Dokument

13 söndagen efter Pingst  2018-08-19
3 årgångens evangelium Joh 9:1-7; 39-41.  (denna gång SFB 2015)

1 När Jesus kom gående såg han en man som hade varit blind från födseln. 2 Hans lärjungar frågade: ”Rabbi, vem har syndat så att han föddes blind? Han själv eller hans föräldrar?” 3 Jesus svarade: ”Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat, utan det har hänt för att Guds verk skulle uppenbaras på honom. 4 Så länge dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer då ingen kan arbeta. 5. När jag är i världen är jag världens ljus.”
6 När han hade sagt detta spottade han på marken, gjorde en deg av saliven, smorde den blindes ögon med degen 7 och sade till honom: ”Gå och tvätta dig i dammen Siloam” – det betyder ”utsänd”. Då gick han dit och tvättade sig, och när han kom tillbaka kunde han se.

39 Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit till denna värld, för att de som inte ser ska se och för att de som ser ska bli blinda.” 40 Några fariseer som var med honom hörde det och sade: ”Men vi är väl inte blinda?” 41 Jesus sade: ”Om ni vore blinda skulle ni inte ha någon synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.

 

Predikan
Frågan om varför vi inte kan se Gud – och hur vi kommer att se honom i den eviga saliga världen.
Till betraktelsen hör – varför en del människor här i jordelivet drabbas av sjukdom, olycka, motgångar – medan andra inte gör det på samma sätt.

 Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

Kära församling,
Att se Gud och inte se Gud
Då Gud skapade människan i begynnelsen – då såg människan Gud. Gud mötte Adam och Eva och de såg honom.
Då syndafallet hände ändrades allting dramatiskt och vad seendet beträffar ändrades detta bestämt. Då det väl var ett faktum att Adam och Eva hade brutit mot Guds bud skrämdes de så att de ville komma undan det att de skulle se Gud – de gömde sig.
Men Gud kallar fram dem och ger sin dom. De blir utkörda ur paradiset. Gud satte keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd.
Efter det gäller det för oss människor att vi inte ser Gud – och det gäller starkt och bestämt. Såsom vi läser i 2 Mos 33:20 ”Ingen människa kan se mig och leva.”
Seendet av helig Gud skulle omedelbart slå oss med döden.
Då Jesus Kristus Guds Son och sann människa framträder i världen sägs det om honom såsom det inledningsvis sägs här i Johannes evangeliet därifrån vi har läst predikotexten, i 1:8 ”Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde, som själv är Gud och är hos Fadern har gjort honom känd.”
Men seendet av den nu osynlige ska komma för alla Kristi trogna i den saliga evigheten – och det har redan förebådande kommit genom att Jesus Guds Son antagit mänskligt kött och kommit hit så att man kunnat se honom, höra honom och röra vid honom. (1 Joh 1:1) Att seendet av Kristus i tiden var ett äkta seende av Gud det vittnar Kristus själv om, då han säger till S:t Filippus: ”Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Låt oss se Fadern?” 14:8.
I vår tro blickar vi framåt mot det kommande eviga seendet, som inträder, då Kristi trogna efter jordelivet går in i saligheten. Då ska den troende renad och helig se Gud ansikte mot ansikte i den eviga glädjen.
Petrus skriver till dem som genom apostlarnas ord har kommit till tro på Jesus. ”Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fast ni ännu inte ser honom tror ni på honom.” 1 Petr 1:8
Aposteln Johannes skriver å alla kristnas vägnar: ”Mina älskade vi är nu Guds barn, och än är det inte uppenbarat vad vi ska bli. Men vi vet att när han uppenbaras ska vi bli lika honom, får då får vi se honom sådan han är.” 1 Joh 3:2.

Då alltså Kristus talar till oss idag genom Ordet och det gäller den blindfödde mannen, som botas jämte de judar som är blinda inför Kristus – så talar allt detta om något som angår oss alla.
Dels gäller det att vi inte nu kan se den rena oförstörbara heliga saliga världen.
Dels gäller det att vi människor inte i egen kraft och med det vad som gäller här så länge vi är i ett oomvänt tillstånd kan se – i meningen förstå och inse – vad det gäller på det hela taget. Vi är i den meningen alla blindfödda. Nu gäller det att komma till klarhet att andligen redan här och nu se och inse – för att sedan komma till det eviga skådandet i saligheten.

Synden hindrar seendet
Synden är det som gör att människan är blind inför Gud och frälsningen. Här i den fallna världen gäller det tillsvidare att även den troende är hindrad från att se den tillsvidare osynliga världen, men är övertygad om vad det gäller och väntar och tror på det som ska uppenbaras.

Syndens följder och problematik är det första som möter i evangelietexten. Jesu lärjungar frågar: ”Rabbi, vem har syndat så att han föddes blind? Han själv eller hans föräldrar?”
Till saken hör först att bestämda synder kan ha bestämda följder. Det förnekas inte i det svar som Jesus ger. Men det gäller att se att i detta fall liksom i många andra fall, då det gäller motgång, sjukdom, olycka, plåga, så är det inte någon bestämd enskild synd, som ligger bakom. Ett nödvändigt generellt orsak-följd förhållande, som vi har grepp om och som är möjligt för oss att genomskåda och ha full klarhet i  finns inte.
Däremot är det visst sant att bestämda synder kan ha bestämda följder. Kristus bejakar och bekräftar Gamla testamentets undervisning. Vi vet att det som ett vägledande ord är sagt i samband med de tio budorden: ”Gud låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig 6. Men visar nåd mot tusenden där man älskar mig och håller mina bud.”
Vi har nyligen här utlagt en text om hur Jesus förebådar straff som drabbade städerna Betsaida, Korasin, Kapernaum. Visst är de i dessa fall fråga om bestämd synd som ger bestämd följd.
Vi vet det med vår erfarenhet också att många och vi har själva kanske fått pröva på det att ont som en människa gör får en följd. Den som missbrukar droger tar med det en påtaglig följd till sin kropp och själ. Den som lever i grov otukt kan drabbas av mentala problem i förlängningen.  Den som ljugit och bedragit på samma sätt.
Gud kan straffa redan i tiden. Men här är vi inne på ett område som är dolt för oss. Vi är blinda för hur det egentligen är och hur Gud i sina outgrundliga rådslag verkar och handlar. Vi har att se till Ordet och lära av det.
I Job och Psaltaren möter vi problematiken att den rättfärdige får lida och det kan gå mycket väl och till synes mycket lyckosamt för den ogudaktige som trampar Guds budord under fötterna. På det här området ska vi vara mycket försiktiga att förnumstigt börja berätta hur något är. Det vi säger ska vara enligt Ordet och det som Ordet uttryckligen säger, får vi inte förneka. Det gäller också att en människa som omvänder sig och lever i tro kan få erfara följden av en yttre synd som den föll i fastän den samtidigt gjorde anspråk på att vara troende. David fick sitt mord och sitt äktenskapsbrott förlåtna, men han fick här i tiden bära följden av detta på bestämda sätt. Mose som självvalt gjorde något som Gud inte hade sagt i Guds namn och som företrädare för Guds styre i sitt folk – det ledde i Moses fall till att han inte fick komma in i Kanaans land, men han var dock Guds egen och Gud själv begrov honom då hans dödstimme kom.

Jesus driver en uppgörelse med falska fördomar
Det är uppenbart att Jesus enligt dagens text har en uppgörelse med falska fördomar, som gällde bland hans samtids judar. De hade glömt det förhållandet att lidande kan komma på i rättfärdighetens sammanhang och att det kan gå väl för dem som föraktar Guds ord och hans nåd. De ville se i sjukdom och olycka ett givet mönster bestämd synd – bestämd påföljd. Det gick på i mänsklig förnumstighet och ville att Jesus nu skulle förklara och bekräfta något i den vägen. Då säger Jesus att det varken är denne eller hans föräldrar som syndat – ”utan detta har hänt för att Guds verk skulle uppenbaras på honom.”
Jesus kom för att bryta Satans herravälde och han förebådar sin fullständiga seger genom de bestämda gärningar vi ser nedtecknade här i evangelium.
Två kapitel senare gäller det här Lasarus som dör. Om det säger Jesus att sjukdomen inte är till döds – utan att den är till Guds ära. Lasarus dör verkligen, men Jesus vill visa sin makt över döden och uppväcker Lasarus från graven.
I fallet nu med den blindfödde mannen säger Jesus till honom att han ska gå och tvätta sig i dammen Siloam.
Siloam var en vattencistern med vatten från Gihonkällan i Jerusalem som kung Hiskia på 700-talet f. Kr. Hade låtit bygga.
Det var också där som tornet i Siloam föll på arton människor så att 18 människor dog av olyckan. Inte heller i det fallet gällde det en bestämd yttre synd och följden av den. Olyckans bestämda budskap är i varje fall för oss – detta: om vi inte omvänder oss ska vi alla förgås!
Då det då hör till Jesus undervisning att dessa 18 inte vara värre syndare än andra utan att det rätt och slätt var en olycka – så talar helheten, där dessa 18 inkluderas med den blindfödde mannen starkt om att vi inte får tro att vi har insikt i den helhet, som gäller olyckor och deras ursprung i konkreta syndaliv.
Tvärtom de som undgår allt här – kan vara de som drabbas sedan på den sista dagen. – Dock kan det också gå väl på många sätt i tiden för dem som älskar Gud.
Slutorden i texten ska vi ta till hjärtat.
Jesus säger alltså: ”Till en dom har jag kommit till denna värld, för att de som inte ser ska se och för att de som ser ska bli blinda.”
Av sammanhanget är det uppenbart – att de som tror sig se och veta oberoende av Ordet och utan att böja sig för det – de är egentligen blinda, då det gäller tron på Gud och frälsningen.
De som märker sin egen blindhet och tar sin tillflykt till världen ljus – Jesus. De ser här i trons ljus – och kommer fysiskt och totalt att se Gud och den nu tillsvidare osynliga världen. De är seende nu genom tron och ska efter detta liv vara delaktiga i det eviga skådandet. Trons tid är nu. Det eviga skådandet följer.
Amen.

12 söndagen efter Pingst  2018-08-12

3 årgångens Evangelium
Matt 23:1–12
1 Sedan sade Jesus till folket och till sina lärjungar: 2″På Moses stol sitter de skriftlärda och fariséerna. 3 Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla, men efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte. 4 De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte ens med sitt finger flytta på dem. 5 Och alla sina gärningar gör de för att människor skall se dem. De gör sina böneremmar breda och sina hörntofsar stora. 6 De älskar hedersplatsen vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, 7 och de vill gärna att folk hälsar på dem på torgen och kallar dem rabbi.8 Men låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla bröder. 9 Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. 10 Ni skall inte låta någon kalla er lärare, ty en är er lärare, Kristus. 11 Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. 12 Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig skall bli upphöjd.
Så lyder det heliga Evangeliet.
Kristus vi lovar dig!

 Predikan
Ve-rop över fariséernas och vårt högmod. Den rätta andliga vägledningen är underställd Kristus

Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

Kära församling,

Jesus avvisar både saducéer och fariséer – men erkänner det som formellt är rätt. Detta ska också hans lärjungar erkänna så länge det är inom det rättas gränser.

Idag ska vi ta del av Jesu tal i ett bestämt sammanhang. Jesus har i sammanhanget först stoppat till munnen på saducéerna, de högre prästerna, och med dem allierade, som hade vissa aristokratiska anspråk, tidens liberalteologer, som inte trodde på uppståndelsen och inte erkände profeterna. Detta hade fariséerna hört. Fariséerna som trodde Skrifterna, men förvrängt dem genom de äldstes stadgar och sin speciella lagreligion. Dessa kommer nu i sin tur och sätter Jesu på prov, men dem ger han också svar på tal. De är att tänka att den folkförsamling som hade bevittnat uppgörelsen med fariséerna är på plats, då Jesus säger det som utgör dagens evangelium – och även företrädare för fariséerna, för här efter detta avsnitt som utgör predikotexten kommer Jesus med sitt ve-rop över fariséerna i flera sekvenser.

