver till de ansvariga: ”Ni fäder…” 1 Joh 2:13-14.
Men vi vet att inbakat i den apostoliska undervisningen finns också det förhållandet att apostlarna jämte deras efterföljare i det apostoliska ämbetet – prästerna i kyrkan förvaltar sin tjänst under ansvar – så att där det blir ett missbruk av anspråk så behåller de döpta och troende tillsammans myndigheten i Kyrkan – så att den som enbart hänvisar till sig själv för andlig myndighet måste vika.
Inte ens de första apostlarna kunde göra några anspråk på något utöver den tjänst de fått.
Paulus skriver: ”Därför ska ingen skryta över människor, för allt är ert: Paulus och Kefas, världen liv och död, nutid och framtid , allt är ert.”
1 Kor 3:21-23

Det rätta anspråket på att utföra det som hör till ämbetet ska med sund självkänsla bevaras i Kyrkan.

I motsats till detta som Jesus angriper – har kanske ibland för att inte göra ett för pråligt och fariseiskt intryck vissa kyrkotjänare – inte tagit det anspråk som de ska ha på allvar jämte en sund självkänsla i utförande av Kristi tjänst – utan att be om ursäkt för något i sitt ämbetsmandat och så stått fram utan det rättmätiga anspråk och det ansvar som de har, enligt ordet:

”Såsom förvaltare av Guds hemligheter – så må man anser oss.” 1 Kor 4:1.

Var och en som upphöjer sig ska blir förödmjukad – och var en som ödmjukar sig ska bli upphöjd.
V.12  I denna sista vers i texten är frälsningens mysterium utsagt. Var och en vill upphöja sig – om inte ohöljt och uppenbart orätt – så genom att spela så ödmjuk att den därför blir prisad eftersom de ödmjuka ska få lön…
En människa är inkrökt i sig själv – (incurvatus in se) – och förblir så på något sätt så länge hon är hänvisad till sig själv.
Den Helige Ande kommer med sitt Ord för att upplysa och ge oss det vi saknar – avslöjar vårt väsen inför oss själva för att bereda plats för Kristus och hans nåd – Detta ställer oss i den förödmjukade tiggarens roll – det blir vår position här i den fallna världen – men det är vägen till salighet och ära. Den som håller och gäller inför Guds Allseende och hans helighet.
Amen

 

11 söndagen efter Pingst 2018-08-05

3 årgångens Evangelium
Matt 11:20-24
20 Jesus började gå till rätta med de städer, där han hade utfört sina många kraftgärningar och förebrå dem att de inte hade omvänt sig. 21″Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar som har utförts hos er hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, skulle de för länge sedan ha omvänt sig i säck och aska.22 Jag säger er: För Tyrus och Sidon skall det på domens dag bli lindrigare än för er. 23 Och du, Kapernaum, skall du kanske upphöjas till himlen? Nej, ner i helvetet skall du fara. Ty om de kraftgärningar som har utförts i dig hade gjorts i Sodom, skulle det ha stått ännu i dag. 24 Men jag säger er: För Sodoms land skall det på domens dag vara lindrigare än för dig.”
Så lyder det heliga Evangeliet.
Kristus vi lovar dig!

 

Predikan
Ve-rop över galileiska städer

 

Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

 

Kära församling,

Det oerhörda – frälsningens tid gick förbi för dessa vilka unikt fick möta Gud i köttet, han Kristus hade talat till dem och inför deras ögon gjort underbara gärningar.
Det gick förbi nu – generellt finns det inte hopp för er – ni aktade inte på den tid då ni var sökta…  detta vill Kristus som strax tidigare hade mött dem med underbara ord och gärningar nu säga till dem.
Det är det oerhörda budskapet i dagens evangelium. Men varför sägs det ut om tillfället redan hade gått förbi? Det sägs till dem som ännu vill höra. Det sägs till dig som ännu idag vill höra Guds Ord – fastän du ser nära omkring dig människor, som inte vill höra Guds Ord, akta på det, eller rätta sig efter det. Du ser kanske många som till en tid har velat vara med i de kristnas led, men längre inte vill. De är i stor fara – vår bön och vår förhoppning inför Gud är att dessa ännu skulle erbjudas en möjlighet, ett tillfälle.
Det som sägs i dagens evangelium sägs till dig och mig därför att vi idag ska ta vara på kallelsen till nåd och upprättelse och fortsätta att göra det. En dag är det sista tillfället förspillt.

Tematiken – det gäller att ta vara på den tid då man är sökt – kommer först upp här i 11 kap hos S:t Matteus.  Men detta är något som Jesus sedan fortsätter att tala om.
Då vi ser närmare på vad S:t Matteus egentligen säger så står det att Jesus började, dvs. detta är inte i slutet av Jesu offentliga verksamhet utan mitt i den, då han ännu efter detta kommer att verka och tala. Han bara började sin förkunnelse gällande denna tematik här. Underförstått han återkom till temat – om förspillda tillfällen om kallelsetider – besökelsetider som hade gått förbi.
Motsvarande dvs att Jesu började tala om dessa ting, finner vi genom att se efter var motsvarande ord föreligger hos S:t Lukas, vilken som vi vet i följd och ordning berättar vad som hände Jesus, hos Lukas är det kap. 10 dvs något som händer mitt i Jesus verksamhet – då han fortfarande efter att ha uttalat dessa ord om Korasins, Betsaidas och Kapernaums ovilja att omvända sig, talar och verkar både i Galiléen och i Judéen.

Dagens ämne som gäller förspillda tillfällen är något som vi alltid ska ha med oss – för att bevara en rätt fruktan för och kärlek till Gud.
Detta allvarliga budskap, som vi möter i dagens evangelium, är något som Jesus började med och fortsatte med och någonting som vi också ska fortsätta med om vi menar oss höra till dem som rätt vill föra Jesu lära vidare. Nämligen att varna för att låta besökelsetiden gå förbi, varna människor för att den eviga förtappelsen förestår, om inte Guds nåd mottas till bättring och omvändelse, då den nu erbjuds och räcks ut.

Jesu verksamhet i Galiléen var den mest fantastiska besökelsetid som har funnits.
Texten idag pekar på den mest fantastiska besökelsetid, som mött människor på vår jord. Gud i köttet vandrade omkring mötte människor med sin godhet och frälsarkärlek, följt av kraftgärningar. Han botade sjuka och drev ut demoner. Han hjälpte och gav dem livets ord – det som mottaget skänkte människorna evigt saligt liv.
Jesaja hade på 700-talet f.Kr profeterat om det stora ljus och den besökelsetid full av nåd som skulle komma just Galiléens förbisedda folk till del.
1 Men det skall inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder. I gången tid lät han Sebulons och Naftalis land vara föraktat, men i kommande dagar skall han ge ära åt trakten utmed havsvägen, landet på andra sidan Jordan, hednafolkens Galileen. 2
Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram.”  Jes 9

Ändå var det nu så då Kristus faktiskt kom till dem – så aktade de inte på det de hörde och såg. Ljuset kom och bara en del tog vara på det.

Också hos oss finns de som låter besökelsetiden gå förbi.
Vi får räkna med att motsvarande gäller också hos oss. Många har fått ta del av ett tydligt Guds Ord, har känt den kraft som kommer från frälsningens ord och fattat perspektivet- räddning från Djävulens garn – frikännande dom och evig salighet – men sedan har de ändå förkastats det. – Och det sker just i den form som Jesus anger här – man hörde, såg, var med – men omvände sig inte, tog inte vara på Guds nåd till bättring och liv – utan gick bara vidare i livet. Och hur slutar ett sådant liv – det vill Jesus i varnande ordalag peka på för oss.

Hur blir slutet?
Jesus gör det genom att jämföra Betsaida och Korasin med Tyrus och Sidon i Fenicien eller Libanon och Kapernaum med Sodom och jämförelserna utfaller till de tre galileiska städernas nackdel – de som mött evangeliet i ren form från Frälsaren själv här i tiden – för dem ska det bli särskilt hårt och svårt på den Stora Domens dag. Då mänskligheten ska dömas inklusive jag och du jämte dessa människor vars öde Jesus redogör för här i dagens text.

Jesus vet i sin försyn och i det allvetande han här gör bruk av att skulle han ha mött folket i Tyrus och Sidon med samma ord och gärningar som han nu mött folket i Korasin och Betsaida, så skulle de redan för länge sedan ha gjort bättring i säck och aska. – Det fornorientaliska sättet att visa ånger och ödmjukhet.
Det är just ånger för vårt liv och vår synd – som behövs och ödmjukhet inför Guds mäktiga Ord.  Tyrus och Sidon var i regionen kända för att där var ett lössläppt liv. Det måste ha chockerat att människorna i de städerna togs som exempel på sådana som om och utifall Jesus skulle ha varit där hade omvänt sig.
Särskilt ska vi akta oss för den kristendomsform, som i praktiken tar bort allt som gäller ånger och omvändelse.  Vi har ofta i vår miljö att göra med en kristendomsform, som har tagit bort detta – i stället vill denna falska form av tro med sköna ord bekräfta människor i deras befintliga tillstånd. Det är bra. Gud älskar dig och det ska gå bra – fastän sanningen är den att det kommer att sluta väldigt illa om man inte tar vara på Guds nåd till bättring och nytt liv. Akta dig nu särskilt för dem som vill försäkra dig om Guds nåd och att den kommer människor till del, där den inte mottas och där man inte vill omvända sig. Många falska predikanter ha gått ut. Glöm aldrig det!

Sodom
Sodom står som sinnebilden för alla som kommit i kontakt med judisk och kristen tradition – för det att ett visst syndamått för med sig Gud straffande vrede, som kan drabba redan här i tiden. Sodom måste förstöras och gå under för att de genom sina yttre uppenbara synder hade väckt Guds förtörnelse och vrede.
Jesus säger nu utifrån det allvetande han här just utnyttjar, att skulle han själv, Jesus, ha framträtt inför Sodom med sina kraftgärningar – skulle det ha stått idag dvs vid vår tideräkningsbörjan c. 1750 år efter det den staden gick under.

Att Sodom i tiden – där man bröt mot det som man väl visste genom den naturliga lagen och det Gud gett oss människor med skapelsen – det väckte Guds vrede. Såsom Judas brev beskriver det: ”Sodom och Gomorra och städerna där omkring”  – ”som kastade sig ut i sexuell omoral och följde onaturliga begär. De står som ett varnande exempel och får sitt straff i evig eld.” Jud v 7
Vi kan nu möta människor som säger att Guds yttre krav på människolivet enligt den naturliga lagen ingenting betyder om människan inte är troende och en praktiserande kristen. Det etiska blir liksom först aktuellt då människan blir subjektivt troende.  Ge inget utrymme för sådant tänkande! Gud har visst sin tanke för hur livet och ordningen ska gestaltas här i den fallna världen, vilken ska upprätthållas till det slut han har bestämt. Yttre brott mot den naturliga lagen får konsekvenser och Guds straffande vrede kan drabba sådant redan här och nu.
Vi avvisar dem som framställer det så att Gud är endast frälsningens Gud och inte skapelsens Gud. Gud är Allhärskare och alltings Herre. Håll fast vid det och ge inget utrymme för den gnosticism (en omfattande sekt i många grenar som lärde att det fysiska är något lägre – man kunde säga att det var skapat av en lägre skapargud – det andliga var allt och moralen hörde bara till dem i tron invigda), som går ut på att man måste invigas bland de troende för att Guds bud ska ha någon relevans.