Det Jesus säger först är riktat till folket och hans lärjungar är: ”De skriftlärda och fariséerna har satt sig på Mose stol. Allt som de lär er ska ni därför göra och hålla. Med deras gärningar ska ni inte ta efter.”

De skriftlärda som grupp var fariséer men alla fariséer var inte professionella skriftlärda. Detta var det stora folkliga partiet som hade en dominans över folkfromheten och också den typ av judiskt tro som sedan tog över ledningen då Jerusalems tempel förstördes och den stora och långa diasporatiden för judarna började.

Det vi först ska lägga märke till i detta kapitel hos S:t Matteus som innehåller så mycket stor klagan över fariséernas vilsenhet – börjar med ett erkännande och ett erkännande som vi idag noggrant ska betrakta.

Fariséerna har rätt så länge de sitter på Mose stol och faktiskt lär det som Mose lärde.
Fariséerna har tagit i anspråk Mose stol – man tänker sig genom denna bild, att dessa då likt dem som undervisar i Orienten sitter och talar till dem som hör på och som förpliktigas följa undervisningen.

Jesus erkänner fariséernas funktion här; inte så att de tagit denna myndighet rätt. De kan just kombineras med dem som kallas rövare då Jesus talar om dem som kommit och gör något på ett annat sätt än den gode Herden i Joh. 10

De fariséerna talar och gör så länge de håller sig till Mose och driver det Guds Ord som Gud talat till Mose och profeterna – ska erkännas. Det är inte så att Jesus just här skulle tala i konflikt med det han annars säger om deras orätta undervisning beträffande de äldstes stadgar och deras förbiseende av Lagens stora poänger. Matt 15:1-20; Mark 7:1-13
Men där funktionen är rätt och där det gäller det som står i Skriften ska man höra och följa. Skriftens Ord blir inte om intet – och förlorar inte den effekt och kraft detta Ord har i sig själv genom att människor med svaghet, falskhet och orätt uppfattning om egen karaktär citerar det och låter det ljuda.

Detta Ord av Jesus är också det ord som vi i Kyrkans historia använt för att hävda legitimiteten i heliga handlingar oberoende av personen som har utfört dem. Detta ska vi ta till oss. Är vi rätteligen döpta – så är vi det oberoende av personen som gjorde det. Ditt dop är lika giltigt som andra kristnas dop – fastän det efteråt skulle ha framkommit att den som döpte dig just då levde i ett otuktigt förhållande, att den kommit fast för en lögn eller haft något annat oredligt i sitt liv.  Det som är gjort enligt Guds Ord och Kristi befallning gäller ändå – fastän vi inte får göra enligt sådana människors gärningar.
Rent allmänt och allvarligt gäller det att Kyrkans heliga handlingar inte är beroende av den tjänande personens helighet. Grunden ligger inte i detta. Kyrkan avvisar det som kallas donatism, dvs dem som menar att kraften i de heliga handlingarna och de heliga orden vilar på den person som framträder. Det är just den här texten som är predikotext idag som har varit det främst bibelbelägget mot donatismen.

 Det som uppenbart är orätt – ska avvisas av Kyrkan
En annan sak är sedan att Kyrkan som handlande kollektiv inte ska godkänna sådant som uppenbart är orätt. Men som vi vet kommer vi människor inte åt annat än det som är uppenbart och går på vanligt mänskligt sätt att bevisa. Vad människor döljer i hjärtat kommer vi inte åt – och ska inte heller röra i.  Här finns inget som heller fäller och ogiltigförklarar det som väl i det yttre har gått rätt till.
En annan sak är sedan också om s.a.s. kyrkotjänaren inte hållit sig till det som vi anspelande på uttrycket i denna text heter: Mose stol. Om den som framträder uppenbart och klart ändrat i Skriftens lära, så att den egentligen kommit med främmande gudaläror – det kan vi inte acceptera. Dop som är förrättade av typ Jehovas vittnen eller mormoner ska inte godkännas trots att t.o.m. en treenighetsformel har använts, då det som sägs om Fadern, Sonen och Anden inte stämmer och är rätt. Det samma blir fallet om det är feministiskt fördärvad lära om Gud som kommer till uttryck om man säger eller klart menar genom annat som sägs ungefär så: i Skaparens, Återlöserskans, Jesa Christas eller Sofias eller Livgiverskans namn eller helt uppenbart menar något motsvarande, då får det inte godtas – det är s.a.s. utanför Mose stol.

Vad angriper Jesus hos fariséerna just här?
Det som är Jesu första anklagelse här mot fariséerna är att de tjänar människors ögon och vill imponera på andra genom sin egen förmenta helighet och dignitet. Och det gör det genom att försöka breda det som annars förekommer. En jude skulle helt rätt ha både böneremmar – kapslar med bibelord bunden runt huvudet eller vänsterarm och hörntofs på mantel som påminde om Guds bestämda bud – men dessa ville visa att de var något mera än andra. Markera detta för att briljera i sin fromhet.
Ögontjänare – att följa det kyrkopolitiskt korrekta – att göra sig till och tänka på folkgunsten – sådant ska vi och det är vår skyldighet att moralisera över – trons väsen är inte att verka på linjen – utan vi ska tänka och besinna att Gud är Allseende och Allvetande, att vi ska böja oss för honom lyssna till hans tal, ta det till hjärtat, tro det – inte fokusera på vad människor tänker om oss. Detta nämnda är ett spår som för bort ifrån vad det gäller. Och dessutom gäller det då som nu att Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd. 1 Petr 5:5 Sedan ska vi veta att människan är sådan att hon alltid kan anpassa sig till det det gäller – nu i efterhand då farisée är ett skällsord försöker kantänka människans imponera genom att inte alls ha några attribut, som skulle tyda på fariseism – då kommer vi till den punkt som fader Luther har uttryckt så: ”Den värsta fariséen kommer i publikankåpa.”

Vilka tilltal får gälla – och vad ska avvisas då det gäller titulatur och ämbetshögfärd?
Jesus för sedan ett resonemang om titulatur i Matt 23 – eller egentligen om ett oskick i tänkandet, som har att göra med vad man ser och vill se i epitet, tilltal, titlar.
Här gäller det att vara observant och se var Jesus skjuter in sin angripande pil.
Det gäller att man genom ett anspråk på tilltal, tar sig en makt över samveten och andra människor, som man inte har rätt till.
Själva titlarna eller tilltalen, epiteten – kan allmänt taget vara neutrala – eller på sin plats som användbara – det gäller att se vad man gör av dem. Här gäller det att märka tanken och inte rent tekniskt orden.
För att illustrera vad det gäller kan vi tänka på det politiska livet. Det är ju inte i och för sig något fel att det finns en ledare. Det grekiska ord som är översatt lärare i v. 10 kan översättas just ledare.   Alltså i och för sig är det inte fel att det finns en som är ledare med ett visst mandat. Ändå kan det vara fel med en Führer eller Il duce – dvs ledaren.  Men felet ligger ju inte i benämningen – utan i det att någon vill vara Führer totalt och utanför det mandat som ett ämbete i staten bör kunna få innebära.
Ett ledaranspråk i Kyrkan vill konkurrera med eller på något sätt depotensera det att Kristus är den enda ledaren och Herren i absolut mening, ett sådant ledaranspråk är vi skyldiga att förkasta.
Att kalla någon för rabbi förbjuds inte heller med Jesu ord här. Det är just om detta anspråk drivs i konflikt med att en är Mästaren (magister i latinet) – och om personen, som tjänar som lärare uppenbart inte är beredd att ställa sig själv inför Allseende Gud i samma position som andra människor – det är då anspråket blir fel.

Men hur är det då att kalla någon för fader i församlingen?
Jesus förbjuder inte med sina ord det att man kallar någon för fader.
Det finns en underlig allergi just vid denna benämning bland protestanter så att man just genom en liten indignerad känsla helt orätt generellt, vill fördöma det tilltal som finns i den ortodoxa och katolska kyrkan jämte i högkyrkliga kretsar inom lutherdomen och anglikanismen:
Men vi vet att som allmänt omnämnande säger samma personer: t.ex kyrkofäder – då fornkyrkans goda lärare avses.

Jesus förbjuder inte tilltalet fader – men han avvisar bestämt dem som driver ett sådant anspråk så att det kommer i ett konkurrens förhållande till honom som är Fader över allt som Fader heter – för att tala med Paulus. Och aposteln förutsätter med det att tilltalet och den utläggningen att ”fader” är i allmänt bruk.
Bibelns eget språkbruk fördöms inte med predikotexten 12/8 – utan det är en orätt åskådning med orätta anspråk förenat med personlig titelsjuka som angrips.
Vi kan läsa i Bibeln hur Josef säger till sina bröder: ”Gud har gjort mig till en fader åt farao och till herre över hela hans hus.” 1 Mos 45:8
Eller Job vittnar: ”Jag var en fader åt de nödställda.” Job 29:16
Eller vi kan komma ihåg hur Elisa tilltalar Elia vid dennes himmelsfärd: ”Min fader, min fader.”
Eller vi kan tänka på hur S:t Paulus upprepat både i 1 Kor och i Timoteusbreven kallar Timoteus sin son. Vad är då Paulus om Timoteus är hans son? Och uttryckligen säger han också detta i Fil 2:22 ”som en son vid sin fars sida har han arbetat tillsammans med mig för evangeliet.  Titus och Onesimus (den senare i brevet till Filemon) kallar Paulus sina barn .
Till korintierna säger Paulus att han blivit deras fader i Kristus  1 Kor 4:14-15.
Vi kan också tänka på hur S:t Johannes skriver till de ansvariga: ”Ni fäder…” 1 Joh 2:13-14.
Men vi vet att inbakat i den apostoliska undervisningen finns också det förhållandet att apostlarna jämte deras efterföljare i det apostoliska ämbetet – prästerna i kyrkan förvaltar sin tjänst under ansvar – så att där det blir ett missbruk av anspråk så behåller de döpta och troende tillsammans myndigheten i Kyrkan – så att den som enbart hänvisar till sig själv för andlig myndighet måste vika.
Inte ens de första apostlarna kunde göra några anspråk på något utöver den tjänst de fått.
Paulus skriver: ”Därför ska ingen skryta över människor, för allt är ert: Paulus och Kefas, världen liv och död, nutid och framtid , allt är ert.”
1 Kor 3:21-23

Det rätta anspråket på att utföra det som hör till ämbetet ska med sund självkänsla bevaras i Kyrkan.

I motsats till detta som Jesus angriper – har kanske ibland för att inte göra ett för pråligt och fariseiskt intryck vissa kyrkotjänare – inte tagit det anspråk som de ska ha på allvar jämte en sund självkänsla i utförande av Kristi tjänst – utan att be om ursäkt för något i sitt ämbetsmandat och så stått fram utan det rättmätiga anspråk och det ansvar som de har, enligt ordet:

”Såsom förvaltare av Guds hemligheter – så må man anser oss.” 1 Kor 4:1.

Var och en som upphöjer sig ska blir förödmjukad – och var en som ödmjukar sig ska bli upphöjd.
V.12  I denna sista vers i texten är frälsningens mysterium utsagt. Var och en vill upphöja sig – om inte ohöljt och uppenbart orätt – så genom att spela så ödmjuk att den därför blir prisad eftersom de ödmjuka ska få lön…
En människa är inkrökt i sig själv – (incurvatus in se) – och förblir så på något sätt så länge hon är hänvisad till sig själv.
Den Helige Ande kommer med sitt Ord för att upplysa och ge oss det vi saknar – avslöjar vårt väsen inför oss själva för att bereda plats för Kristus och hans nåd – Detta ställer oss i den förödmjukade tiggarens roll – det blir vår position här i den fallna världen – men det är vägen till salighet och ära. Den som håller och gäller inför Guds Allseende och hans helighet.
Amen

 

11 söndagen efter Pingst 2018-08-05

3 årgångens Evangelium
Matt 11:20-24
20 Jesus började gå till rätta med de städer, där han hade utfört sina många kraftgärningar och förebrå dem att de inte hade omvänt sig. 21″Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar som har utförts hos er hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, skulle de för länge sedan ha omvänt sig i säck och aska.22 Jag säger er: För Tyrus och Sidon skall det på domens dag bli lindrigare än för er. 23 Och du, Kapernaum, skall du kanske upphöjas till himlen? Nej, ner i helvetet skall du fara. Ty om de kraftgärningar som har utförts i dig hade gjorts i Sodom, skulle det ha stått ännu i dag. 24 Men jag säger er: För Sodoms land skall det på domens dag vara lindrigare än för dig.”
Så lyder det heliga Evangeliet.
Kristus vi lovar dig!

 

Predikan
Ve-rop över galileiska städer

 

Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

 

Kära församling,

Det oerhörda – frälsningens tid gick förbi för dessa vilka unikt fick möta Gud i köttet, han Kristus hade talat till dem och inför deras ögon gjort underbara gärningar.
Det gick förbi nu – generellt finns det inte hopp för er – ni aktade inte på den tid då ni var sökta…  detta vill Kristus som strax tidigare hade mött dem med underbara ord och gärningar nu säga till dem.
Det är det oerhörda budskapet i dagens evangelium. Men varför sägs det ut om tillfället redan hade gått förbi? Det sägs till dem som ännu vill höra. Det sägs till dig som ännu idag vill höra Guds Ord – fastän du ser nära omkring dig människor, som inte vill höra Guds Ord, akta på det, eller rätta sig efter det. Du ser kanske många som till en tid har velat vara med i de kristnas led, men längre inte vill. De är i stor fara – vår bön och vår förhoppning inför Gud är att dessa ännu skulle erbjudas en möjlighet, ett tillfälle.
Det som sägs i dagens evangelium sägs till dig och mig därför att vi idag ska ta vara på kallelsen till nåd och upprättelse och fortsätta att göra det. En dag är det sista tillfället förspillt.

Tematiken – det gäller att ta vara på den tid då man är sökt – kommer först upp här i 11 kap hos S:t Matteus.  Men detta är något som Jesus sedan fortsätter att tala om.
Då vi ser närmare på vad S:t Matteus egentligen säger så står det att Jesus började, dvs. detta är inte i slutet av Jesu offentliga verksamhet utan mitt i den, då han ännu efter detta kommer att verka och tala. Han bara började sin förkunnelse gällande denna tematik här. Underförstått han återkom till temat – om förspillda tillfällen om kallelsetider – besökelsetider som hade gått förbi.
Motsvarande dvs att Jesu började tala om dessa ting, finner vi genom att se efter var motsvarande ord föreligger hos S:t Lukas, vilken som vi vet i följd och ordning berättar vad som hände Jesus, hos Lukas är det kap. 10 dvs något som händer mitt i Jesus verksamhet – då han fortfarande efter att ha uttalat dessa ord om Korasins, Betsaidas och Kapernaums ovilja att omvända sig, talar och verkar både i Galiléen och i Judéen.

Dagens ämne som gäller förspillda tillfällen är något som vi alltid ska ha med oss – för att bevara en rätt fruktan för och kärlek till Gud.
Detta allvarliga budskap, som vi möter i dagens evangelium, är något som Jesus började med och fortsatte med och någonting som vi också ska fortsätta med om vi menar oss höra till dem som rätt vill föra Jesu lära vidare. Nämligen att varna för att låta besökelsetiden gå förbi, varna människor för att den eviga förtappelsen förestår, om inte Guds nåd mottas till bättring och omvändelse, då den nu erbjuds och räcks ut.

Jesu verksamhet i Galiléen var den mest fantastiska besökelsetid som har funnits.
Texten idag pekar på den mest fantastiska besökelsetid, som mött människor på vår jord. Gud i köttet vandrade omkring mötte människor med sin godhet och frälsarkärlek, följt av kraftgärningar. Han botade sjuka och drev ut demoner. Han hjälpte och gav dem livets ord – det som mottaget skänkte människorna evigt saligt liv.
Jesaja hade på 700-talet f.Kr profeterat om det stora ljus och den besökelsetid full av nåd som skulle komma just Galiléens förbisedda folk till del.
1 Men det skall inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder. I gången tid lät han Sebulons och Naftalis land vara föraktat, men i kommande dagar skall han ge ära åt trakten utmed havsvägen, landet på andra sidan Jordan, hednafolkens Galileen. 2
Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram.”  Jes 9

Ändå var det nu så då Kristus faktiskt kom till dem – så aktade de inte på det de hörde och såg. Ljuset kom och bara en del tog vara på det.

Också hos oss finns de som låter besökelsetiden gå förbi.
Vi får räkna med att motsvarande gäller också hos oss. Många har fått ta del av ett tydligt Guds Ord, har känt den kraft som kommer från frälsningens ord och fattat perspektivet- räddning från Djävulens garn – frikännande dom och evig salighet – men sedan har de ändå förkastats det. – Och det sker just i den form som Jesus anger här – man hörde, såg, var med – men omvände sig inte, tog inte vara på Guds nåd till bättring och liv – utan gick bara vidare i livet. Och hur slutar ett sådant liv – det vill Jesus i varnande ordalag peka på för oss.

Hur blir slutet?
Jesus gör det genom att jämföra Betsaida och Korasin med Tyrus och Sidon i Fenicien eller Libanon och Kapernaum med Sodom och jämförelserna utfaller till de tre galileiska städernas nackdel – de som mött evangeliet i ren form från Frälsaren själv här i tiden – för dem ska det bli särskilt hårt och svårt på den Stora Domens dag. Då mänskligheten ska dömas inklusive jag och du jämte dessa människor vars öde Jesus redogör för här i dagens text.

Jesus vet i sin försyn och i det allvetande han här gör bruk av att skulle han ha mött folket i Tyrus och Sidon med samma ord och gärningar som han nu mött folket i Korasin och Betsaida, så skulle de redan för länge sedan ha gjort bättring i säck och aska. – Det fornorientaliska sättet att visa ånger och ödmjukhet.
Det är just ånger för vårt liv och vår synd – som behövs och ödmjukhet inför Guds mäktiga Ord.  Tyrus och Sidon var i regionen kända för att där var ett lössläppt liv. Det måste ha chockerat att människorna i de städerna togs som exempel på sådana som om och utifall Jesus skulle ha varit där hade omvänt sig.
Särskilt ska vi akta oss för den kristendomsform, som i praktiken tar bort allt som gäller ånger och omvändelse.  Vi har ofta i vår miljö att göra med en kristendomsform, som har tagit bort detta – i stället vill denna falska form av tro med sköna ord bekräfta människor i deras befintliga tillstånd. Det är bra. Gud älskar dig och det ska gå bra – fastän sanningen är den att det kommer att sluta väldigt illa om man inte tar vara på Guds nåd till bättring och nytt liv. Akta dig nu särskilt för dem som vill försäkra dig om Guds nåd och att den kommer människor till del, där den inte mottas och där man inte vill omvända sig. Många falska predikanter ha gått ut. Glöm aldrig det!

Sodom
Sodom står som sinnebilden för alla som kommit i kontakt med judisk och kristen tradition – för det att ett visst syndamått för med sig Gud straffande vrede, som kan drabba redan här i tiden. Sodom måste förstöras och gå under för att de genom sina yttre uppenbara synder hade väckt Guds förtörnelse och vrede.
Jesus säger nu utifrån det allvetande han här just utnyttjar, att skulle han själv, Jesus, ha framträtt inför Sodom med sina kraftgärningar – skulle det ha stått idag dvs vid vår tideräkningsbörjan c. 1750 år efter det den staden gick under.

Att Sodom i tiden – där man bröt mot det som man väl visste genom den naturliga lagen och det Gud gett oss människor med skapelsen – det väckte Guds vrede. Såsom Judas brev beskriver det: ”Sodom och Gomorra och städerna där omkring”  – ”som kastade sig ut i sexuell omoral och följde onaturliga begär. De står som ett varnande exempel och får sitt straff i evig eld.” Jud v 7
Vi kan nu möta människor som säger att Guds yttre krav på människolivet enligt den naturliga lagen ingenting betyder om människan inte är troende och en praktiserande kristen. Det etiska blir liksom först aktuellt då människan blir subjektivt troende.  Ge inget utrymme för sådant tänkande! Gud har visst sin tanke för hur livet och ordningen ska gestaltas här i den fallna världen, vilken ska upprätthållas till det slut han har bestämt. Yttre brott mot den naturliga lagen får konsekvenser och Guds straffande vrede kan drabba sådant redan här och nu.
Vi avvisar dem som framställer det så att Gud är endast frälsningens Gud och inte skapelsens Gud. Gud är Allhärskare och alltings Herre. Håll fast vid det och ge inget utrymme för den gnosticism (en omfattande sekt i många grenar som lärde att det fysiska är något lägre – man kunde säga att det var skapat av en lägre skapargud – det andliga var allt och moralen hörde bara till dem i tron invigda), som går ut på att man måste invigas bland de troende för att Guds bud ska ha någon relevans.

Sodom som för alla tider står som ett varnande exempel – ett exempel som Jesu åhörare i Galiléen så väl kände till –  detta med Sodom tas nu helt chockerande av Jesus som ett exempel för en ort, som det kommer att vara lindrigare för på den Stora domens dag än vad det kommer att vara för Kapernaum. Kapernaum som var staden där Jesus hade sin hemvist under sin verksamhet i Galiléen. Såsom Matteus skriver det i kap 4:13. ”Han lämnade Nasaret, som ligger vid sjön på Sebulons och Naftalis område 14. För att det som var sagt genom profeten Jesaja skulle uppfyllas. .. det folk som sitter i mörkret ska se ett stort ljus…”
Men de aktade alltså inte allmänt taget på det ljuset. Och nu ska de ligga sämre till då det gäller domen på den sista dagen.

Nåden kan jag inte välja enligt eget beslut om tidpunkt – den ska jag ta emot då den bjuds.
Finns nåd tillgänglig (om vi tänker på trosuppväckelsen) så att jag själv är herre över nåden och kan ta den från hyllan?
Människan själv har inte en fri makt över att ta till sig nåden eller att bestämma en tidpunkt i en tänkt framtid, då det ska kunna ske.  Det gäller nu! För många som uppskjutit ska det gälla så: De aktade inte på den tid då de var sökta – sedan var det förbi.
En del kan tala falskt om en fri nåd (se upp om du möter uttrycket) i den meningen att människan enligt eget beslut och egen vilja kan plocka in nåden i sitt liv i det ögonblick hon planerar in det. Det formuleras inte så – men det är den rimliga slutsatsen av ett tänkande som förekommer. Vår lutherska bekännelse säger bibelenligt att tron väcks – var och när det behagar Gud. (Augsburgska bekännelsen artikel 5)

Mirakler i sig åstadkommer inte bättring och omvändelse.
Det som Jesu Ord idag också lär oss är att mirakler och kraftgärningar inte självklart får någon följd i omvändelser. Dessa människor i Galiléen hade fått allt vad man kan begära i den vägen och inte hade de ändå omvänt sig.
Kristi gärningar och ord ska träffa människan och människan ska så motta dem att hon kommer i stor fruktan för Gud – till syndakännedom visavi sig själv – så att hon ångrar sitt liv och tar sin tillflykt till Frälsaren som kommit i världen för att rädda människan från säker undergång.

Slutord
Kära församling – låt oss ta Jesu varningar till hjärta – ta vara på tillfället till omvändelse och mottagande av förlåtelsen. Vårt liv är inte i våra händer. Kallelsens tidpunkter är inte i våra händer. Skjut inte upp någonting som gäller detta, för detta är det absolut viktigaste. Ta emot Kristus när han med Ordet kärleksfullt kommer till dig för att bota dig från syndens djupa skada, ge dig kraft och nåd till liv i hans gemenskap. Förbli då hos honom i daglig omvändelse och bättring. I honom ska du skydda dig för allt som hotar – Djävulen – den onda världen ditt eget hjärtas bedräglighet – Gud vrede. Gömd i Kristus och hans liv är du trygg och skyddad vad än som kommer på. Amen. Halleluja.