Sodom som för alla tider står som ett varnande exempel – ett exempel som Jesu åhörare i Galiléen så väl kände till –  detta med Sodom tas nu helt chockerande av Jesus som ett exempel för en ort, som det kommer att vara lindrigare för på den Stora domens dag än vad det kommer att vara för Kapernaum. Kapernaum som var staden där Jesus hade sin hemvist under sin verksamhet i Galiléen. Såsom Matteus skriver det i kap 4:13. ”Han lämnade Nasaret, som ligger vid sjön på Sebulons och Naftalis område 14. För att det som var sagt genom profeten Jesaja skulle uppfyllas. .. det folk som sitter i mörkret ska se ett stort ljus…”
Men de aktade alltså inte allmänt taget på det ljuset. Och nu ska de ligga sämre till då det gäller domen på den sista dagen.

Nåden kan jag inte välja enligt eget beslut om tidpunkt – den ska jag ta emot då den bjuds.
Finns nåd tillgänglig (om vi tänker på trosuppväckelsen) så att jag själv är herre över nåden och kan ta den från hyllan?
Människan själv har inte en fri makt över att ta till sig nåden eller att bestämma en tidpunkt i en tänkt framtid, då det ska kunna ske.  Det gäller nu! För många som uppskjutit ska det gälla så: De aktade inte på den tid då de var sökta – sedan var det förbi.
En del kan tala falskt om en fri nåd (se upp om du möter uttrycket) i den meningen att människan enligt eget beslut och egen vilja kan plocka in nåden i sitt liv i det ögonblick hon planerar in det. Det formuleras inte så – men det är den rimliga slutsatsen av ett tänkande som förekommer. Vår lutherska bekännelse säger bibelenligt att tron väcks – var och när det behagar Gud. (Augsburgska bekännelsen artikel 5)

Mirakler i sig åstadkommer inte bättring och omvändelse.
Det som Jesu Ord idag också lär oss är att mirakler och kraftgärningar inte självklart får någon följd i omvändelser. Dessa människor i Galiléen hade fått allt vad man kan begära i den vägen och inte hade de ändå omvänt sig.
Kristi gärningar och ord ska träffa människan och människan ska så motta dem att hon kommer i stor fruktan för Gud – till syndakännedom visavi sig själv – så att hon ångrar sitt liv och tar sin tillflykt till Frälsaren som kommit i världen för att rädda människan från säker undergång.

Slutord
Kära församling – låt oss ta Jesu varningar till hjärta – ta vara på tillfället till omvändelse och mottagande av förlåtelsen. Vårt liv är inte i våra händer. Kallelsens tidpunkter är inte i våra händer. Skjut inte upp någonting som gäller detta, för detta är det absolut viktigaste. Ta emot Kristus när han med Ordet kärleksfullt kommer till dig för att bota dig från syndens djupa skada, ge dig kraft och nåd till liv i hans gemenskap. Förbli då hos honom i daglig omvändelse och bättring. I honom ska du skydda dig för allt som hotar – Djävulen – den onda världen ditt eget hjärtas bedräglighet – Gud vrede. Gömd i Kristus och hans liv är du trygg och skyddad vad än som kommer på. Amen. Halleluja.

 

10 söndagen efter Pingst 2018-07-29
Goda förvaltare av Guds gåvor
3 årgångens evangelium
Evangelium
Lukas 12:42-48
42 Herren sade: ”Vem är den pålitlige och förståndige förvaltare som hans herre sätter över sina tjänare för att ge dem deras kost i rätt tid? 43 Det är den tjänare som hans herre finner göra så, när han kommer. Salig är den tjänaren. 44 Jag säger er sanningen: Han skall sätta honom över allt han äger. 45 Men om tjänaren skulle säga i sitt hjärta: Min herre kommer inte så snart, och han börjar slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka sig redlöst berusad, 46 då skall den tjänarens herre komma en dag han inte väntar det och i en stund han inte anar det, och han skall hugga honom i stycken och låta honom få sin plats bland de trolösa. 47 Den tjänare som vet sin herres vilja men ingenting ställer i ordning och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. 48 Men den som inte känner till den och gör något som förtjänar spöstraff, han skall piskas med få rapp. Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer.
Så lyder det heliga Evangeliet.
Kristus vi lovar dig!

 Predikan
Goda förvaltare

Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

 

Kära församling,

Människan är förvaltare inte Herre och Gud – till vilket hon nog hela tiden frestas.

Denna söndag gäller det enligt texterna att tala om förvaltarskapet. Detta är en mycket grundläggande sak i vårt liv. Vi är förvaltare inte ägare, inte herrar. Vi har inte själva bestämt att vi ska finnas. Vi finns här i följd av det Gud nedlagt i skapelsen. Jag och du lever här en tid och sedan ska vi bort. Eftersom vi är förvaltare och inte ägare till livet – så måste vi förhålla oss ödmjukt till livet och förstå att det är ett objektivt värde. Vi har därför inte rätt att ta livet av människofoster. Vi har inte rätt att skada oss själva eller ta livet av oss. Vi har inte rätt att aktivt avbryta liv. År 2009  gjorde Taloustutkimus på uppdrag av Iltalehti en gallupundersökning enligt vilken redan då gällde att  80%  + – 3% felmarginal skulle vara för aktiv eutanasi. – Många människor besinnar inte att människan är en förvaltare och därför blir debatten i samhället svår. Då alla individer betraktas som herrar och allt får man göra – som det heter – så länge man inte skadar en annan, fastän det ofta är just det man gör. Om vi inte är vårt eget upphov, så kanske det som är rätt och orätt inte avgörs av våra impulser, begärelser och önskningar utan av en rätt, som gäller oberoende av vår person. Vi själva är inte det ultimata, inte den högsta instansen. Då människorna också i allmän mening har glömt Gud – går det illa för dem. Förvaltarskapsperspektivet bleknar och människan blir sin egen gud. Orsaken till att vi har en fallen värld är ju att människan i den ännu oförstörda världen lyssnade till Satan som sade: ”ni blir som Gud – eller ni skall bli som Gud.” 1 Mos 3:5

 Världen, där vi människor är förvaltare, står tillsvidare fram till den dag som Gud har bestämt.

Bibeln förklarar att Gud har skapat världen – denna värld som sedan fallit och är under hans dom – tillsvidare låter han den stå, men det kommer ett slut, en räkenskapsdag och domedag, – För att inte hela mänskligheten skall gå under har Gud sänt sin Son i världen för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad.

På räkenskapsdagen kommer det upp hur det varit med vår förvaltning vad den har gett – hur det var med den.  Därför talar Jesus till oss så ofta med sikte på denna stora dag, då vårt liv och vår förvaltning ska vägas. Då rätt slutligt ska skipas. Jesus vill att det blir rätt med vår förvaltning och att han som nu är vår Frälsare får som Domare då han kommer tillbaka frikänna oss.

Dagen evangelium presenteras av evangelisten S:t Lukas naturligt i ett sammanhang där vår Herre Jesus talar om sin återkomst. ”Spänn bältet om livet och håll lamporna brinnande… ” Sen talas det om att oberoende av i vilken nattväkt sedan husets herre kommer så ska tjänarna vaka och vara redo.

Detta är bilden enligt vilket varje kristen skall vaka och vänta på Kristi återkomst. – Efter denna liknelse kommer här i Luk. 12 Petrus fråga: ”Herre, talar du i den här liknelsen om oss eller gäller den alla? Vad ska vi säga om Jesu svar – Jesus vill inte uppenbarligen ha sagt att det tidigare inte skulle gälla alla, men nu riktar han med kraft ord som är adresserade åt apostlarna och deras efterföljare. Detta är på den linje, som vi möter i Jakobsbrev om ett maktpåliggande ansvar för den som ska ge ut Kristi lära till andra: ”Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom.” Jak 3:2.  I så måtto gäller detta också alla att Kristus som Överherde vill för alla kristna gestalta hurudana deras lärare och Guds Ords tjänare ska vara. Kyrkans Ämbete är Kyrkans och inte ämbetsinnehavarnas personliga egendom. Därför ska de troende och döpta kunna skilja sig från orätta lärare och kalla rätta lärare.

Och på en gång med detta säger Jesus något till varje döpt och troende visavi dennes eget liv och dennes egen livsföring. Du är förvaltare – var trogen!

Lydnad och trohet – är det som idag ska tas till heders i kyrkan. Folkkyrkans kris beror i högsta grad på att Jesus Kristus, som säges vara Herre i praktiken inte får vara det, utan människomeningar får vinna över Kristi och hans apostlars mening – detta leder med tiden till att det som kallas kyrka – på så många sätt är något alldeles annat.

 Slutsatser för oss då vi för vår förvaltning ska ta del av ett rätt Guds Ord

Kosten som det i detta evangelium talas om – det är det Guds Ord, som människan ska leva av för att här bevara gemenskapen med Kristus och slutligt bli salig. ”Människan lever icke allenast av bröd utan av vart ord som utgår från Guds mun.” (5 Mos 8:3; Matt 4:4; Luk 4:4) Det är denna kost du och jag är beroende av och vårt ansvar tillsammans är att se till att den kost som levereras där vi har vår kyrkliga gemenskap är rätt och riktig – har den rätta halten av de rätta ämnena.

Tag inte del av ett förvanskat Guds Ord – dröj aldrig kvar i en gemenskap där man predikar i strid med bibelordet – bli aldrig kvar i en gemenskap där man godkänner en ordning som är i strid med vad de apostoliska skrifterna i NT fastslår. Rom 16:17; 1 Kor 14:38

Kosten ska vara allsidig – förtigs saker och ting som bibelordet lär – blir det hela mycket ensidigt, så är det illa för den andliga hälsan. Satan använder också bibelordet – det gör han då han kommer in i den yttre kyrkan i världen – det vet vi också av skildringarna om hur han frestade Kristus under dennes jordelevnad. Han Satan använder bibelordet – beslagtar uttryck – ändrar meningen – ifrågasätter med något bibliskt uttryck det som Bibeln själv lär. Därför finns det så mycket draksådd från predikstolar idag, från andakter, där människor som gör anspråk på att vara kristna beskäftigt utlägger sina egna meningar som en i kyrkan gällande norm.

Om vi är överens om att ta avstånd från förvanskningar och ändringar i Guds Ord – så ska vi även se till detta med allsidigheten och att hela Skriften får vara auktoritet för oss och hos oss vördas som Kristi Ord, vilket alltid ska bestämma i vår gemenskap. ”Jag har inte tvekat att predika för er hela Guds vilja och plan.” Apg 20:27. Eller: ’allt Guds rådslut’ som 1917 års bibel har det.