 

10 söndagen efter Pingst 2018-07-29
Goda förvaltare av Guds gåvor
3 årgångens evangelium
Evangelium
Lukas 12:42-48
42 Herren sade: ”Vem är den pålitlige och förståndige förvaltare som hans herre sätter över sina tjänare för att ge dem deras kost i rätt tid? 43 Det är den tjänare som hans herre finner göra så, när han kommer. Salig är den tjänaren. 44 Jag säger er sanningen: Han skall sätta honom över allt han äger. 45 Men om tjänaren skulle säga i sitt hjärta: Min herre kommer inte så snart, och han börjar slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka sig redlöst berusad, 46 då skall den tjänarens herre komma en dag han inte väntar det och i en stund han inte anar det, och han skall hugga honom i stycken och låta honom få sin plats bland de trolösa. 47 Den tjänare som vet sin herres vilja men ingenting ställer i ordning och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. 48 Men den som inte känner till den och gör något som förtjänar spöstraff, han skall piskas med få rapp. Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer.
Så lyder det heliga Evangeliet.
Kristus vi lovar dig!

 Predikan
Goda förvaltare

Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

 

Kära församling,

Människan är förvaltare inte Herre och Gud – till vilket hon nog hela tiden frestas.

Denna söndag gäller det enligt texterna att tala om förvaltarskapet. Detta är en mycket grundläggande sak i vårt liv. Vi är förvaltare inte ägare, inte herrar. Vi har inte själva bestämt att vi ska finnas. Vi finns här i följd av det Gud nedlagt i skapelsen. Jag och du lever här en tid och sedan ska vi bort. Eftersom vi är förvaltare och inte ägare till livet – så måste vi förhålla oss ödmjukt till livet och förstå att det är ett objektivt värde. Vi har därför inte rätt att ta livet av människofoster. Vi har inte rätt att skada oss själva eller ta livet av oss. Vi har inte rätt att aktivt avbryta liv. År 2009  gjorde Taloustutkimus på uppdrag av Iltalehti en gallupundersökning enligt vilken redan då gällde att  80%  + – 3% felmarginal skulle vara för aktiv eutanasi. – Många människor besinnar inte att människan är en förvaltare och därför blir debatten i samhället svår. Då alla individer betraktas som herrar och allt får man göra – som det heter – så länge man inte skadar en annan, fastän det ofta är just det man gör. Om vi inte är vårt eget upphov, så kanske det som är rätt och orätt inte avgörs av våra impulser, begärelser och önskningar utan av en rätt, som gäller oberoende av vår person. Vi själva är inte det ultimata, inte den högsta instansen. Då människorna också i allmän mening har glömt Gud – går det illa för dem. Förvaltarskapsperspektivet bleknar och människan blir sin egen gud. Orsaken till att vi har en fallen värld är ju att människan i den ännu oförstörda världen lyssnade till Satan som sade: ”ni blir som Gud – eller ni skall bli som Gud.” 1 Mos 3:5

 Världen, där vi människor är förvaltare, står tillsvidare fram till den dag som Gud har bestämt.

Bibeln förklarar att Gud har skapat världen – denna värld som sedan fallit och är under hans dom – tillsvidare låter han den stå, men det kommer ett slut, en räkenskapsdag och domedag, – För att inte hela mänskligheten skall gå under har Gud sänt sin Son i världen för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad.

På räkenskapsdagen kommer det upp hur det varit med vår förvaltning vad den har gett – hur det var med den.  Därför talar Jesus till oss så ofta med sikte på denna stora dag, då vårt liv och vår förvaltning ska vägas. Då rätt slutligt ska skipas. Jesus vill att det blir rätt med vår förvaltning och att han som nu är vår Frälsare får som Domare då han kommer tillbaka frikänna oss.

Dagen evangelium presenteras av evangelisten S:t Lukas naturligt i ett sammanhang där vår Herre Jesus talar om sin återkomst. ”Spänn bältet om livet och håll lamporna brinnande… ” Sen talas det om att oberoende av i vilken nattväkt sedan husets herre kommer så ska tjänarna vaka och vara redo.

Detta är bilden enligt vilket varje kristen skall vaka och vänta på Kristi återkomst. – Efter denna liknelse kommer här i Luk. 12 Petrus fråga: ”Herre, talar du i den här liknelsen om oss eller gäller den alla? Vad ska vi säga om Jesu svar – Jesus vill inte uppenbarligen ha sagt att det tidigare inte skulle gälla alla, men nu riktar han med kraft ord som är adresserade åt apostlarna och deras efterföljare. Detta är på den linje, som vi möter i Jakobsbrev om ett maktpåliggande ansvar för den som ska ge ut Kristi lära till andra: ”Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom.” Jak 3:2.  I så måtto gäller detta också alla att Kristus som Överherde vill för alla kristna gestalta hurudana deras lärare och Guds Ords tjänare ska vara. Kyrkans Ämbete är Kyrkans och inte ämbetsinnehavarnas personliga egendom. Därför ska de troende och döpta kunna skilja sig från orätta lärare och kalla rätta lärare.

Och på en gång med detta säger Jesus något till varje döpt och troende visavi dennes eget liv och dennes egen livsföring. Du är förvaltare – var trogen!

Lydnad och trohet – är det som idag ska tas till heders i kyrkan. Folkkyrkans kris beror i högsta grad på att Jesus Kristus, som säges vara Herre i praktiken inte får vara det, utan människomeningar får vinna över Kristi och hans apostlars mening – detta leder med tiden till att det som kallas kyrka – på så många sätt är något alldeles annat.

 Slutsatser för oss då vi för vår förvaltning ska ta del av ett rätt Guds Ord

Kosten som det i detta evangelium talas om – det är det Guds Ord, som människan ska leva av för att här bevara gemenskapen med Kristus och slutligt bli salig. ”Människan lever icke allenast av bröd utan av vart ord som utgår från Guds mun.” (5 Mos 8:3; Matt 4:4; Luk 4:4) Det är denna kost du och jag är beroende av och vårt ansvar tillsammans är att se till att den kost som levereras där vi har vår kyrkliga gemenskap är rätt och riktig – har den rätta halten av de rätta ämnena.

Tag inte del av ett förvanskat Guds Ord – dröj aldrig kvar i en gemenskap där man predikar i strid med bibelordet – bli aldrig kvar i en gemenskap där man godkänner en ordning som är i strid med vad de apostoliska skrifterna i NT fastslår. Rom 16:17; 1 Kor 14:38

Kosten ska vara allsidig – förtigs saker och ting som bibelordet lär – blir det hela mycket ensidigt, så är det illa för den andliga hälsan. Satan använder också bibelordet – det gör han då han kommer in i den yttre kyrkan i världen – det vet vi också av skildringarna om hur han frestade Kristus under dennes jordelevnad. Han Satan använder bibelordet – beslagtar uttryck – ändrar meningen – ifrågasätter med något bibliskt uttryck det som Bibeln själv lär. Därför finns det så mycket draksådd från predikstolar idag, från andakter, där människor som gör anspråk på att vara kristna beskäftigt utlägger sina egna meningar som en i kyrkan gällande norm.

Om vi är överens om att ta avstånd från förvanskningar och ändringar i Guds Ord – så ska vi även se till detta med allsidigheten och att hela Skriften får vara auktoritet för oss och hos oss vördas som Kristi Ord, vilket alltid ska bestämma i vår gemenskap. ”Jag har inte tvekat att predika för er hela Guds vilja och plan.” Apg 20:27. Eller: ’allt Guds rådslut’ som 1917 års bibel har det.

Talet om Kristi återkomst som ett kännemärke för en rätt kristendom

Den andra tjänaren eller förvaltaren, som Jesus beskriver är en typ som förlorat perspektivet, som gäller den kommande räkenskapsdagen. Detta är ett säkert tecken på att det inte står rätt till i en kristen gemenskap om man upphör att tala om Kristi återkomst och domens dag och lever helt för stunden immanent och ser det stora problemen helt inomvärldsligt bara på det psykologiska och sociala planet och inte ser den andliga nöden inför världsslutet. Om Kristi återkomst endast nämns i trosbekännelsen, men inte i det man predikar och talar om i den kristna gemenskapen – då är det en orätt kost just den som innebär att man glömmer det kommande och lever bara för stunden rent inomvärldsligt.

De bilder som nämns här av Jesus – slå och berusas sig – kan fattas just så att man inte har det rätta nådens ord till syndare, som känner sin synd och ber om förlåtelsen. Man bara säger att allt är OK hur det än är och gör mänsklig acceptation av vadsomhelst till Guds förlåtelse eller alternativt pålägger människor bördor, så att frälsningen genom tron fördunklas. Då slår man genom att byta ut det helande evangeliet till laglöshet, eller genom att driva lagiskhet som håller människor under lagen. Gud heliga Lag och hans heliga Evangelium ska båda helt klara ljuda i församlingen. Ibland är det som kallas lag bara mänskliga system och metoder som inger människan falska föreställningar om sin förmåga så att Lagen inte får döma henne som en förtappad syndare. Eller evangeliet är just ett allmänt OK-snack – rena laglösheten. I stället för att möta de sjuka, svaga och förkrossade med ett helande Ord från Kristus.

 Åt den som mycket är givet –  och åt den som fått mindre – vad innebär tänkandet kring detta?

Detta evangelium idag gör det också klart att det är skillnad på att mot bättre vetande handla i strid med det Skriften lär och att göra det pga av bristande kunskap. Den som har blivit betrodd med mycket av honom ska det utkrävas så mycket mer, slutar Jesus.

Vi ska också tillämpa detta så att vi är mottagande och inkluderande, då det gäller personer med bristande kunskap som är öppna för Bibelns lära. Om de har tagit fel – får vi ta det på ett annat sätt än när det är människor i kyrkan, som medvetet och rent upproriskt handlar i strid med vad de profetiska och apostoliska skrifterna lär. De ska allra minst få förtroendeuppdrag – och de kristna måste skilja sig ifrån dem om det inte blir en omvändelse. Paulus säger bestämt till Titus: ”En villolärare skall du visa ifrån dig, sedan du varnat honom en första och en andra gång.” Tit 3:10.

Du som är döpt och tror på Kristus – du är hans tjänare eller tjänarinna, om vi vill uttrycka det så och han har gett dig en förvaltning – det du behöver för din förvaltning ger han dig – han ger sitt Ord och sina Sakrament – han kallar dig att leva i sin gemenskap i vardagen i den tjänst och kallelse du har. Han är med där du lever som hans tjänare. Han vill att du ger till känna dina önskningar genom åkallan och bön – han vill bota dig från syndens oerhörda skada och förlåta bristerna i din förvaltning – så att du står ren och rättfärdig – beredd att möta honom, då du möter honom vid din dödsstund eller om det skulle bli så vid hans återkomst till den stora räkenskapsdagen. Den som är gömd i Kristi gemenskap kommer inte under någon dom och rannsakas inte på den Stora Dagen. Därför är det viktig att ordet, som gäller rannsakan riktas till oss nu så att räkenskaperna och bokslutet för oss är rätta på denna sida av gränsen. Möt Jesus som Frälsare och förlåtaren idag – Han vill möta dig  till upprättelse – Därför talar han genom evangelium till dig.
Han talar just nu till dig allvarligt om ditt förvaltarskap för han, Frälsaren vill då han kommer som Domaren frikänna dig och välkomna dig till saligheten.
Jakob manar ”Den som förstår att göra det goda, men inte gör det, han syndar.”  Jak 4:17
Vi ska förstå och veta bl.a. pga av dagens text att i det eviga perspektivet inför Kristi återkomst så är de mest illa ute som väl har känt till Kristi ord, men inte sedan varit trogna i förhållande till det de väl vetat.

Här ska vi ta in de ord som står skrivna i 2 Petr. 2:21-22
21 Det hade varit bättre för dem att aldrig ha lärt känna rättfärdighetens väg än att lära känna den och sedan vända sig bort från det heliga budskap som anförtrotts dem. 22 Det har gått med dem som det så sant heter i ordspråket: Hunden vänder om till sin spya , och tvättat svin vältrar sig i smutsen .  

Kära församling,
Då vår Herre Kristus så enträget manar oss till trohet och uthållighet – ska vi ta det till hjärtat.
Vi förstår också att han vill vara och är där hans Ord utan inskränkning får finnas.
Vi kommer ihåg hur hans löfte lyder:
lär dem att hålla allt som jag har befallt er.
Och se jag är med er alla dagar till tidens slut.  Matt 28:20
Amen.