Talet om Kristi återkomst som ett kännemärke för en rätt kristendom

Den andra tjänaren eller förvaltaren, som Jesus beskriver är en typ som förlorat perspektivet, som gäller den kommande räkenskapsdagen. Detta är ett säkert tecken på att det inte står rätt till i en kristen gemenskap om man upphör att tala om Kristi återkomst och domens dag och lever helt för stunden immanent och ser det stora problemen helt inomvärldsligt bara på det psykologiska och sociala planet och inte ser den andliga nöden inför världsslutet. Om Kristi återkomst endast nämns i trosbekännelsen, men inte i det man predikar och talar om i den kristna gemenskapen – då är det en orätt kost just den som innebär att man glömmer det kommande och lever bara för stunden rent inomvärldsligt.

De bilder som nämns här av Jesus – slå och berusas sig – kan fattas just så att man inte har det rätta nådens ord till syndare, som känner sin synd och ber om förlåtelsen. Man bara säger att allt är OK hur det än är och gör mänsklig acceptation av vadsomhelst till Guds förlåtelse eller alternativt pålägger människor bördor, så att frälsningen genom tron fördunklas. Då slår man genom att byta ut det helande evangeliet till laglöshet, eller genom att driva lagiskhet som håller människor under lagen. Gud heliga Lag och hans heliga Evangelium ska båda helt klara ljuda i församlingen. Ibland är det som kallas lag bara mänskliga system och metoder som inger människan falska föreställningar om sin förmåga så att Lagen inte får döma henne som en förtappad syndare. Eller evangeliet är just ett allmänt OK-snack – rena laglösheten. I stället för att möta de sjuka, svaga och förkrossade med ett helande Ord från Kristus.

 Åt den som mycket är givet –  och åt den som fått mindre – vad innebär tänkandet kring detta?

Detta evangelium idag gör det också klart att det är skillnad på att mot bättre vetande handla i strid med det Skriften lär och att göra det pga av bristande kunskap. Den som har blivit betrodd med mycket av honom ska det utkrävas så mycket mer, slutar Jesus.

Vi ska också tillämpa detta så att vi är mottagande och inkluderande, då det gäller personer med bristande kunskap som är öppna för Bibelns lära. Om de har tagit fel – får vi ta det på ett annat sätt än när det är människor i kyrkan, som medvetet och rent upproriskt handlar i strid med vad de profetiska och apostoliska skrifterna lär. De ska allra minst få förtroendeuppdrag – och de kristna måste skilja sig ifrån dem om det inte blir en omvändelse. Paulus säger bestämt till Titus: ”En villolärare skall du visa ifrån dig, sedan du varnat honom en första och en andra gång.” Tit 3:10.

Du som är döpt och tror på Kristus – du är hans tjänare eller tjänarinna, om vi vill uttrycka det så och han har gett dig en förvaltning – det du behöver för din förvaltning ger han dig – han ger sitt Ord och sina Sakrament – han kallar dig att leva i sin gemenskap i vardagen i den tjänst och kallelse du har. Han är med där du lever som hans tjänare. Han vill att du ger till känna dina önskningar genom åkallan och bön – han vill bota dig från syndens oerhörda skada och förlåta bristerna i din förvaltning – så att du står ren och rättfärdig – beredd att möta honom, då du möter honom vid din dödsstund eller om det skulle bli så vid hans återkomst till den stora räkenskapsdagen. Den som är gömd i Kristi gemenskap kommer inte under någon dom och rannsakas inte på den Stora Dagen. Därför är det viktig att ordet, som gäller rannsakan riktas till oss nu så att räkenskaperna och bokslutet för oss är rätta på denna sida av gränsen. Möt Jesus som Frälsare och förlåtaren idag – Han vill möta dig  till upprättelse – Därför talar han genom evangelium till dig.
Han talar just nu till dig allvarligt om ditt förvaltarskap för han, Frälsaren vill då han kommer som Domaren frikänna dig och välkomna dig till saligheten.
Jakob manar ”Den som förstår att göra det goda, men inte gör det, han syndar.”  Jak 4:17
Vi ska förstå och veta bl.a. pga av dagens text att i det eviga perspektivet inför Kristi återkomst så är de mest illa ute som väl har känt till Kristi ord, men inte sedan varit trogna i förhållande till det de väl vetat.

Här ska vi ta in de ord som står skrivna i 2 Petr. 2:21-22
21 Det hade varit bättre för dem att aldrig ha lärt känna rättfärdighetens väg än att lära känna den och sedan vända sig bort från det heliga budskap som anförtrotts dem. 22 Det har gått med dem som det så sant heter i ordspråket: Hunden vänder om till sin spya , och tvättat svin vältrar sig i smutsen .  

Kära församling,
Då vår Herre Kristus så enträget manar oss till trohet och uthållighet – ska vi ta det till hjärtat.
Vi förstår också att han vill vara och är där hans Ord utan inskränkning får finnas.
Vi kommer ihåg hur hans löfte lyder:
lär dem att hålla allt som jag har befallt er.
Och se jag är med er alla dagar till tidens slut.  Matt 28:20
Amen.

 

 

9 söndagen efter Pingst 2018-07-22
Om falska lärare och vilsna troende
3 årgångens evangelium. Matt 7:24-29

Predikan
Att bygga på den rätta grunden

Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

Kära församling,

Att pröva andar och läror.
Denna söndag har traditionellt ägnats frågan om falska profeter och falsk lära. Vi ska veta att vi står inför något som Jesus själv har initierat i Kyrkan och alltså inför något som han uttryckligen vill att vi ska syssla med, nämligen prövandet av andar och läror. Tidigare i detta kapitel hos Matteus har Jesus sagt – vilket utgör 1. årg. Ev.: ” Akta er för de falska profeterna (Matt. 7:15 SFB)!”  Detta är ett uttryckligt bud av Jesus uttalat med samma gudomliga myndighet som gäller vilket annat bud som helst; typ: Du ska inte dräpa, Du ska inte stjäla.

Antalet läror i världen är i första hand inte det som utgör Kyrkans kris utan krisen är att hon underlåter att pröva lärorna.

Kyrkans kris idag är inte att det finns så många meningar och läror – för det har det alltid funnits – krisen är att man inte längre med Guds Ord vill pröva läror och meningar. Man tycker t.o.m. att det är intressant och bra med många meningar. Sedan spelar det ingen roll om dessa står i konflikt med Kristus och hans Ord. Den avfallna kyrkans signum är att den inte känner någon annan falsk lära än den som kräver att Kyrkan rättar sig efter Guds Ord och avvisar och förkastar andra meningar. Upprördheten är sällan så stor som då någon å Kristi vägnar ber att från Guds Ord avvikande läror ska bekämpas. Det tolererar man inte alls. Den falska läran och de falska lärarna har idag i denna nämnda mening livsrum på ett sätt som få moment och nästan inga perioder tidigare i Kyrkans historia känner. Även om den senmedeltida påvekyrkan var mycket vilsegången bevarade den insikten om gränsen mellan den heliga läran från Gud och falska läror. Den drog visserligen den gränsen orätt, men den var medveten om gränsen. Dagens kyrka känner inte i sitt avfall den typen av gränser överhuvudtaget. Det enda man bevakar är att präster rätt är anpassade till det nutida samhällets krav på att slapp äktenskaps- och sexualmoral accepteras, att kvinnliga präster ska finnas, att bög- och lesboförhållanden betraktas som ett rätt och berättigat uttryck för mänskligt liv. Annars får allting vara hur som helst. Säg mig en dogm, som gäller det som är föremål för tro enligt den heliga Skrift, som man inte i folkkyrkorna får spotta på utan påföljd!

De falska lärarna är bedrägligt manipulerande

Jesus har tidigare i sitt tal här lärt att de falska profeterna kommer i fårakläder. Detta ska alla kristna idag nogsamt iaktta. Vad är fårakläder? Det är naturligtvis den normala kristna lärarens yttre rekvisita. Det är reciterandet av trosbekännelsen, som gäller tron på den treenige Guden. Det är biblar i händerna. Det är Guds och Jesu namn på läpparna, det kan vara mässkläder och vacker liturgi, den kan vara exalterade möten i kostym eller fritidskläder. Fårakläderna täcker helheten. Endast den som själv utifrån Guds Ord möter detta spektakel kan se att inte i allting stämmer. Annars verkar allting så konventionellt och acceptabelt. De farliga villolärarna kommer alltid i fårakläder. Då det gäller de vargar, som kommer helt odraperade, ska de kristna kunna ta sig i akt utan särskilda varningar. Ofta vet i det fallet även icke-troende och världsliga människor att det är fråga om från kristen tro avvikande lära.  Dock är det ett faktum att det i vår tid även är så att världsliga människor som är registrerade i någon kyrkas medlemsförteckning och humanistiska kristna tillsammans ställer krav på att det som kallas kyrka ska packa och rätta sig efter de nya normer, som gäller utifrån gängse humanistisk livs- och världsåskådning. Man gör så medveten om att man avviker från traditionens förståelse.

I en nutida avfallen kyrka behöver man inte alls överhuvudtaget lyda Bibeln.

Nu när avfallet har gått vidare, har det blivit en konsensus, som går ut på att man i en nutida kyrka inte behöver tro direkt som Bibeln lär, utan man kan och ska ändra på det. Avvikelse från kristen lära är allmänt taget inte idag någonting dramatiskt. En villolärare idag kan nog plocka av en del av fårakläderna utan att för den skull te sig som en farlig varg.

Att ta sig till vara för falska lärare är en uppmaning, som gäller alla kristna. Var och en av oss ska själv läsa Bibeln och lyda den, så att man kan möta olika andliga företeelser med eget vapen i händerna, inte egentligen eget utan: Guds Ord personligen mottaget och tillämpat. Gå inte med på något bara därför att någon som du normalt brukar lita på säger det. Låt dig själv övertygas genom Skriften. Så har du kontakt med klippgrunden, som du ska bygga på.

Ingen kristen får låta sig imponeras av att den kristna bilden formellt i stort sätt är i skick, om det samtidigt är så att man bryter mot Guds Ord och gör uppror mot det som Gud har stadgat i bestämda bibelord.

Jesus beskriver här strax innan vår predikotext tar vid hur det kommer att vara på den Yttersta Dagen, då människor döms. Jesus säger att många på den dagen ska räkna upp för honom vad de har gjort i hans namn. Säkert kommer de att hänvisa till sådant som de faktiskt varit med om i Kyrkan och i Jesu namn. Men Jesus säger att han ändå kommer att säga till dessa som bygger på att de formellt fungerat enligt den kristna kyrkans yttre ordningar och där kraften från Ord och Sakrament förnummits. Hans säger: ”Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!

(Matt. 7:23 SFB)”

I slutet av bergspredikan som utgör dagens redogör Jesus för hur hans Ord mottaget och tillämpat respektive inte tillämpat får för följder.

Fråga efter handlande i lydnad inte efter hur andligt eller from det ser ut!

Alla har vi samma Ord i Bibeln. Vi hör vad Kristus säger. Säkert har de flesta av oss hört en del rätta utläggningar. Vad blir det av det hela? Vi ser att de som Jesus lärt om falska lärare får sin tillämpning på oss alla som troende församling.

Allting ser lika ut. Det hus som är byggt på sanden kan se lika bra ut eller se bättre ut än det som är byggt på klippgrunden. Men då allt kommer till allt och livet här på jorden är slut och människan står inför Guds dom faller allt som inte är grundat på klippan omkull.  Ett uppenbart fall kan ibland registreras här i tiden om förföljelse för Ordets skull kommer på. I stormen håller inte det som inte har den rätta grunden. Vi kan också se att Gud i den storm han låter komma också vill störta omkull det som inte är byggt på den rätta grunden. Den rätta grunden är uppenbart inte det att man formellt har Bibeln och formellt säger sig bygga på den. En del halvkonservativa i folkkyrkorna skryter med att de dock har portalparagraferna om kyrkans bekännelse kvar. – Men som vi vet detta är oftast tyvärr endast galjonsbilder.  Den rätta grunden finns då man verkligen bygger på Ordet och bekännelsen och inte bara nämner dem.  Lydnaden och applikationen är det avgörande. Någon vill säga att Guds Ord är det absoluta sedan är tillämpningarna alltid relativa. Men Jesus är inte på den linjen. Han vill ha sagt att görandet enligt hans Ord, tillämpningen av dem, lydnaden för dem är det avgörande. Den som inte byggde på den rätta grunden hade i teorin lika mycket av Guds Ord, samma Ord hördes. Felet var att det inte blev någon konkretion, ingen lydnad.

Dagens evangelium manar oss till att bygga på den rätta grunden. Man kunde ju tro att grunden finns där, om man på något sätt har den heliga Skrift med. Men nej; Alla villolärare håller redan den heliga Skrift i händerna på något sätt. Nu gäller det Kristi Ords tillämpning. Troheten framkommer just i det att välja det Kristus säger i livets avgöranden. Inte det som är bekvämast, inte det de flesta i dag tycker, inte det familjen eller vännerna vill, utan det Kristus har sagt. Så framkommer det om vi har en direkt kontakt eller bara diffust bygger på det som säges vara kristendom. Husen som byggs ser lika ut. Ja varför kan inte det hus som byggs på sanden egentligen vara vackrare? Vad som håller framkommer först senare.

Då vi talar om rätt lära och falsk lära är konceptet lätt: Vi och de andra. Vi kan inbilla oss på orätt sätt att vi är helt skyddade för fara, för att vi personligen hör till en bekännelsetrogen gemenskap. Vi skall förstå att kampen står i vårt eget hjärta. Det är en fråga, som vi inte kommer förbi idag. Bygger jag på klippan eller inte? Mitt eget hjärta är bedrägligt och kan utan Guds Ord rätt mottaget och tillämpat föra mig vilse. Farorna kvarstår ända till dess vi läggs i graven. Det är inte bara en risk eller fara utan jag kan redan i detta nu bygga på sanden. Må dagens evangelium då avslöja mig inför mitt samvete. Låt oss alla bedja så.

Jesus varnar oss ytterst starkt idag för att bygga på sand. Vi kan i den yttre kristna kyrkan på detta sätt byggande bedra oss själva, så att vi blir fördömda till förtappelsen till slut.

Dagens text manar oss till en naken lydnad precis för det Kristus sagt utan sidoblickar – Kristi Ord har ett löfte med sig.

Vi ska se att Jesu Ord också har ett löfte med sig. Den som har den direkta kontakten med grunden, ska bli bevarad i livets stormar och stå trygg inför domen och evigheten. Den klippgrund det gäller är Kristi Ord, som består också då skapelseverken bryter samman och världsförloppet är slut. Matt 5:18; 24:35.

Det är om denna klippa som Jesus säger att den är Kyrkans grund och helvetets portar skall inte få makt över den. (Matt 16:18b)

Då Jesus hade slutat sitt tal var människor mycket till sig över den auktoritet som fanns i hans Ord. Den auktoriteten finns fortfarande där. Kom ihåg hur mäktigt Kristi Ord är. Den som är ensam, men har Kristi Ord står i längden mycket starkare och tryggare än den människohop, där individerna bara litar på varandra. Amen

 

Kristi  förklaringsdag 2018-07-15
3 årgångens evangelium Luk 9:28-36

Du människa vem du än är – du är skapad för evigheten!
Människan är en evighetsvarelse – det kan hon inte ta bort genom resonemang, efter den fysiska döden här i tiden följer evigheten. Inför Gud lever alla alltid för Gud är de levandes Gud. (Matt 22:31) Det som följer på syndafallet för mänskan är inte utplånande utan skilsmässa från Gud och hans härlighet.
Härligheten är Guds majestätiska dignitet, hans eviga utgående strålglans – det som återspeglar sig i alla hans verk – och som lyser klarast i hans Son – som är hans härlighets återsken (1 Kor 2:8) – han hade denna härlighet av evighet hos Fadern (Joh 17:5) En härlighet som hörde till honom och vars omedelbara yttre attribut han avstod frivilligt ifrån i samband med att han antog mänsklig natur och kom till vår värld för att frälsa oss. (Fil 2:5) men den tillhörde honom alltid och han skulle återta den. Kristi härlighet blir ytterligare och stort prisad just genom hans frälsningsverk.  Kristus är härlighetens Herren som S:t Paulus säger i 1 Kor 2:8.
Människan skapades för evigheten för att alltid stå i gemenskap med Gud i härlighet och salighet – detta som förstördes i syndafallet återupprättas i Kristus. Den härlighet och ära som han äger och den salighet detta ger är målet för vårt kristna liv som med Paulus är det vi väntar på – ”medan vi väntar på det saliga hoppet att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet.” Tit 2:13

Dagens evangelium vägleder oss på vägen till salighet.
Det som dagens evangelium talar om med de tre apostlarnas momentana möte med Kristus jämte Mose och Elia på berget är förebådande och har alltså med alla döpta och troende att göra. Kristus är härlighetens Herre och målet för vår vandring och väntan är mötet och gemenskapen med denne store Gud och Frälsare – för evigt.

I dagens text hos S:t Lukas sägs det att detta hände åtta dagar senare. Då vi ser efter i Bibeln vad som då hade hänt, så är det situationen denna att Jesus frågar sina lärjungar vem folket säger honom vara. Då svarar apostlarna: Johannes Döparen, Elia eller någon annan av profeterna. Sedan frågar Jesus apostlarna att vem säger ni då att jag är. Petrus svara å allas vägnar: ”Du är Guds Messias.” (v 20) Jesus tar emot bekännelsen och bekräftar att han har anspråket på att han är Messias.  Samtidigt förbjuder han dem strängt att säga detta till någon
Efter detta börjar Jesus tala om hur han måste lida mycket och förkastas av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda. Han måste dödas och på tredje dagens uppstå. Sedan talar Jesus till det församlade folket det om frälsningens nödvändighet och om hur dyrbar en människas själ är.
Vi ska då betrakta det som utgör predikotexten. Jesus går upp på ett berg för att bedja. Han har tre lärjungar med sig – enligt den bibliska regeln att en viktig sak ska avgöras enligt två eller tre vittnen – Jesus är på det klara med det som ska hända och hans själv är aktör. Jesus ber och medan han ber förvandlas hans ansikte och hans kläder. Han är där i sin förklarade gestalt. Som sann Gud och sann människa.
Två är sedan där som samtalar med honom. Mose och Elia. Det sägs att också de är närvarande i sin härlighet – de talar om Jesus om påskens händelser vad som ska hända i Jerusalem då Jesus fullbordar allt för frälsningen i Jerusalem. Det som måste ske.
Detta säger oss flera saker.
Samma frälsning behövs för alla människor som frälses. Försoningen är en universell akt. Det som sker med Jesus i påsken är något som gäller också för gamla förbundets folk. För dem var det ett framåtblickande. Messias skulle komma, löftessonen lovad redan då våra urföräldrar föll i synd – lovad genom profeterna, som talade om och pekade på honom som skulle komma. För oss längre fram på tidslinjen är det något vi blickar tillbaka på: det som faktiskt hände Jesus av Nasaret, som är vår Kristus och Frälsare. Det som skedde där det är det som överbryggar den stora skilsmässan mellan oss i den fallna världen och den eviga rena bestående salighetens värld. De tre apostlarna såg tydligt vad som skedde att de två från gamla Israel talade med deras Mästare. Petrus och de två andra sov sedan tungt. Då de vaknade såg de Jesu härlighet och Mose och Elia som talade med honom.
I mötet med den eviga världen upphör det som är bundet till tiden. Här är en från 1400 eller 1300-talet f. Kr. och en som framträdde på 800-talet f. Kr och de talar med Jesus Kristus som är född hos Fadern av evighet före tiden fanns.

De tre apostlarna teg om det de hade varit med om till detta med Jesus död och uppståndelse var ett faktum och de efter pingsten gick ut med budskapet. Denna händelse finns också återspeglad i texter som är knutna till Johannes och Petrus som var med vid händelsen:  I 2 Petr 1 läser vi:

17 Ty han blev av Gud, Fadern, ärad och förhärligad, när en röst kom till honom från den upphöjda Härligheten: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.” 18 Den rösten hörde vi själva från himlen, när vi var med honom på det heliga berget. 19 Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.

Detta är sagt till oss. Vi ska förstå:  Vi kallas genom evangeliet till ett liv där vi bryter med synden, får trons gåva och är på väg till salighet. Det fasta och säkra vi ska hålla oss till och hämta vår förståelse från är det profetiska ordet. Händelsen och skeendet på berget var ett stort minne för Petrus som han berättar om, men det som gäller och som vi ska ta fasta på och som lyser oss på vägen mot saligheten är det profetiska ordet – det ord som är nedtecknade i den heliga Skrift. Vi ska också bestämt notera orden, som kommer från Gud Fader från härlighetens värld till oss idag om Jesus: ”Denne är min Son, den Utvalde, lyssna till honom!”  Hans Ord har vi i den heliga Skrift, hans apostlar är hans befullmäktigade sändebud. Deras skrifter ska vi läsa och hålla oss till.

Även hos Johannes reflekteras minnet från det heliga berget i inledningsorden i det första brevet och i första kapitlet i hans evangelium ”vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern. 1 Joh 1:14.

Apostlarna som var med på berget – de teg om denna sin erfarenhet – men efteråt lät de den bli på allt sätt känd. Vi har denna händelse i Matteus 17, Markus 9 och Lukas 9. Vi ska också tänka på detta. Då korset kommer först då går vägen till salighet. De andar som talar litet om korset – eller ser det som självklart och att man därför inte behöver orda så mycket om det – och ska ha härligheten på något sätt för direkt – dem ska vi vara skeptiska till ja avvisa om det inte är tydliga om korset och försoningen – om det att Jesus måste dö för att ge liv åt oss alla.