 

 

9 söndagen efter Pingst 2018-07-22
Om falska lärare och vilsna troende
3 årgångens evangelium. Matt 7:24-29

Predikan
Att bygga på den rätta grunden

Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

Kära församling,

Att pröva andar och läror.
Denna söndag har traditionellt ägnats frågan om falska profeter och falsk lära. Vi ska veta att vi står inför något som Jesus själv har initierat i Kyrkan och alltså inför något som han uttryckligen vill att vi ska syssla med, nämligen prövandet av andar och läror. Tidigare i detta kapitel hos Matteus har Jesus sagt – vilket utgör 1. årg. Ev.: ” Akta er för de falska profeterna (Matt. 7:15 SFB)!”  Detta är ett uttryckligt bud av Jesus uttalat med samma gudomliga myndighet som gäller vilket annat bud som helst; typ: Du ska inte dräpa, Du ska inte stjäla.

Antalet läror i världen är i första hand inte det som utgör Kyrkans kris utan krisen är att hon underlåter att pröva lärorna.

Kyrkans kris idag är inte att det finns så många meningar och läror – för det har det alltid funnits – krisen är att man inte längre med Guds Ord vill pröva läror och meningar. Man tycker t.o.m. att det är intressant och bra med många meningar. Sedan spelar det ingen roll om dessa står i konflikt med Kristus och hans Ord. Den avfallna kyrkans signum är att den inte känner någon annan falsk lära än den som kräver att Kyrkan rättar sig efter Guds Ord och avvisar och förkastar andra meningar. Upprördheten är sällan så stor som då någon å Kristi vägnar ber att från Guds Ord avvikande läror ska bekämpas. Det tolererar man inte alls. Den falska läran och de falska lärarna har idag i denna nämnda mening livsrum på ett sätt som få moment och nästan inga perioder tidigare i Kyrkans historia känner. Även om den senmedeltida påvekyrkan var mycket vilsegången bevarade den insikten om gränsen mellan den heliga läran från Gud och falska läror. Den drog visserligen den gränsen orätt, men den var medveten om gränsen. Dagens kyrka känner inte i sitt avfall den typen av gränser överhuvudtaget. Det enda man bevakar är att präster rätt är anpassade till det nutida samhällets krav på att slapp äktenskaps- och sexualmoral accepteras, att kvinnliga präster ska finnas, att bög- och lesboförhållanden betraktas som ett rätt och berättigat uttryck för mänskligt liv. Annars får allting vara hur som helst. Säg mig en dogm, som gäller det som är föremål för tro enligt den heliga Skrift, som man inte i folkkyrkorna får spotta på utan påföljd!

De falska lärarna är bedrägligt manipulerande

Jesus har tidigare i sitt tal här lärt att de falska profeterna kommer i fårakläder. Detta ska alla kristna idag nogsamt iaktta. Vad är fårakläder? Det är naturligtvis den normala kristna lärarens yttre rekvisita. Det är reciterandet av trosbekännelsen, som gäller tron på den treenige Guden. Det är biblar i händerna. Det är Guds och Jesu namn på läpparna, det kan vara mässkläder och vacker liturgi, den kan vara exalterade möten i kostym eller fritidskläder. Fårakläderna täcker helheten. Endast den som själv utifrån Guds Ord möter detta spektakel kan se att inte i allting stämmer. Annars verkar allting så konventionellt och acceptabelt. De farliga villolärarna kommer alltid i fårakläder. Då det gäller de vargar, som kommer helt odraperade, ska de kristna kunna ta sig i akt utan särskilda varningar. Ofta vet i det fallet även icke-troende och världsliga människor att det är fråga om från kristen tro avvikande lära.  Dock är det ett faktum att det i vår tid även är så att världsliga människor som är registrerade i någon kyrkas medlemsförteckning och humanistiska kristna tillsammans ställer krav på att det som kallas kyrka ska packa och rätta sig efter de nya normer, som gäller utifrån gängse humanistisk livs- och världsåskådning. Man gör så medveten om att man avviker från traditionens förståelse.

I en nutida avfallen kyrka behöver man inte alls överhuvudtaget lyda Bibeln.

Nu när avfallet har gått vidare, har det blivit en konsensus, som går ut på att man i en nutida kyrka inte behöver tro direkt som Bibeln lär, utan man kan och ska ändra på det. Avvikelse från kristen lära är allmänt taget inte idag någonting dramatiskt. En villolärare idag kan nog plocka av en del av fårakläderna utan att för den skull te sig som en farlig varg.

Att ta sig till vara för falska lärare är en uppmaning, som gäller alla kristna. Var och en av oss ska själv läsa Bibeln och lyda den, så att man kan möta olika andliga företeelser med eget vapen i händerna, inte egentligen eget utan: Guds Ord personligen mottaget och tillämpat. Gå inte med på något bara därför att någon som du normalt brukar lita på säger det. Låt dig själv övertygas genom Skriften. Så har du kontakt med klippgrunden, som du ska bygga på.

Ingen kristen får låta sig imponeras av att den kristna bilden formellt i stort sätt är i skick, om det samtidigt är så att man bryter mot Guds Ord och gör uppror mot det som Gud har stadgat i bestämda bibelord.

Jesus beskriver här strax innan vår predikotext tar vid hur det kommer att vara på den Yttersta Dagen, då människor döms. Jesus säger att många på den dagen ska räkna upp för honom vad de har gjort i hans namn. Säkert kommer de att hänvisa till sådant som de faktiskt varit med om i Kyrkan och i Jesu namn. Men Jesus säger att han ändå kommer att säga till dessa som bygger på att de formellt fungerat enligt den kristna kyrkans yttre ordningar och där kraften från Ord och Sakrament förnummits. Hans säger: ”Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!

(Matt. 7:23 SFB)”

I slutet av bergspredikan som utgör dagens redogör Jesus för hur hans Ord mottaget och tillämpat respektive inte tillämpat får för följder.

Fråga efter handlande i lydnad inte efter hur andligt eller from det ser ut!

Alla har vi samma Ord i Bibeln. Vi hör vad Kristus säger. Säkert har de flesta av oss hört en del rätta utläggningar. Vad blir det av det hela? Vi ser att de som Jesus lärt om falska lärare får sin tillämpning på oss alla som troende församling.

Allting ser lika ut. Det hus som är byggt på sanden kan se lika bra ut eller se bättre ut än det som är byggt på klippgrunden. Men då allt kommer till allt och livet här på jorden är slut och människan står inför Guds dom faller allt som inte är grundat på klippan omkull.  Ett uppenbart fall kan ibland registreras här i tiden om förföljelse för Ordets skull kommer på. I stormen håller inte det som inte har den rätta grunden. Vi kan också se att Gud i den storm han låter komma också vill störta omkull det som inte är byggt på den rätta grunden. Den rätta grunden är uppenbart inte det att man formellt har Bibeln och formellt säger sig bygga på den. En del halvkonservativa i folkkyrkorna skryter med att de dock har portalparagraferna om kyrkans bekännelse kvar. – Men som vi vet detta är oftast tyvärr endast galjonsbilder.  Den rätta grunden finns då man verkligen bygger på Ordet och bekännelsen och inte bara nämner dem.  Lydnaden och applikationen är det avgörande. Någon vill säga att Guds Ord är det absoluta sedan är tillämpningarna alltid relativa. Men Jesus är inte på den linjen. Han vill ha sagt att görandet enligt hans Ord, tillämpningen av dem, lydnaden för dem är det avgörande. Den som inte byggde på den rätta grunden hade i teorin lika mycket av Guds Ord, samma Ord hördes. Felet var att det inte blev någon konkretion, ingen lydnad.

Dagens evangelium manar oss till att bygga på den rätta grunden. Man kunde ju tro att grunden finns där, om man på något sätt har den heliga Skrift med. Men nej; Alla villolärare håller redan den heliga Skrift i händerna på något sätt. Nu gäller det Kristi Ords tillämpning. Troheten framkommer just i det att välja det Kristus säger i livets avgöranden. Inte det som är bekvämast, inte det de flesta i dag tycker, inte det familjen eller vännerna vill, utan det Kristus har sagt. Så framkommer det om vi har en direkt kontakt eller bara diffust bygger på det som säges vara kristendom. Husen som byggs ser lika ut. Ja varför kan inte det hus som byggs på sanden egentligen vara vackrare? Vad som håller framkommer först senare.

Då vi talar om rätt lära och falsk lära är konceptet lätt: Vi och de andra. Vi kan inbilla oss på orätt sätt att vi är helt skyddade för fara, för att vi personligen hör till en bekännelsetrogen gemenskap. Vi skall förstå att kampen står i vårt eget hjärta. Det är en fråga, som vi inte kommer förbi idag. Bygger jag på klippan eller inte? Mitt eget hjärta är bedrägligt och kan utan Guds Ord rätt mottaget och tillämpat föra mig vilse. Farorna kvarstår ända till dess vi läggs i graven. Det är inte bara en risk eller fara utan jag kan redan i detta nu bygga på sanden. Må dagens evangelium då avslöja mig inför mitt samvete. Låt oss alla bedja så.

Jesus varnar oss ytterst starkt idag för att bygga på sand. Vi kan i den yttre kristna kyrkan på detta sätt byggande bedra oss själva, så att vi blir fördömda till förtappelsen till slut.

Dagens text manar oss till en naken lydnad precis för det Kristus sagt utan sidoblickar – Kristi Ord har ett löfte med sig.

Vi ska se att Jesu Ord också har ett löfte med sig. Den som har den direkta kontakten med grunden, ska bli bevarad i livets stormar och stå trygg inför domen och evigheten. Den klippgrund det gäller är Kristi Ord, som består också då skapelseverken bryter samman och världsförloppet är slut. Matt 5:18; 24:35.

Det är om denna klippa som Jesus säger att den är Kyrkans grund och helvetets portar skall inte få makt över den. (Matt 16:18b)

Då Jesus hade slutat sitt tal var människor mycket till sig över den auktoritet som fanns i hans Ord. Den auktoriteten finns fortfarande där. Kom ihåg hur mäktigt Kristi Ord är. Den som är ensam, men har Kristi Ord står i längden mycket starkare och tryggare än den människohop, där individerna bara litar på varandra. Amen

 

Kristi  förklaringsdag 2018-07-15
3 årgångens evangelium Luk 9:28-36

Du människa vem du än är – du är skapad för evigheten!
Människan är en evighetsvarelse – det kan hon inte ta bort genom resonemang, efter den fysiska döden här i tiden följer evigheten. Inför Gud lever alla alltid för Gud är de levandes Gud. (Matt 22:31) Det som följer på syndafallet för mänskan är inte utplånande utan skilsmässa från Gud och hans härlighet.
Härligheten är Guds majestätiska dignitet, hans eviga utgående strålglans – det som återspeglar sig i alla hans verk – och som lyser klarast i hans Son – som är hans härlighets återsken (1 Kor 2:8) – han hade denna härlighet av evighet hos Fadern (Joh 17:5) En härlighet som hörde till honom och vars omedelbara yttre attribut han avstod frivilligt ifrån i samband med att han antog mänsklig natur och kom till vår värld för att frälsa oss. (Fil 2:5) men den tillhörde honom alltid och han skulle återta den. Kristi härlighet blir ytterligare och stort prisad just genom hans frälsningsverk.  Kristus är härlighetens Herren som S:t Paulus säger i 1 Kor 2:8.
Människan skapades för evigheten för att alltid stå i gemenskap med Gud i härlighet och salighet – detta som förstördes i syndafallet återupprättas i Kristus. Den härlighet och ära som han äger och den salighet detta ger är målet för vårt kristna liv som med Paulus är det vi väntar på – ”medan vi väntar på det saliga hoppet att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet.” Tit 2:13

Dagens evangelium vägleder oss på vägen till salighet.
Det som dagens evangelium talar om med de tre apostlarnas momentana möte med Kristus jämte Mose och Elia på berget är förebådande och har alltså med alla döpta och troende att göra. Kristus är härlighetens Herre och målet för vår vandring och väntan är mötet och gemenskapen med denne store Gud och Frälsare – för evigt.