 Slutsatser av denna händelse för oss
Händelsen på härlighetens berg och det denna förmedlar gäller vad som förestår alla trogna –. Detta ska vara något som bär oss och ger oss mod och kraft i fallets värld. Rätt mottaget blir det så.
Vi kan ha ångest och anfäktelser, vi dansar inte elegant på rosor fram till härligheten. Vi kan ha svårt att tillägna oss evangeliet om syndernas förlåtelse om orden om frid med Gud, trots att detta är förmedlat till vårt förstånd så hänger inte alltid vårt känsla och vår inställning med – men då ska vi veta att Kristus vill hjälpa oss genom tron precis där vi är och vi ska tänka som ett fromt råd i den kyrkliga väckelsen har uttalat: Om också fötterna brinner i helvetet så blicka uppåt!
”Då ni alltså har uppstått med Kristus, sök då det som är därovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som är därovan, inte på det som är på jorden. Ty ni har dött och ert liv är dolt med Kristus i Gud.” Kol 3:1-3
På korsets grund, i följd av kännedomen av Kristi död – ska vi sedan på denna rätta grund blicka uppåt – inte söka en genväg – men på rätt grund se till det som kommer efter vårt jordeliv vilket är avgörande att ha med för oss i tanke och sinne, när det gäller vårt livs grundläggande inriktning. Vår identitet som kristna här i den fallna världen är – att vi är gäster och pilgrimer på väg till vårt rätta hem.
Om Guds trogna i Gamla testamentet vittnar Hebréerbrevet: ”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de hade sett det i fjärran, hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. 14 De som säger så visar att de söker ett hemland. 15 Hade de tänkt på det land som de lämnat, så hade de haft tillfälle att vända tillbaka dit. 16 Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför skäms inte Gud för att kallas deras Gud, för han har förberett en stad åt dem.” Hebr.11:13-16
Utifrån vår identitet som pilgrimer på väg till vårt rätta hemland ska vi se på världsliga och köttsliga frestelser och begär som kommer på oss: Mina älskade, jag uppmanar er som främlingar och gäster att hålla er borta från de köttsliga begären som för krig mot själen.” 1 Petr 2:11

 

7 Söndagen efter Pingst 2018-07-08
3 årgångens evangelium Luk 6: 27-31
Kärlekens lag

Vår Frälsare talar realistiskt till oss om hur det förhåller sig med oss och vårt liv. Hans recept till oss är: Gör gott mot dem som hatar er! Välsigna – förbanna inte!
Denna värld förgiftas av fientliga förhållanden mellan människor. Lider man oförrätter vill man ge igen. Och så vill den andra ge igen och så skruvas det upp och blir värre.
Jesus anbefaller nu oss ett medel att bryta detta som normalt gäller bland människor. ”Gör gott mot dem som hatar er.” Där har vi en övning som avslöjar vårt eget liv och vår onda lust att ge igen.

Välsigna, förbanna inte det skall vara linjen. I den sista versen i vår text sammanfattas det hela med det som har blivit kallat den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människor skall göra er, det skall ni göra dem.” En sats som är känd från sammanhang också utanför Bibeln. Den satsen kan vara lätt för oss att bejaka och ta emot, om man låter bli att tänka på konkreta livssituationer. Då vi väl är i livets virvlar och inte teoretisk-abstrakt resonerar ser allt annorlunda ut. Då ligger nog de som har gjort illa mot oss illa till. Vi tycker att vi har rätt att upprätta ordning och rättfärdighet på våra villkor. Vi vill inte ge efter ifråga om våra intressen.

Hämnden är Guds och därför ska vi inte föregripa den eller verkställa den.

Jesu undervisning om dessa ting är i NT inte begränsad till det vi kan ta del av här i Lukas evangeliets slättpredikan eller i motsvarande ord i Matteus evangeliets bergspredikan. I Romarbrevet finner vi att Paulus utvecklar denna lära och ger ytterligare motiveringar för den. Paulus säger som Kristi tjänare: ”Hämnas inte mina älskade,” Varför då? Ska hur udda som helst få vara jämnt, ska skriande orättvisa, som har drabbat mig få gälla ska ingen rätt skipas? Jo, lär Paulus. Det kommer en hämnd, det orätta ska få sin vedergällning, men hur? Paulus säger: ”lämna rum för vredesdomen.”, för Gud säger: ”Min är hämnden, jag ska utkräva den,” (3. Mos 19:18, 5 Mos 32:35) Därför att hämnden är Guds, så ska vi inte hämnas. Hämnas vi själva direkt så tar vi ut något som tillhör Gud att göra, då har vi föregripit vredesdomen, vad finns det sedan för Gud att göra för oss om vi i vår svaghet och ondska har föregripit honom i hans rättskipning.

Nu är det så att i vår egenkärlek och ondska ofta bedömer mycket orätt mycket fel. Vi har på allt sätt jäv, då det gäller våra personliga intressen och är oftast inte i stånd att helt rättvist och objektivt beskriva en konfliktsituation, där vi själva är inblandade. Det är inte bara det att hämnden tillhör Gud, det är också det att hämndspiralen, där den skruvas upp mellan två människor hela tiden för med sig nya orättvisor, ny ondska. Jesus vill nu bryta våra förehavanden på denna linje och säger enkelt och radikalt: ”Älska era fiender och gör gott mot dem som hatar er.” Punkt slut på det viset. Den som litar på att Gud vid den stora domen skipar den fullkomliga rättvisan, kan och bör lämna personliga kränkningar av det slag Jesus här talar om. Vi ska inte ta det i våra händer och hämnas. Det är livsfarligt. Många har blivit fullständigt förbittrade, enögda hatiska, har ständiga känslor av att de är kränkta. De är förbannade på sin omvärld och särskilt vissa människor som gjort dem illa.

Nu distanserar vi oss lätt i dessa ting, så att vi talar om andra och då är det mycket lätt för oss att säga hur det ska vara. Inte ska du ta det så hårt, inte får man bli så arg för så lite… så kan vi von oben tänka på våra medmänniskors hämndbegär, tänka som om vi skulle tala till barn. Nu ska var och en av oss idag, då vi har detta evangelium ta Jesu ord till sitt eget hjärta. Är du och jag människor i denna värld, så är det Jesus talar om relevant för oss personligen. Ingen av oss ska distansera sig. Nu ska vi ta Jesu ord till vårt eget hjärta. Det kan vara hårt, men det är det Jesus nu vill. Jesus är ingen mes som alltid kammar oss medhårs. Utan han är världens Frälsare och expert på det bedrägliga människohjärtat. Vår egen ondska avslöjas inför Jesu ord. Vi behöver mycket förlåtelse för vår hämndlystnad. Vi har idag anledning till en extra bön om förlåtelse. Vi ska aktivt stöta till vårt eget hjärta och tänkande med att ta till oss Jesu ord. Där det bara är egen fördel på spel, ska vi vara beredda att lida orätt, att ge efter, fastän vi tycker att orätt drabbar oss.

 En viss del av Guds hämnd och rättvisa förverkligas redan här och nu genom överhet och genom dem som har att agera på Guds uppdrag.

Det gäller att se vad det gäller i livet. Allting är inte personligt. Vissa saker i livet har avgjort med andra människors väl att göra. Då det gäller andras rätt och rättvisa får vi inte hålla oss tillbaka på samma sätt som då det gäller oss själva. Jesus är ingalunda ute för att skapa anarki så att busarna får göra vad de vill och så skall alla hyggliga människor bara ta emot stryk. En sån tolkning av Jesu ord har mycket förekommit. Och de är helt ohyggligt att man kan tänka i de banorna. Det skulle innebära att bara de människor som företräder yttre ondska och orättfärdighet skulle kunna bära vapen och göra hur illa de vill, medan hederliga människor som företräder yttre rättfärdighet bara skulle vara tvungna att böja sig. Det är att märka att Paulus just i det sammanhang han tar upp detta att vi personligen inte får hämnas oss själva, talar om att överheten är en Guds tjänare som inte bär svärdet förgäves.  ”Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda.” En laglig överhet har både rätt och skyldighet att göra detta som Paulus här nämner och det upphäver å andra sidan inte på minsta sätt det han strax innan sagt om att man inte ska hämnas personligen.

Då vi har ansvar för andra eller förvaltar andras angelägenheter eller tillgångar – har vi inte rätt att sälja ut allt som om det bara skulle gälla oss själva och vår rätt.
Då vi är i den ställningen att vi förvaltar andras angelägenheter så ska vi se till våra skyldigheter att upprätthålla rätt och rättvisa. För andras väl och rätt ska vi också kunna använda de instrument som finns i samhället, att genom domslut, förlikning genom myndigheters försorg få rätt. Det kan också gälla yrkanden att lagrum, som finns i samhällets lag tillämpas och efterlevs så att inte orätt får råda.  Det gäller bestämt även vår uppgift som familjefar och make, mor, som lärare, som präst, som ansvarig för andra på ett arbete vilket som helst. Förutom alla de självklarheter som gäller i yrken där agerande å andras vägnar direkt påkommer: domare, soldat, polis o.dyl.. Detta får aldrig genom någon falsk tillämpning av Jesu ord eller någon överandlighet bortsorteras.
Att vi personligen ska välsigna människor som gör oss illa – utesluter inte det som precis ska gälla i den kristna kyrkan, nämligen att falska lärare ska förbannas och ställas på sidan om gemenskapen. Jesus talar om att den som lever i uppenbar yttre synd och inte vill omvända sig – ska räknas som en hedning och publikan.  Matt 18:17. Om en som undervisar i den kristna tron kommer med ett falskt evangelium – ska han sättas under förbannelse. Detta upprepas S:t Paulus två gånger i Gal 1. Detta nu nämnda är sådant som sker och ska ske på Överherdens Jesu uppdrag – det är inte vår personliga sak.  Dessa åtgärder får aldrig utföras i eget personligt intresse eller missbrukas för egen räkning, samtidigt som det är synnerligen allvarligt om en kyrka förbiser uppdraget som gäller det att irrläran ska förbannas. På denna punkt är uraktlåtenheten stor i de stora nationalkyrkorna – eller den utgör egentligen praxis så att det blir lite eller inget utrymme för den äkta kristna bekännelsen.

Jesus vill mana oss i dagens text att blicka framåt och i vardagens avgöranden ha den stora dome- och räkenskapsdagen ständigt för ögonen. Den som litar på Guds slutliga rättvisa dom, kan för egen del lida orättvisor i världen. Och ska också kunna uppmana kristna bröder i den kristna församlingen att hellre lida orätt än bara för egen vinnings skull gå till rätta inför världen. Detta lär Paulus tydligt i 1 Kor.6.

Den synnerliga och obekväma kärleken manas vi till idag. Älska din fiende, gör gott mot dem som hatar dig. Välsigna den som förbannar dig, be för honom eller henne. Vi ska vara varse att det kan komma situationer i livet då dessa uppmaningar gäller oss personligen samtidigt som överheten eller någon myndighet behandlar denna människas affärer med lag och domslut och utdömer straff åt dem.

En särskild svårighet hör också till det att det som skall gälla som lag och rätt i denna värld kan vara orätt. Domslut och deras grundval kan vara falska och orätta i denna värld. Det ger också på sätt och vis domarederna och vittnesederna till känna. Också om man i människovärlden kan bedra och ljuga under sken av största sanning, finns det en som man inte lurar, en som ser och vet allt. Han ska slutligt ställa allt till rätta.

Din och min stora fråga är då den dagen kommer. Blir vi frikända i Kristus eller bli vi dömda? Den största och viktigaste frågan för dig är: Blir du frikänd på domens dag eller inte. Jesus varnar mig och dig idag och förklarar att vi genom att ta den personliga hämnden i egna händer kan ställa oss utanför frälsningen.
Amen.

 

Apostladagen 2018-07-01
3 årgångens evangelium Markus 3:13-19


En kristen bekänner att Kyrkan är apostolisk.
All rätt kristendom har sitt upphov hos Kristus själv. Det är han som väljer, utrustar och sänder iväg. Idag på apostladagen ska vi särskilt fokusera på detta: att Kristus har sänt apostlarna och sin Kyrka till världen. (apostel = sändebud)
Kristi utväljande är grunden. Vi ska också inse att vi själva genom dopet och det apostoliska evangeliet är kallade av Kristus att leva som hans kristna här i världen med den eviga saligheten hos honom för ögonen.
Apostlarna har en särskild uppgift. De är också samtidigt företrädare eller representanter för alla kristna. Mycket av det Kristus säger till dem ska vi direkt personligen ta till oss.
Då Kristus säger i sitt avskedstal: ”Ni har inte utvalt mig utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni ska gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn.” Joh 15:16, så ska vi förstå att orden är sagda till oss att tro på och hålla oss till.

Apostlarna är förebilder och typer för vår kristna identitet.
Då vi idag tar del av Kristi apostlaval, ska vi tänka på följande. Dessa apostlar är våra företrädare i detta ords båda betydelser. Dvs de är de som kommit först i den kristna Kyrkans historia och de representerar också oss och tar emot sådant som gäller den kristna gemenskapen i alla tider.
För oss är det viktigt att det vi gör och säger i vår gemenskap stämmer med Kristi utsändande av apostlar med det apostoliska evangeliet. För oss är det viktigt varje gång vi kommer samman i Mässan att tydligt säga att vi tror på att till Den Helige Andes verk hör den Apostoliska kyrkan.
Då det som kallas kyrka förlorar sin bundenhet till det Ord, som genom apostlarna getts oss – då det också är uppenbart att man inte längre lyder det som står i apostlarnas skrifter – måste vi förstå att en rättlärande, apostolisk Kyrka  i egentlig mening inte längre är förhanden. Jesus utsåg apostlar. De skulle leva i hans gemenskap och han skulle sända ut dem att predika i världen.
Det vi säger och det vi gör, då det gäller det grundläggande i en kristen församling återgår i allt på detta. Kristus själv har inte själv skrivit något åt oss utan detta har han betrott apostlarna med. Apostlarna har givit oss Kristi Ord enligt det Kristus själv säger:  ”Den som hör er, han hör mig.” Luk 10:16

Det apostoliska Ordet driver bort onda andar
Det som specifikt nämns här i vår predikotext förutom det allmänna att predika är makten att driva ut onda andar. (v 15)  Vi ska fästa oss vid det. Då vi läser evangeliernas skildringar noterar vi att Jesus ofta drev ut vissa demoner ur bestämda människor. Det var enskilda människor, som hade drabbats av en viss besättelse genom bestämda demoner. Då vi läser detta om onda andar såsom predikotexten nu framlägger det – ska vi förstå att detta utdrivande gäller i mera allmän mening. Genom syndafallet kom en allmän förbannelse över den skapade värld, som hade fallit. En grundläggande fiendskap, mellan dem som tillhör Djävulen och dem som tillhör Gud, kom in mitt i denna värld så att ett mycket bestämt och avgörande motsatsförhållande gäller så länge denna värld består (1 Mos 3:15). Själva marken här i världen är förbannad för syndafallets skull (1 Mos 3:17).  Det är en fångenskap och en bundenhet vid det onda som själva skapelsen längtar efter att bli befriad från. S:t Paulus skriver: ”Skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns uppenbarelse, Rom 8:19 B1917 –  och vidare: ”hela skapelsen suckar och våndas”. Rom 8:22 B1917  Den fullständiga friheten kommer då Guds barn står fram rena och förklarade på uppståndelsens dag (Rom 8:23).
Vi måste förstå att vi som Adams barn födda i den fallna världen i utgångsläget är drabbade av den allmänna besättelsen, som vidlåder alla som inte genom Dopet och Tron kommit i Kristi vård. S:t Paulus talar om detta i Efesierbrevet 2, där han talar om Satan med orden ”fursten över luftens härsmakt, över den andemakt, som nu är verksam i de ohörsamma. Bland dessa voro förut också vi allasammans (ur Ef 2:2-3 B1917, i 6:12 återkommer aposteln till vilka oerhörda stora makter det finns i den onda andevärlden).
Alla – är vi alltså drabbade av denna allmänna besättelse i utgångsläget. Människan är fången av denna allmänna besättelse, så länge hon inte är väckt av Guds Ande till andligt liv. Denna ohörsamhetens ande är också orsaken till att människor inte tror eller vill tro eller vill lyssna till Guds Ord. Vi ska förstå att stora furstar och andemakter i den onda andevärlden vill hålla sitt grepp om människor och inte unna dem frälsningen och befrielsen i Kristus.
Utifrån denna beskrivning av den andliga verkligheten är också dopformuläret som utvecklades i fornkyrkan och som tillämpades intill 1800-talets slut i vårt land gestaltat. Först riktas till den som ska döpas befallningen (excorcismen): ”Vik hädan du orene ande och ge Den Helige Ande rum.” Inför vattenbegjutningen och trosbekännelsen kommer frågorna (abrenuntiationen): ”Avsvärjer du Djävulen, alla hans gärningar, allt hans väsende.” Ett dop rätt utfört användande vatten och Den Treenige Gudens namn är naturligtvis ett giltigt dop och där sker detsamma, men det som sker kan ju gärna återspeglas i formuläret.
Då evangeliet predikas rätt och sant med den myndighet, som vår Herre Kristus gett, så kan den onda andemakt, som håller människor fångna drivas bort och tron upprättas. Det apostoliska evangeliet oförändrat och oförfalskat såsom det står på pränt i våra biblar är därför – det avgörande.  Vi ska också förstå att olika förändringar och mänskliga tillrättaläggningar av vad som står skrivet är någonting som de onda andemakterna driver. En falsk lära i det kristna namnet är inte bara en abstraktion att betrakta – utan det är fråga om ett demoniskt intrång för att förstöra den kristna församlingen jämte enheten och gemenskapen kring Guds Ord. Då det som gäller för att vara en kristen kyrka gör klara och medvetna avståndstagande från Kristi Ord genom apostlarna, så ger detta plattformar och hållhakar för de onda andarnas nedbrytande verksamhet.

Det apostoliska Ordet är det avgörande för att betvinga och avvisa de onda andarna.
Det är alltså någonting mycket viktigt vi ställs inför i dagens predikotext, då det enda specifika som nämns om apostlarnas sändning just är detta: ”sända ut dem att predika och de skulle ha makt att driva ut onda andar.”
Vi ska därför definiera kyrka och sekt utifrån den bild det äkta apostoliska evangeliet ger oss. Ofta görs denna definition utifrån numerär och mänskligt inflytande. Vi förstå av bibeltexten något annat. Kyrkan kan vara liten och sekten kan vara stor, då det gäller numerären i en region vid en bestämd tidpunkt. Allt kommer an på att Kristi Ord får råda med sin myndighet.
Kristi Ord som det är skrivet och givet är vår orienteringspunkt, då vi frågar efter kyrklig gemenskap.

Kristus verkar med bestämda människor och handlar med bestämda kyrkor.
Kristus utsåg apostlar som nämns med namn. Detta utgör hälften av predikotexten. Vi ska komma ihåg att Kristus handlar med bestämda människor och bestämda kyrkor. Ibland görs i våra föreställningar allting så andligt och diffust. Man kan betona att Kyrkan i absolut mening är osynlig – Herren känner nämligen de sina och vet vilka som är hans. (2 Tim 2:19a) Detta får emellertid aldrig betonas på det sättet att man förnekar att Kyrkan har bestämda yttre uttryck och att en rättlärande synlig Kyrka är någonting avgörande för det andliga livet. Nya testamentets brev är inte riktade till någon osynlig kyrka, odefinierbar kyrka, utan till bestämda kyrkor runt Medelhavet Rom, Korint, Galatien, Efesus, Filippi, Tessaloniki. På samma sätt handlar Kristus idag genom bestämd kyrklig gemenskap.
Vi har en rad apostlar med olika karaktärer. Gud använder människor med den goda utrustning han har givit dem i skapelsen och med de svagheter de har att kämpa med i följd av sin fallna natur. Petrus impulsivitet och välvilliga spontanitet känner vi från bibeltexterna. Sebedeus söner Jakob och Johannes nämns som åskans söner, tydligen så att snabb känslomässig upprördhet kunde märkas hos dem. Matteus med sin publikanbakgrund är med, Simon ivraren – hade tilläggsbeteckningen för att han var – eller åtminstone hade varit en nationalistisk aktivist, en zelot. Om Judas nämns – att han förrådde Jesus.  Det är också en markering som ska säga oss att sådana som formellt gått rätt in i Kyrkans ämbete – kan vara falska förrädare. Kyrkan ska alltid vara på sin vakt så att inte falska lärare får förråda Kristi sak ibland oss.
Sammanfattning:
Idag på apostlarnas dag, som har firats till minne av Pauli och Petri martyrdöd under kejsare Nero, tackar vi Gud för alla trogna tjänare som han har sänt oss. Det gäller apostlarna och alla deras trogna efterföljare. Paulus och Petrus dog martyrdöden under kejsare Neros förföljelser. Kristi kyrka utmärks i tiden av att hon är förföljd här i den fallna världen. Samtidigt är hon samlingen av de människor, som är kallade ut från världen för att gå till sin Herre Kristus i den eviga saligheten.  Ordet församling i Nya testamentet är bildat på ett verb som betyder: kalla ut Vi tackar Gud idag för att han kallat oss genom evangelium och att vi får vara delaktiga i den kämpande Kyrkan som snart ingår i den triumferande jublande Kyrkan i den eviga världen med alla kallade, utvalda och heliga. Amen Halleluja.