I dagens text hos S:t Lukas sägs det att detta hände åtta dagar senare. Då vi ser efter i Bibeln vad som då hade hänt, så är det situationen denna att Jesus frågar sina lärjungar vem folket säger honom vara. Då svarar apostlarna: Johannes Döparen, Elia eller någon annan av profeterna. Sedan frågar Jesus apostlarna att vem säger ni då att jag är. Petrus svara å allas vägnar: ”Du är Guds Messias.” (v 20) Jesus tar emot bekännelsen och bekräftar att han har anspråket på att han är Messias.  Samtidigt förbjuder han dem strängt att säga detta till någon
Efter detta börjar Jesus tala om hur han måste lida mycket och förkastas av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda. Han måste dödas och på tredje dagens uppstå. Sedan talar Jesus till det församlade folket det om frälsningens nödvändighet och om hur dyrbar en människas själ är.
Vi ska då betrakta det som utgör predikotexten. Jesus går upp på ett berg för att bedja. Han har tre lärjungar med sig – enligt den bibliska regeln att en viktig sak ska avgöras enligt två eller tre vittnen – Jesus är på det klara med det som ska hända och hans själv är aktör. Jesus ber och medan han ber förvandlas hans ansikte och hans kläder. Han är där i sin förklarade gestalt. Som sann Gud och sann människa.
Två är sedan där som samtalar med honom. Mose och Elia. Det sägs att också de är närvarande i sin härlighet – de talar om Jesus om påskens händelser vad som ska hända i Jerusalem då Jesus fullbordar allt för frälsningen i Jerusalem. Det som måste ske.
Detta säger oss flera saker.
Samma frälsning behövs för alla människor som frälses. Försoningen är en universell akt. Det som sker med Jesus i påsken är något som gäller också för gamla förbundets folk. För dem var det ett framåtblickande. Messias skulle komma, löftessonen lovad redan då våra urföräldrar föll i synd – lovad genom profeterna, som talade om och pekade på honom som skulle komma. För oss längre fram på tidslinjen är det något vi blickar tillbaka på: det som faktiskt hände Jesus av Nasaret, som är vår Kristus och Frälsare. Det som skedde där det är det som överbryggar den stora skilsmässan mellan oss i den fallna världen och den eviga rena bestående salighetens värld. De tre apostlarna såg tydligt vad som skedde att de två från gamla Israel talade med deras Mästare. Petrus och de två andra sov sedan tungt. Då de vaknade såg de Jesu härlighet och Mose och Elia som talade med honom.
I mötet med den eviga världen upphör det som är bundet till tiden. Här är en från 1400 eller 1300-talet f. Kr. och en som framträdde på 800-talet f. Kr och de talar med Jesus Kristus som är född hos Fadern av evighet före tiden fanns.

De tre apostlarna teg om det de hade varit med om till detta med Jesus död och uppståndelse var ett faktum och de efter pingsten gick ut med budskapet. Denna händelse finns också återspeglad i texter som är knutna till Johannes och Petrus som var med vid händelsen:  I 2 Petr 1 läser vi:

17 Ty han blev av Gud, Fadern, ärad och förhärligad, när en röst kom till honom från den upphöjda Härligheten: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.” 18 Den rösten hörde vi själva från himlen, när vi var med honom på det heliga berget. 19 Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.

Detta är sagt till oss. Vi ska förstå:  Vi kallas genom evangeliet till ett liv där vi bryter med synden, får trons gåva och är på väg till salighet. Det fasta och säkra vi ska hålla oss till och hämta vår förståelse från är det profetiska ordet. Händelsen och skeendet på berget var ett stort minne för Petrus som han berättar om, men det som gäller och som vi ska ta fasta på och som lyser oss på vägen mot saligheten är det profetiska ordet – det ord som är nedtecknade i den heliga Skrift. Vi ska också bestämt notera orden, som kommer från Gud Fader från härlighetens värld till oss idag om Jesus: ”Denne är min Son, den Utvalde, lyssna till honom!”  Hans Ord har vi i den heliga Skrift, hans apostlar är hans befullmäktigade sändebud. Deras skrifter ska vi läsa och hålla oss till.

Även hos Johannes reflekteras minnet från det heliga berget i inledningsorden i det första brevet och i första kapitlet i hans evangelium ”vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern. 1 Joh 1:14.

Apostlarna som var med på berget – de teg om denna sin erfarenhet – men efteråt lät de den bli på allt sätt känd. Vi har denna händelse i Matteus 17, Markus 9 och Lukas 9. Vi ska också tänka på detta. Då korset kommer först då går vägen till salighet. De andar som talar litet om korset – eller ser det som självklart och att man därför inte behöver orda så mycket om det – och ska ha härligheten på något sätt för direkt – dem ska vi vara skeptiska till ja avvisa om det inte är tydliga om korset och försoningen – om det att Jesus måste dö för att ge liv åt oss alla.

 Slutsatser av denna händelse för oss
Händelsen på härlighetens berg och det denna förmedlar gäller vad som förestår alla trogna –. Detta ska vara något som bär oss och ger oss mod och kraft i fallets värld. Rätt mottaget blir det så.
Vi kan ha ångest och anfäktelser, vi dansar inte elegant på rosor fram till härligheten. Vi kan ha svårt att tillägna oss evangeliet om syndernas förlåtelse om orden om frid med Gud, trots att detta är förmedlat till vårt förstånd så hänger inte alltid vårt känsla och vår inställning med – men då ska vi veta att Kristus vill hjälpa oss genom tron precis där vi är och vi ska tänka som ett fromt råd i den kyrkliga väckelsen har uttalat: Om också fötterna brinner i helvetet så blicka uppåt!
”Då ni alltså har uppstått med Kristus, sök då det som är därovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som är därovan, inte på det som är på jorden. Ty ni har dött och ert liv är dolt med Kristus i Gud.” Kol 3:1-3
På korsets grund, i följd av kännedomen av Kristi död – ska vi sedan på denna rätta grund blicka uppåt – inte söka en genväg – men på rätt grund se till det som kommer efter vårt jordeliv vilket är avgörande att ha med för oss i tanke och sinne, när det gäller vårt livs grundläggande inriktning. Vår identitet som kristna här i den fallna världen är – att vi är gäster och pilgrimer på väg till vårt rätta hem.
Om Guds trogna i Gamla testamentet vittnar Hebréerbrevet: ”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de hade sett det i fjärran, hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. 14 De som säger så visar att de söker ett hemland. 15 Hade de tänkt på det land som de lämnat, så hade de haft tillfälle att vända tillbaka dit. 16 Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför skäms inte Gud för att kallas deras Gud, för han har förberett en stad åt dem.” Hebr.11:13-16
Utifrån vår identitet som pilgrimer på väg till vårt rätta hemland ska vi se på världsliga och köttsliga frestelser och begär som kommer på oss: Mina älskade, jag uppmanar er som främlingar och gäster att hålla er borta från de köttsliga begären som för krig mot själen.” 1 Petr 2:11

 

7 Söndagen efter Pingst 2018-07-08
3 årgångens evangelium Luk 6: 27-31
Kärlekens lag

Vår Frälsare talar realistiskt till oss om hur det förhåller sig med oss och vårt liv. Hans recept till oss är: Gör gott mot dem som hatar er! Välsigna – förbanna inte!
Denna värld förgiftas av fientliga förhållanden mellan människor. Lider man oförrätter vill man ge igen. Och så vill den andra ge igen och så skruvas det upp och blir värre.
Jesus anbefaller nu oss ett medel att bryta detta som normalt gäller bland människor. ”Gör gott mot dem som hatar er.” Där har vi en övning som avslöjar vårt eget liv och vår onda lust att ge igen.

Välsigna, förbanna inte det skall vara linjen. I den sista versen i vår text sammanfattas det hela med det som har blivit kallat den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människor skall göra er, det skall ni göra dem.” En sats som är känd från sammanhang också utanför Bibeln. Den satsen kan vara lätt för oss att bejaka och ta emot, om man låter bli att tänka på konkreta livssituationer. Då vi väl är i livets virvlar och inte teoretisk-abstrakt resonerar ser allt annorlunda ut. Då ligger nog de som har gjort illa mot oss illa till. Vi tycker att vi har rätt att upprätta ordning och rättfärdighet på våra villkor. Vi vill inte ge efter ifråga om våra intressen.

Hämnden är Guds och därför ska vi inte föregripa den eller verkställa den.

Jesu undervisning om dessa ting är i NT inte begränsad till det vi kan ta del av här i Lukas evangeliets slättpredikan eller i motsvarande ord i Matteus evangeliets bergspredikan. I Romarbrevet finner vi att Paulus utvecklar denna lära och ger ytterligare motiveringar för den. Paulus säger som Kristi tjänare: ”Hämnas inte mina älskade,” Varför då? Ska hur udda som helst få vara jämnt, ska skriande orättvisa, som har drabbat mig få gälla ska ingen rätt skipas? Jo, lär Paulus. Det kommer en hämnd, det orätta ska få sin vedergällning, men hur? Paulus säger: ”lämna rum för vredesdomen.”, för Gud säger: ”Min är hämnden, jag ska utkräva den,” (3. Mos 19:18, 5 Mos 32:35) Därför att hämnden är Guds, så ska vi inte hämnas. Hämnas vi själva direkt så tar vi ut något som tillhör Gud att göra, då har vi föregripit vredesdomen, vad finns det sedan för Gud att göra för oss om vi i vår svaghet och ondska har föregripit honom i hans rättskipning.

Nu är det så att i vår egenkärlek och ondska ofta bedömer mycket orätt mycket fel. Vi har på allt sätt jäv, då det gäller våra personliga intressen och är oftast inte i stånd att helt rättvist och objektivt beskriva en konfliktsituation, där vi själva är inblandade. Det är inte bara det att hämnden tillhör Gud, det är också det att hämndspiralen, där den skruvas upp mellan två människor hela tiden för med sig nya orättvisor, ny ondska. Jesus vill nu bryta våra förehavanden på denna linje och säger enkelt och radikalt: ”Älska era fiender och gör gott mot dem som hatar er.” Punkt slut på det viset. Den som litar på att Gud vid den stora domen skipar den fullkomliga rättvisan, kan och bör lämna personliga kränkningar av det slag Jesus här talar om. Vi ska inte ta det i våra händer och hämnas. Det är livsfarligt. Många har blivit fullständigt förbittrade, enögda hatiska, har ständiga känslor av att de är kränkta. De är förbannade på sin omvärld och särskilt vissa människor som gjort dem illa.

Nu distanserar vi oss lätt i dessa ting, så att vi talar om andra och då är det mycket lätt för oss att säga hur det ska vara. Inte ska du ta det så hårt, inte får man bli så arg för så lite… så kan vi von oben tänka på våra medmänniskors hämndbegär, tänka som om vi skulle tala till barn. Nu ska var och en av oss idag, då vi har detta evangelium ta Jesu ord till sitt eget hjärta. Är du och jag människor i denna värld, så är det Jesus talar om relevant för oss personligen. Ingen av oss ska distansera sig. Nu ska vi ta Jesu ord till vårt eget hjärta. Det kan vara hårt, men det är det Jesus nu vill. Jesus är ingen mes som alltid kammar oss medhårs. Utan han är världens Frälsare och expert på det bedrägliga människohjärtat. Vår egen ondska avslöjas inför Jesu ord. Vi behöver mycket förlåtelse för vår hämndlystnad. Vi har idag anledning till en extra bön om förlåtelse. Vi ska aktivt stöta till vårt eget hjärta och tänkande med att ta till oss Jesu ord. Där det bara är egen fördel på spel, ska vi vara beredda att lida orätt, att ge efter, fastän vi tycker att orätt drabbar oss.

 En viss del av Guds hämnd och rättvisa förverkligas redan här och nu genom överhet och genom dem som har att agera på Guds uppdrag.