 

Midsommardagen 2018-06-23
3 årgångens evangelium Luk 1:67-79

Johannes döparens dag – är en av de stora i vårt kyrkoår.  (enligt  Kristus är han Johannes den störste av kvinnor födda)
Denna dags texter ger oss frälsningens radikalitet i hela dess spektrum. Den barske ökenpredikanten Johannes, vilken avslöjar synden, som står i vägen för gemenskapen med Gud. Han är i sanning vägberedaren för vår Frälsare Kristus. Honom som t.ex profeten Jesaja många hundra år i förväg har talat om, då han skrev: ”En röst ropar i öknen: ’Bana väg för Herren, gör vägen rak i ödemarken för vår Gud. Varje dal ska höjas, alla berg och höjder sänkas. Ojämn mark ska jämnas, kuperat land bli slät mark. Herrens härlighet ska uppenbaras, alla människor ska se det tillsammans, för Herrens mun har talat.’”  Jes 40:3-5
Såsom vår förståelse –  av Jesu människoblivande, hans budskap, påskens stora händelser – inte blir klarlagd utan att vi tar fram Johannes ärende om frälsningens nödvändighet – så är också bibeltexten strukturerad så. Alla fyra evangelister har någonting om Johannes Döparen i början. Vi ska på Johannes Döparens dag besinna hans ärende så att vår förståelse av Jesu sändning till vår frälsning står klarare.
Johannes Döparens far blev uppfylld av den helige Ande och profeterade och sade – så börjar vår predikotext. I detta har vi det som är det utmärkande för bibelordet överhuvudtaget. Skrivet eller framfört av en människa och tillika den helige Andes sanna Ord.

Sakarias välsignar Gud. Vad betyder det?
Sakarias hade inte kunnat tro ängelns ord – när han hade fått veta att han och hans hustru Elisabet, som redan ansågs överårig skulle få en son. Han hade som ängeln sade blivit stum, då han inte trodde, men nu när barnet är fött – brister han ut i lovsång. En lovsång som är en av Nya testamentets viktiga böner.
Detta är svaret på Guds välsignelse och hjälp. Välsignelsen utgår från Gud.  Människor, som mottar hans nåd får välsignelsen. Gripna av välsignelsen välsignar de Gud, som har gett den. Gud är välsignad i evighet! Det är de troendes slutsats – deras lovsång. Detta är sanningen om Gud.

Johannes förmanade människor att göra bättring från bestämda synder.
Det kunde gälla soldater som inte nöjde sig med sin lön utan rövade av människor. Det kunde gälla publikaner, som satte för dem olovliga pengar i egen ficka. Det kunde gälla fariséer som stoltserade med egen yttre rättfärdighet med vilken de dolde hjärtats fördärv eller det kunde gälla kung Herodes, som olovligt levde ihop med sin broders hustru. Vi kan med Johannes idag också angripa det som gäller i vårt samhälle, där allt som gäller äktenskaps- och sexualmoral har gått ned till att vad två sinsemellan är överens om är lovligt. Minsann var Herodes och Herodias (som hon hette) överens om vad de höll på med. Men det var något som Gud dömde. Enligt vad Bibeln säger var de formellt också gifta med varandra, men de hade inte gjort upp med sin synd – de hade inte omvänt sig utan försvarade sin onda gärning. Vi manas till bättring och varje botfärdig syndare får hjälp och befrielse. Det är också Johannes stora budskap.

Frälsningens horn
som Sakarias talar om syftar i bibliskt språkbruk på brännoffersaltaret i tabernaklet eller templet. Fyra horn var avbildade i hörnen på dem stänktes även syndoffersblod  – dit kunde en jagad ta sin tillflykt och bli räddad och skyddad genom att ta tag i hornen.
Vi är sådana vi är anklagade av Guds heliga lag och djävulen vill håna oss, då han för syndens skull har rätt till oss.  Vi behöver frälsningens horn att ta tag i, så att vi är räddade från alla anklagelser och all dom.
Sakarias, som är medveten om Elisabets möte med Herrens moder Maria – han Sakarias, förkunnar att denna frälsning nu kommer till Israel genom den födelse som ska ske i Davids hus – detta som alla profeter har vittnat om och pekat fram emot.
Gud frälser oss i Kristus från allt det våra fiender anklagar oss för – vi kan inte ta bort synden och det som skiljer oss från Gud, men Gud själv sänder Frälsaren till oss som lösgör oss från fiendernas band. Detta får vi ta emot här och nu också denna dag – då vi har hört Guds löfte tror det och tar till oss det. Det är säkert.
Guds barmhärtighet är stor och han har inte glömt de löften om frälsning, som han har gett oss. Gud tänker på det han med ed har lovat alla de troendes fader Abraham.
Löftet till Abraham gäller, att vi får tjäna Gud utan fruktan. Medvetenheten om den egna synden kan föra en människa till den fullständiga förtvivlans brant, men frälsningen i Kristus är mäktigare och skiljer en människa bestämt från Djävulens band. Därför får vi utan fruktan för fiendens alla anklagelser och samvetets dom tjäna Gud utan fruktan som hans älskade barn.
Kristus och hans gärning är föremål för Sakarias lovsång och glädje – vi förenar oss idag i den lovsången.
Då Sakarias har vittnat om Frälsarens verk talar han om sin egen sons Johannes sändning och ärende. Detta som vi som Kyrka alltid ska ha med oss. ”Du barn ska kallas den Högstes profet.”  Johannes ska bana väg för Kristus – liksom Kyrkans fortsatta lagförkunnelse ska göra. Johannes budskap ska föra folk fram till Kristus och visa på vem som förlåter synderna, hur vi blir renade.
Johannes påpekande och lovprisning då han verkar är särskilt då han pekar på Jesus och säger: Se Guds lamm som borttar världens synder.
Detta som vi upprepar och håller oss till och sjunger som lovsång i varje mässa.
Ljuset skiner i sanning över oss bland vilka döden lurar på oss förr eller senare. Vi får friden nu – vi får segern över synd, död och djävul. En stor lovsång är dagens text – vi förenar oss i den och tänker idag på hur Kristus är starkare och större än alla fiendemakter. Frälsningen har kommit och Ordet och sakramenten befäster oss i denna frälsning och skyddar oss mot fiendernas angrepp.  Amen/hs

 

4 Söndagen efter Pingst                                 2017-06-17
3 årgångens evangelium Matt 9:9-13/hs

De friska behöver inte läkare.  De sjuka behöver och får en perfekt läkare.

Matteus kallas till lärjunge och han blir en av de tolv.
Dagens evangelium för oss i S:t Matteus evangelium till situationen då han själv Matteus blev kallad till lärjunge och därmed till apostel.
Jesus hade lämnat sin plats i Kapernaum (jfr Mark 2:1, se Matt 9:1-8), där han hade hållit till och botat en lam man. Jesus går nu vidare och kommer till tullhuset. Det kan förmodas att den viktiga tullen var på norra sidan om staden på vägen som kommer från Damaskus. Det var en handelsväg och här kom karavaner igenom.

De som arbetade i tullen var de s.k. publikanerna, som drev in tullavgifter till det offentliga (publicum). Att vara publikan krävde en del. Man skulle stå ut med föraktet från det judiska samfundet och dess nationalister. Enligt dem komprometterade publikanerna sig genom att betjäna ockupationsmakten. Därtill kom den allmänna uppfattning, som gällde, att publikanerna skodde sig själva på tullverksamheten och satte en del i egen ficka av avgifterna de fick in.
Bland publikanerna gällde en viss hierarki. Vi får veta att Sackeus i Jeriko (Luk 19:1-10) var en förman bland publikanerna. Matteus var tydligen en i raden.
Detta är början på aposteln och evangelisten Matteus väg med Frälsaren.
Både Markus (2:13-17) och Lukas (5:27-31) nämner denna händelse, men där är det Matteus mera hebreiska namn Levi som används. Han kan vara en av de sista av de tolv som kallas.
Matteus måste ha känt till något om Jesus från tidigare. Jesus hade redan en kortare tid verkat med Kapernaum som bas. Matteus var införstådd med någonting och då Jesus sade: följ mig, till honom, följde han strax. S:t Lukas påpekar: Då lämnade Levi allt och steg upp och följde honom! Vi måste förstå att det kan innebära radikala och beslutsamma tag – att börja ta sin tro på Kristus på allvar.

En måltid väcker uppseende.
Här är ingen tidsangivelse, så vi vet inte hur det var om denna måltid för gäster i Matteus hem, om den inföll ganska direkt under samma dag, som han Jesus hade kallat honom eller om det var litet senare. Kanske det hade gått en liten tid.
I alla fall redogör Matteus för oss här om en måltid för en rad gäster i hans hem, som ägde rum efter det han hade börjat följa Jesus. Till bords ligger inte bara många publikaner utan även andra som allmänt ansågs vara uppenbara syndare. Bland dessa finns nu Jesus med där i Matteus hem.
Allt detta gäller Matteus personligen, men det är att notera hur knappt, rakt och enkelt han redogör för vad som hände.

Det som sker vid måltiden – ska ge oss en viktig lärdom.
Det som hände hemma hos Matteus – där är någonting som den kristna Kyrkan alltid ska betrakta, besinna och dra slutsatser av jämte höra noga på vad Jesus säger om alltsammans.
Fariséerna, som bevakar varje händelse och åtgärd, som har med Jesus att göra, blir illa berörda av vad de ser. De är mycket indignerade och vill genom att inledningsvis fråga Jesu lärjungar komma med starka beskyllningar mot Jesus om total omdömeslöshet, dålig människokännedom och slapphet i offentligt uppträdande.
Frågan formuleras och riktas till Jesu utsedda apostlar: Varför äter er mästare med publikaner och syndare? För Jesus själv som har full kontroll över vad han gör – är allting mycket medvetet. Han är just där han behövs och där han kan ge sin hjälp till människor. Eftersom Jesus har kommit i världen för syndare är det den här bilden vi ska ha för oss – vi som har stora problem med synden, blivit varse vilken giftig rot vi har i oss och hur vårt liv är besudlat av sådant som inte håller måttet inför Guds helighet och hans bud – här är något för oss! Jesus har kommit i världen för att hjälpa oss – detta är denna dags stora och glada budskap!
Du behöver inte uppnå en viss standard för att Jesus ska kunna hjälpa dig – utan det angelägna är att du precis sådan du är, till ditt väsen, sådana dina gärningar, tankar och ord är, kommer till hans gemenskap och får bot och läkemedel mot syndens stora skada. Jesus är vår läkare såsom han själv vill förklara i dagens evangelium. Han säger: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka.” (v.12)
Snabbt infinner sig frågan, då vi funderar över detta – är då inte sanningen om alla människor – att de har brutit mot Guds bud, har ett ont väsen i sig liksom vi själva – hur kan då någon människa sakligt egentligen kallas frisk, om det nu är den terminologin. Naturligtvis är varje människa syndare och i den mening objektivt sjuk, om vi tänker på rättfärdighet och helighet. Det som saknas hos många är sjukdomsinsikt. De som kallas friska och rättfärdiga i denna text är detta alltså i följd av en självdiagnos. De är inte varse syndens skada och farlighet. De godkänner sig själva som rättfärdiga och friska – inte drabbade av syndens smitta. I alla fall inte på något allvarligt sätt som kräver bot och behandling.
I den bild som ofta gäller för oss om förhållandena på Jesu tid är att det närmast var de mest systematiskt religiöst praktiserande fariséerna som hävdade en egen hållbar rättfärdighet. Ofta var det de som i detta av religionen präglade samhälle inte kunde eller täcktes framträda som hedervärda och rättfärdiga – de som var slagna av synden både så att de var utpekade av omgivningen och själva visste om sina tillkortakommanden som människor. Dessa var alltså de som kallades syndare och sjuka. Dessa kom gärna till Jesus och han tog emot dem.
Hos oss är samhällsbilden ganska annorlunda. Det ger i regel inte allmänt några sociala poäng att man är kristen och praktiserar gudstro – sådant väcker ofta förakt och ignorans. Den som vill fungera enligt det som gäller bland människor ska förstå att inte ha en för stor dos av kristen tro. Många är inte troende och praktiserande kristna – just därför att de vill uppfylla detta lagom-rättfärdighetskrav som gäller i samhället. Mången kan tycka att det är Ok att det finns en kyrka och vill inte invända så mycket mot kristen tradition, men det är inget som berör dem närmare och de håller sig tillräckligt goda och fina på egen hand, dessutom ses de som går i kyrkan som skenheliga som sådana som tror sig vara något fint med sin religion. Den som ger sig själv godkänt betyg tycker att allt duger som det är – ingen är absolut, perfekt fullkomlig tänker man, men man är ändå nöjd och godkännande ifråga om sig själv. – Den som har denna egenrättfärdighet kan inte bli hjälpt av Jesus. Han har kommit för dem som inser sin brist, sin ondska, sitt syndaväsen. Dem kan han hjälpa. Dem botar han från syndens skada, då de kommer till honom.
Människan ska vara ren och rättfärdig inför Gud.
En människa kan i det yttre handla någorlunda tillfredsställande i förhållande till medmänniskor, då hon försöker och bjuder till – men nu gäller det någonting mycket mera. Det gäller att vi genomgående i allt vår handlande och varande ska leva rätt inför Gud – något ofullkomligt kan inte gälla inför honom.
Jesus har varit och är alltid medveten om vår belägenhet. Han vill hjälpa dem som är medvetna om sin synd och begär hans hjälp.
För att vi inte ska falla in i falska självdiagnoser och på orätta grunder hålla oss rättfärdiga – ska Guds heliga lag förkunnas i kyrkan – så vi rätt ser vår belägenhet och förstår att söka och motta Guds nåd och barmhärtighet mot syndare. Då Jesus kommer med sin hjälp får vi hans rättfärdighet. Det är inte så att Jesus kommer och kompletterar det som vi lite bristfälligt först själva har försökt – utan det gäller just en kapitulation ifråga om egen förmåga att nå helighet och därmed salighet. Det är fråga om att vi ska få Guds överflödande nåd i Kristus till oss och att vi får hans rättfärdighet, som täcker allt som finns hos oss av det vi själva försökt och det vi själva misslyckats med. Vår existens som kristna här i världen är att vi är nådehjon beroende av vad vår Herre Jesus ger oss. Det är som Martin Luther säger i slutet av sitt liv eller egentligen han skrev det på en papperslapp: ”Vi är tiggare. Det är sanningen.”
Aposteln Paulus, som hade varit en ivrig farisé av den strängaste skolan och som hade förföljt de kristna – han hade haft en väldigt falsk självdiagnos och hållit sig både ren och rättfärdig. Han blev omvänd och han vittnar följande: ”Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt ta emot, att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare – och bland dem är jag den störste. Men jag mötte barmhärtighet för att Kristus Jesus skulle visa hela sitt tålamod främst mot mig och låta mig bli en förebild för som skulle tro på honom och vinna evigt liv.”  (1 Tim 1:15-16)
Amen.

 

3 söndagen efter Pingst 2018-06-10

Lukas 9:57-62 (FB98) 3 årgångens evangelium
Så skriver S:t Lukas:
57 Medan de vandrade vägen fram, sade någon till honom: ”Jag vill följa dig vart du än går.” 58 Jesus svarade honom: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot.” 59 Till en annan sade han: ”Följ mig!” Mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.” 60 Jesus sade till honom: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och predika Guds rike!” 61 En annan sade: ”Jag vill följa dig, Herre, men låt mig först ta farväl av min familj.” 62 Jesus svarade: ”Ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike.”
Så lyder det heliga evangeliet. Kristus vi lovar dig!

Predikan över Luk 9:57-62

Att följa Kristus och beräkna kostnaderna.

Kära församling!
Det gäller kallelsen till Guds rike, som Jesus framställer för oss. Denna kallelse är inte bara ett meddelande eller en viss formulering utan det är en stark kallelse som då den mottas i öppna hjärtan rycker med hela människan till omvändelse. Guds Ande är i denna kallelse. Var och en som mottar denna kallelse och följer den – följer i och med detta Jesus själv, eftersom en sådan kristen tro inte finns i verkligheten som inte skulle innebära att följa Jesus.
Idag talar Jesus till oss om hur vi ska följa honom – vad detta kan innebära. Utgångspunkten för kallelsen att följa Jesus består inte i några billiga knep och lockelser. Utan det gäller att Kristus med Ordet kommer med sin person till oss. Ordets kraft får oss att böja oss för honom.
I dagens text granskar vi tre olika personer och deras förhållningssätt till Jesu kallelse.

1 Först möter vi en som verkar intresserad och entusiastisk och så gärna så vill följa Jesus och denna person säger: ”Jag vill följa dig vart du än går.”  Jesus genomskådar bevekelsegrunderna – ser också att denna person nog inte har tänkt sig för vad ett liv i tro och efterföljelse egentligen innebär. Och han svarar därför: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot.”
Kristus pekar på hur det är för honom själv i denna värld. Det är ju så märkligt. Allt har kommit till genom Kristus och består genom honom lär oss Nya testamentet annars. ”Genom honom har allt blivit till som är till och utan honom har inget blivit till som är till.” Joh 1:3 och samma tanke och lära möter i t.ex i Kol 1:16-17. Och just denna värld vänder sig emot sin Skapare och hans Son. Går vi över på Kristi sida kommer vi principiellt i ett motsatsförhållande till den fallna världen och vad det kan innebära ska en kristen tänka på – så att han inte krossas i sitt mod och sitt hopp vid första motstånd.

Denne första som kommer emot i texten – måste lära sig vad tro och efterföljelse kan innebära. Det kan leda till att negativt socialt tryck kommer på en, att oförståelse möter en för att man tror på och följer Jesus, man kan möta hat, ignorans och förakt. Jesus säger i annat sammanhang: ”Det är nog för lärjungen att det går med honom som med hans lärare och för tjänaren att det går med h0nom som med hans herre. Har man kallat husets Herre för Beelsebul, hur mycket skall man då inte kalla hans tjänare så.” Matt 10:25
Denna värld där vi lever nu vårt liv är ockuperad av den Onde – men vi tänker på att den som är den rättmätige ägaren, Herren och domaren är Gud. Förbundna med Kristus kommer vi att ha del av hans seger över den Onde och allt ont,
Vi bekänner med S:t Johannes: ”Vi vet att vi tillhör Gud och att hela världen är i den ondes våld. Vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd så att vi känner den Sanne.” 1 Joh 5:19-20a
Den för vilken Jesus och hans ord betyder något – väljer honom med det som mänskligt momentant kan vara ofördelaktigt under denna korta jordelevnad på väg till den eviga saligheten.

2 Den andra som kommer emot oss här i texten är en till vilken Jesus säger: ”Följ mig!” Denne svarar: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.”
För en rättsinnig jude var det en självklar plikt att värdigt begrava sina föräldrar. Vi vet inte situationen, men den kan mycket väl ha varit sådan att denne far inte alls låg för döden eller att saken i tiden inte var omedelbart aktuell. Det kan ha varit ett längre tidsperspektiv – sedan då detta en gång i världen är undanröjt och avklarat såsom vederbörlig sed förutsätter så ska jag sedan ägna mig åt Mästaren från Nasaret och hans undervisning. Det att låta de döda begrava sina döda kan just syfta på det att det spirande bestämda intresse som finns, vilket Jesus anknyter till, dör bort bland dessa släktingar, som inte är vid andligt liv. Någonting av detta ska vi också tänka på – att vi verkligen är med i en gemenskap, där Guds Ord har en avgörande plats och där vi får utöva och praktisera vår tro. Väljer vi livstekniskt bort det som har med vår trospraxis att göra står vi i andlig fara. Vi vet att andlig fara kan leda till andlig död.
Kallelsens allvar aktualiseras genom denna andra person i texten. För hur mången har detta inte blivit så, att det som gäller den kristna tron har förflyktigats genom att man skjutit upp att ta sig an de frågor, som gäller frälsningens angelägenheter – till slut har det också blivit likgiltigt för en så att man som förhärdar inte reagerar för kallelsen.

3 Den tredje här säger att han vill följa, men först ska säga farväl till sin familj. Han liknar den andra i ordningen. Det som är det orätta här är ordet: ”först”. Den följer inte Kristus, som har något annat först – det kan vara något som vill ta första rangens plats på Kristi bekostnad hos oss. Vi ska passa upp. Också här är det fråga om inställningen och prioriteringen. Om det bara hade gällt att säga hej och farväl och tack för vad ni gett mig – nu följer jag Jesus och går med honom – visst hade det funnits utrymme för detta! Nu var det så att Jesus också här genomskådar bevekelsegrunderna denne man är inte i sin håg riktig med. Detta förklarar Jesus med det han säger om att den som ser sig om sedan han har satt sin hand till plogen inte är skickad för Guds rike. Det var inte bara ett avsked det gällde. Det var fråga om att tanke, intresse och håg var på något annat håll – och det passar inte i Guds rike. Därför bryts kyrkor sönder, skapas split i gemenskapen genom att människor som egentligen har sitt tänkande och sitt hjärta på ett annat håll vill bestämma i den kristna församlingen. ”Inte skickad för Guds rike” – det aktualiseras. Den som ser sig tillbaka då den ska ploga kan inte köra fårorna rätt driver inte rätt och riktigt på oxarna.

Varför ställer Kristus fram dessa exempel för oss idag? För att han älskar oss och vill välkomna oss till saligheten. Han vill att vi inte går vilse nu i sommar eller annars. Han vill fästa oss vid sig – och han vill att vi också tänker efter så att inte den Onde kan utnyttja vårt oförstånd. Med Kristi vägledande ord når vi fram. Med hans Ord har vi förlåtelsen idag. Vi har hans närvaro när vi är samlade i hans namn.

”Om vi ock möttes endast två,
bygga han vill och bo ändå
hos oss med hela sin nåde.”  Ur vers 3 i psalmboken nr 165