Det gäller att se vad det gäller i livet. Allting är inte personligt. Vissa saker i livet har avgjort med andra människors väl att göra. Då det gäller andras rätt och rättvisa får vi inte hålla oss tillbaka på samma sätt som då det gäller oss själva. Jesus är ingalunda ute för att skapa anarki så att busarna får göra vad de vill och så skall alla hyggliga människor bara ta emot stryk. En sån tolkning av Jesu ord har mycket förekommit. Och de är helt ohyggligt att man kan tänka i de banorna. Det skulle innebära att bara de människor som företräder yttre ondska och orättfärdighet skulle kunna bära vapen och göra hur illa de vill, medan hederliga människor som företräder yttre rättfärdighet bara skulle vara tvungna att böja sig. Det är att märka att Paulus just i det sammanhang han tar upp detta att vi personligen inte får hämnas oss själva, talar om att överheten är en Guds tjänare som inte bär svärdet förgäves.  ”Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda.” En laglig överhet har både rätt och skyldighet att göra detta som Paulus här nämner och det upphäver å andra sidan inte på minsta sätt det han strax innan sagt om att man inte ska hämnas personligen.

Då vi har ansvar för andra eller förvaltar andras angelägenheter eller tillgångar – har vi inte rätt att sälja ut allt som om det bara skulle gälla oss själva och vår rätt.
Då vi är i den ställningen att vi förvaltar andras angelägenheter så ska vi se till våra skyldigheter att upprätthålla rätt och rättvisa. För andras väl och rätt ska vi också kunna använda de instrument som finns i samhället, att genom domslut, förlikning genom myndigheters försorg få rätt. Det kan också gälla yrkanden att lagrum, som finns i samhällets lag tillämpas och efterlevs så att inte orätt får råda.  Det gäller bestämt även vår uppgift som familjefar och make, mor, som lärare, som präst, som ansvarig för andra på ett arbete vilket som helst. Förutom alla de självklarheter som gäller i yrken där agerande å andras vägnar direkt påkommer: domare, soldat, polis o.dyl.. Detta får aldrig genom någon falsk tillämpning av Jesu ord eller någon överandlighet bortsorteras.
Att vi personligen ska välsigna människor som gör oss illa – utesluter inte det som precis ska gälla i den kristna kyrkan, nämligen att falska lärare ska förbannas och ställas på sidan om gemenskapen. Jesus talar om att den som lever i uppenbar yttre synd och inte vill omvända sig – ska räknas som en hedning och publikan.  Matt 18:17. Om en som undervisar i den kristna tron kommer med ett falskt evangelium – ska han sättas under förbannelse. Detta upprepas S:t Paulus två gånger i Gal 1. Detta nu nämnda är sådant som sker och ska ske på Överherdens Jesu uppdrag – det är inte vår personliga sak.  Dessa åtgärder får aldrig utföras i eget personligt intresse eller missbrukas för egen räkning, samtidigt som det är synnerligen allvarligt om en kyrka förbiser uppdraget som gäller det att irrläran ska förbannas. På denna punkt är uraktlåtenheten stor i de stora nationalkyrkorna – eller den utgör egentligen praxis så att det blir lite eller inget utrymme för den äkta kristna bekännelsen.

Jesus vill mana oss i dagens text att blicka framåt och i vardagens avgöranden ha den stora dome- och räkenskapsdagen ständigt för ögonen. Den som litar på Guds slutliga rättvisa dom, kan för egen del lida orättvisor i världen. Och ska också kunna uppmana kristna bröder i den kristna församlingen att hellre lida orätt än bara för egen vinnings skull gå till rätta inför världen. Detta lär Paulus tydligt i 1 Kor.6.

Den synnerliga och obekväma kärleken manas vi till idag. Älska din fiende, gör gott mot dem som hatar dig. Välsigna den som förbannar dig, be för honom eller henne. Vi ska vara varse att det kan komma situationer i livet då dessa uppmaningar gäller oss personligen samtidigt som överheten eller någon myndighet behandlar denna människas affärer med lag och domslut och utdömer straff åt dem.

En särskild svårighet hör också till det att det som skall gälla som lag och rätt i denna värld kan vara orätt. Domslut och deras grundval kan vara falska och orätta i denna värld. Det ger också på sätt och vis domarederna och vittnesederna till känna. Också om man i människovärlden kan bedra och ljuga under sken av största sanning, finns det en som man inte lurar, en som ser och vet allt. Han ska slutligt ställa allt till rätta.

Din och min stora fråga är då den dagen kommer. Blir vi frikända i Kristus eller bli vi dömda? Den största och viktigaste frågan för dig är: Blir du frikänd på domens dag eller inte. Jesus varnar mig och dig idag och förklarar att vi genom att ta den personliga hämnden i egna händer kan ställa oss utanför frälsningen.
Amen.

 

Apostladagen 2018-07-01
3 årgångens evangelium Markus 3:13-19


En kristen bekänner att Kyrkan är apostolisk.
All rätt kristendom har sitt upphov hos Kristus själv. Det är han som väljer, utrustar och sänder iväg. Idag på apostladagen ska vi särskilt fokusera på detta: att Kristus har sänt apostlarna och sin Kyrka till världen. (apostel = sändebud)
Kristi utväljande är grunden. Vi ska också inse att vi själva genom dopet och det apostoliska evangeliet är kallade av Kristus att leva som hans kristna här i världen med den eviga saligheten hos honom för ögonen.
Apostlarna har en särskild uppgift. De är också samtidigt företrädare eller representanter för alla kristna. Mycket av det Kristus säger till dem ska vi direkt personligen ta till oss.
Då Kristus säger i sitt avskedstal: ”Ni har inte utvalt mig utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni ska gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn.” Joh 15:16, så ska vi förstå att orden är sagda till oss att tro på och hålla oss till.

Apostlarna är förebilder och typer för vår kristna identitet.
Då vi idag tar del av Kristi apostlaval, ska vi tänka på följande. Dessa apostlar är våra företrädare i detta ords båda betydelser. Dvs de är de som kommit först i den kristna Kyrkans historia och de representerar också oss och tar emot sådant som gäller den kristna gemenskapen i alla tider.
För oss är det viktigt att det vi gör och säger i vår gemenskap stämmer med Kristi utsändande av apostlar med det apostoliska evangeliet. För oss är det viktigt varje gång vi kommer samman i Mässan att tydligt säga att vi tror på att till Den Helige Andes verk hör den Apostoliska kyrkan.
Då det som kallas kyrka förlorar sin bundenhet till det Ord, som genom apostlarna getts oss – då det också är uppenbart att man inte längre lyder det som står i apostlarnas skrifter – måste vi förstå att en rättlärande, apostolisk Kyrka  i egentlig mening inte längre är förhanden. Jesus utsåg apostlar. De skulle leva i hans gemenskap och han skulle sända ut dem att predika i världen.
Det vi säger och det vi gör, då det gäller det grundläggande i en kristen församling återgår i allt på detta. Kristus själv har inte själv skrivit något åt oss utan detta har han betrott apostlarna med. Apostlarna har givit oss Kristi Ord enligt det Kristus själv säger:  ”Den som hör er, han hör mig.” Luk 10:16

Det apostoliska Ordet driver bort onda andar
Det som specifikt nämns här i vår predikotext förutom det allmänna att predika är makten att driva ut onda andar. (v 15)  Vi ska fästa oss vid det. Då vi läser evangeliernas skildringar noterar vi att Jesus ofta drev ut vissa demoner ur bestämda människor. Det var enskilda människor, som hade drabbats av en viss besättelse genom bestämda demoner. Då vi läser detta om onda andar såsom predikotexten nu framlägger det – ska vi förstå att detta utdrivande gäller i mera allmän mening. Genom syndafallet kom en allmän förbannelse över den skapade värld, som hade fallit. En grundläggande fiendskap, mellan dem som tillhör Djävulen och dem som tillhör Gud, kom in mitt i denna värld så att ett mycket bestämt och avgörande motsatsförhållande gäller så länge denna värld består (1 Mos 3:15). Själva marken här i världen är förbannad för syndafallets skull (1 Mos 3:17).  Det är en fångenskap och en bundenhet vid det onda som själva skapelsen längtar efter att bli befriad från. S:t Paulus skriver: ”Skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns uppenbarelse, Rom 8:19 B1917 –  och vidare: ”hela skapelsen suckar och våndas”. Rom 8:22 B1917  Den fullständiga friheten kommer då Guds barn står fram rena och förklarade på uppståndelsens dag (Rom 8:23).
Vi måste förstå att vi som Adams barn födda i den fallna världen i utgångsläget är drabbade av den allmänna besättelsen, som vidlåder alla som inte genom Dopet och Tron kommit i Kristi vård. S:t Paulus talar om detta i Efesierbrevet 2, där han talar om Satan med orden ”fursten över luftens härsmakt, över den andemakt, som nu är verksam i de ohörsamma. Bland dessa voro förut också vi allasammans (ur Ef 2:2-3 B1917, i 6:12 återkommer aposteln till vilka oerhörda stora makter det finns i den onda andevärlden).
Alla – är vi alltså drabbade av denna allmänna besättelse i utgångsläget. Människan är fången av denna allmänna besättelse, så länge hon inte är väckt av Guds Ande till andligt liv. Denna ohörsamhetens ande är också orsaken till att människor inte tror eller vill tro eller vill lyssna till Guds Ord. Vi ska förstå att stora furstar och andemakter i den onda andevärlden vill hålla sitt grepp om människor och inte unna dem frälsningen och befrielsen i Kristus.
Utifrån denna beskrivning av den andliga verkligheten är också dopformuläret som utvecklades i fornkyrkan och som tillämpades intill 1800-talets slut i vårt land gestaltat. Först riktas till den som ska döpas befallningen (excorcismen): ”Vik hädan du orene ande och ge Den Helige Ande rum.” Inför vattenbegjutningen och trosbekännelsen kommer frågorna (abrenuntiationen): ”Avsvärjer du Djävulen, alla hans gärningar, allt hans väsende.” Ett dop rätt utfört användande vatten och Den Treenige Gudens namn är naturligtvis ett giltigt dop och där sker detsamma, men det som sker kan ju gärna återspeglas i formuläret.
Då evangeliet predikas rätt och sant med den myndighet, som vår Herre Kristus gett, så kan den onda andemakt, som håller människor fångna drivas bort och tron upprättas. Det apostoliska evangeliet oförändrat och oförfalskat såsom det står på pränt i våra biblar är därför – det avgörande.  Vi ska också förstå att olika förändringar och mänskliga tillrättaläggningar av vad som står skrivet är någonting som de onda andemakterna driver. En falsk lära i det kristna namnet är inte bara en abstraktion att betrakta – utan det är fråga om ett demoniskt intrång för att förstöra den kristna församlingen jämte enheten och gemenskapen kring Guds Ord. Då det som gäller för att vara en kristen kyrka gör klara och medvetna avståndstagande från Kristi Ord genom apostlarna, så ger detta plattformar och hållhakar för de onda andarnas nedbrytande verksamhet.

Det apostoliska Ordet är det avgörande för att betvinga och avvisa de onda andarna.
Det är alltså någonting mycket viktigt vi ställs inför i dagens predikotext, då det enda specifika som nämns om apostlarnas sändning just är detta: ”sända ut dem att predika och de skulle ha makt att driva ut onda andar.”
Vi ska därför definiera kyrka och sekt utifrån den bild det äkta apostoliska evangeliet ger oss. Ofta görs denna definition utifrån numerär och mänskligt inflytande. Vi förstå av bibeltexten något annat. Kyrkan kan vara liten och sekten kan vara stor, då det gäller numerären i en region vid en bestämd tidpunkt. Allt kommer an på att Kristi Ord får råda med sin myndighet.
Kristi Ord som det är skrivet och givet är vår orienteringspunkt, då vi frågar efter kyrklig gemenskap.

Kristus verkar med bestämda människor och handlar med bestämda kyrkor.
Kristus utsåg apostlar som nämns med namn. Detta utgör hälften av predikotexten. Vi ska komma ihåg att Kristus handlar med bestämda människor och bestämda kyrkor. Ibland görs i våra föreställningar allting så andligt och diffust. Man kan betona att Kyrkan i absolut mening är osynlig – Herren känner nämligen de sina och vet vilka som är hans. (2 Tim 2:19a) Detta får emellertid aldrig betonas på det sättet att man förnekar att Kyrkan har bestämda yttre uttryck och att en rättlärande synlig Kyrka är någonting avgörande för det andliga livet. Nya testamentets brev är inte riktade till någon osynlig kyrka, odefinierbar kyrka, utan till bestämda kyrkor runt Medelhavet Rom, Korint, Galatien, Efesus, Filippi, Tessaloniki. På samma sätt handlar Kristus idag genom bestämd kyrklig gemenskap.
Vi har en rad apostlar med olika karaktärer. Gud använder människor med den goda utrustning han har givit dem i skapelsen och med de svagheter de har att kämpa med i följd av sin fallna natur. Petrus impulsivitet och välvilliga spontanitet känner vi från bibeltexterna. Sebedeus söner Jakob och Johannes nämns som åskans söner, tydligen så att snabb känslomässig upprördhet kunde märkas hos dem. Matteus med sin publikanbakgrund är med, Simon ivraren – hade tilläggsbeteckningen för att han var – eller åtminstone hade varit en nationalistisk aktivist, en zelot. Om Judas nämns – att han förrådde Jesus.  Det är också en markering som ska säga oss att sådana som formellt gått rätt in i Kyrkans ämbete – kan vara falska förrädare. Kyrkan ska alltid vara på sin vakt så att inte falska lärare får förråda Kristi sak ibland oss.
Sammanfattning:
Idag på apostlarnas dag, som har firats till minne av Pauli och Petri martyrdöd under kejsare Nero, tackar vi Gud för alla trogna tjänare som han har sänt oss. Det gäller apostlarna och alla deras trogna efterföljare. Paulus och Petrus dog martyrdöden under kejsare Neros förföljelser. Kristi kyrka utmärks i tiden av att hon är förföljd här i den fallna världen. Samtidigt är hon samlingen av de människor, som är kallade ut från världen för att gå till sin Herre Kristus i den eviga saligheten.  Ordet församling i Nya testamentet är bildat på ett verb som betyder: kalla ut Vi tackar Gud idag för att han kallat oss genom evangelium och att vi får vara delaktiga i den kämpande Kyrkan som snart ingår i den triumferande jublande Kyrkan i den eviga världen med alla kallade, utvalda och heliga. Amen Halleluja.

 

Midsommardagen 2018-06-23
3 årgångens evangelium Luk 1:67-79

Johannes döparens dag – är en av de stora i vårt kyrkoår.  (enligt  Kristus är han Johannes den störste av kvinnor födda)
Denna dags texter ger oss frälsningens radikalitet i hela dess spektrum. Den barske ökenpredikanten Johannes, vilken avslöjar synden, som står i vägen för gemenskapen med Gud. Han är i sanning vägberedaren för vår Frälsare Kristus. Honom som t.ex profeten Jesaja många hundra år i förväg har talat om, då han skrev: ”En röst ropar i öknen: ’Bana väg för Herren, gör vägen rak i ödemarken för vår Gud. Varje dal ska höjas, alla berg och höjder sänkas. Ojämn mark ska jämnas, kuperat land bli slät mark. Herrens härlighet ska uppenbaras, alla människor ska se det tillsammans, för Herrens mun har talat.’”  Jes 40:3-5
Såsom vår förståelse –  av Jesu människoblivande, hans budskap, påskens stora händelser – inte blir klarlagd utan att vi tar fram Johannes ärende om frälsningens nödvändighet – så är också bibeltexten strukturerad så. Alla fyra evangelister har någonting om Johannes Döparen i början. Vi ska på Johannes Döparens dag besinna hans ärende så att vår förståelse av Jesu sändning till vår frälsning står klarare.
Johannes Döparens far blev uppfylld av den helige Ande och profeterade och sade – så börjar vår predikotext. I detta har vi det som är det utmärkande för bibelordet överhuvudtaget. Skrivet eller framfört av en människa och tillika den helige Andes sanna Ord.

Sakarias välsignar Gud. Vad betyder det?
Sakarias hade inte kunnat tro ängelns ord – när han hade fått veta att han och hans hustru Elisabet, som redan ansågs överårig skulle få en son. Han hade som ängeln sade blivit stum, då han inte trodde, men nu när barnet är fött – brister han ut i lovsång. En lovsång som är en av Nya testamentets viktiga böner.
Detta är svaret på Guds välsignelse och hjälp. Välsignelsen utgår från Gud.  Människor, som mottar hans nåd får välsignelsen. Gripna av välsignelsen välsignar de Gud, som har gett den. Gud är välsignad i evighet! Det är de troendes slutsats – deras lovsång. Detta är sanningen om Gud.

Johannes förmanade människor att göra bättring från bestämda synder.
Det kunde gälla soldater som inte nöjde sig med sin lön utan rövade av människor. Det kunde gälla publikaner, som satte för dem olovliga pengar i egen ficka. Det kunde gälla fariséer som stoltserade med egen yttre rättfärdighet med vilken de dolde hjärtats fördärv eller det kunde gälla kung Herodes, som olovligt levde ihop med sin broders hustru. Vi kan med Johannes idag också angripa det som gäller i vårt samhälle, där allt som gäller äktenskaps- och sexualmoral har gått ned till att vad två sinsemellan är överens om är lovligt. Minsann var Herodes och Herodias (som hon hette) överens om vad de höll på med. Men det var något som Gud dömde. Enligt vad Bibeln säger var de formellt också gifta med varandra, men de hade inte gjort upp med sin synd – de hade inte omvänt sig utan försvarade sin onda gärning. Vi manas till bättring och varje botfärdig syndare får hjälp och befrielse. Det är också Johannes stora budskap.

Frälsningens horn
som Sakarias talar om syftar i bibliskt språkbruk på brännoffersaltaret i tabernaklet eller templet. Fyra horn var avbildade i hörnen på dem stänktes även syndoffersblod  – dit kunde en jagad ta sin tillflykt och bli räddad och skyddad genom att ta tag i hornen.
Vi är sådana vi är anklagade av Guds heliga lag och djävulen vill håna oss, då han för syndens skull har rätt till oss.  Vi behöver frälsningens horn att ta tag i, så att vi är räddade från alla anklagelser och all dom.
Sakarias, som är medveten om Elisabets möte med Herrens moder Maria – han Sakarias, förkunnar att denna frälsning nu kommer till Israel genom den födelse som ska ske i Davids hus – detta som alla profeter har vittnat om och pekat fram emot.
Gud frälser oss i Kristus från allt det våra fiender anklagar oss för – vi kan inte ta bort synden och det som skiljer oss från Gud, men Gud själv sänder Frälsaren till oss som lösgör oss från fiendernas band. Detta får vi ta emot här och nu också denna dag – då vi har hört Guds löfte tror det och tar till oss det. Det är säkert.
Guds barmhärtighet är stor och han har inte glömt de löften om frälsning, som han har gett oss. Gud tänker på det han med ed har lovat alla de troendes fader Abraham.
Löftet till Abraham gäller, att vi får tjäna Gud utan fruktan. Medvetenheten om den egna synden kan föra en människa till den fullständiga förtvivlans brant, men frälsningen i Kristus är mäktigare och skiljer en människa bestämt från Djävulens band. Därför får vi utan fruktan för fiendens alla anklagelser och samvetets dom tjäna Gud utan fruktan som hans älskade barn.
Kristus och hans gärning är föremål för Sakarias lovsång och glädje – vi förenar oss idag i den lovsången.
Då Sakarias har vittnat om Frälsarens verk talar han om sin egen sons Johannes sändning och ärende. Detta som vi som Kyrka alltid ska ha med oss. ”Du barn ska kallas den Högstes profet.”  Johannes ska bana väg för Kristus – liksom Kyrkans fortsatta lagförkunnelse ska göra. Johannes budskap ska föra folk fram till Kristus och visa på vem som förlåter synderna, hur vi blir renade.
Johannes påpekande och lovprisning då han verkar är särskilt då han pekar på Jesus och säger: Se Guds lamm som borttar världens synder.
Detta som vi upprepar och håller oss till och sjunger som lovsång i varje mässa.
Ljuset skiner i sanning över oss bland vilka döden lurar på oss förr eller senare. Vi får friden nu – vi får segern över synd, död och djävul. En stor lovsång är dagens text – vi förenar oss i den och tänker idag på hur Kristus är starkare och större än alla fiendemakter. Frälsningen har kommit och Ordet och sakramenten befäster oss i denna frälsning och skyddar oss mot fiendernas angrepp.  Amen/hs

 

4 Söndagen efter Pingst                                 2017-06-17
3 årgångens evangelium Matt 9:9-13/hs

De friska behöver inte läkare.  De sjuka behöver och får en perfekt läkare.

Matteus kallas till lärjunge och han blir en av de tolv.
Dagens evangelium för oss i S:t Matteus evangelium till situationen då han själv Matteus blev kallad till lärjunge och därmed till apostel.
Jesus hade lämnat sin plats i Kapernaum (jfr Mark 2:1, se Matt 9:1-8), där han hade hållit till och botat en lam man. Jesus går nu vidare och kommer till tullhuset. Det kan förmodas att den viktiga tullen var på norra sidan om staden på vägen som kommer från Damaskus. Det var en handelsväg och här kom karavaner igenom.

De som arbetade i tullen var de s.k. publikanerna, som drev in tullavgifter till det offentliga (publicum). Att vara publikan krävde en del. Man skulle stå ut med föraktet från det judiska samfundet och dess nationalister. Enligt dem komprometterade publikanerna sig genom att betjäna ockupationsmakten. Därtill kom den allmänna uppfattning, som gällde, att publikanerna skodde sig själva på tullverksamheten och satte en del i egen ficka av avgifterna de fick in.
Bland publikanerna gällde en viss hierarki. Vi får veta att Sackeus i Jeriko (Luk 19:1-10) var en förman bland publikanerna. Matteus var tydligen en i raden.
Detta är början på aposteln och evangelisten Matteus väg med Frälsaren.
Både Markus (2:13-17) och Lukas (5:27-31) nämner denna händelse, men där är det Matteus mera hebreiska namn Levi som används. Han kan vara en av de sista av de tolv som kallas.
Matteus måste ha känt till något om Jesus från tidigare. Jesus hade redan en kortare tid verkat med Kapernaum som bas. Matteus var införstådd med någonting och då Jesus sade: följ mig, till honom, följde han strax. S:t Lukas påpekar: Då lämnade Levi allt och steg upp och följde honom! Vi måste förstå att det kan innebära radikala och beslutsamma tag – att börja ta sin tro på Kristus på allvar.

En måltid väcker uppseende.
Här är ingen tidsangivelse, så vi vet inte hur det var om denna måltid för gäster i Matteus hem, om den inföll ganska direkt under samma dag, som han Jesus hade kallat honom eller om det var litet senare. Kanske det hade gått en liten tid.
I alla fall redogör Matteus för oss här om en måltid för en rad gäster i hans hem, som ägde rum efter det han hade börjat följa Jesus. Till bords ligger inte bara många publikaner utan även andra som allmänt ansågs vara uppenbara syndare. Bland dessa finns nu Jesus med där i Matteus hem.
Allt detta gäller Matteus personligen, men det är att notera hur knappt, rakt och enkelt han redogör för vad som hände.

Det som sker vid måltiden – ska ge oss en viktig lärdom.
Det som hände hemma hos Matteus – där är någonting som den kristna Kyrkan alltid ska betrakta, besinna och dra slutsatser av jämte höra noga på vad Jesus säger om alltsammans.
Fariséerna, som bevakar varje händelse och åtgärd, som har med Jesus att göra, blir illa berörda av vad de ser. De är mycket indignerade och vill genom att inledningsvis fråga Jesu lärjungar komma med starka beskyllningar mot Jesus om total omdömeslöshet, dålig människokännedom och slapphet i offentligt uppträdande.
Frågan formuleras och riktas till Jesu utsedda apostlar: Varför äter er mästare med publikaner och syndare? För Jesus själv som har full kontroll över vad han gör – är allting mycket medvetet. Han är just där han behövs och där han kan ge sin hjälp till människor. Eftersom Jesus har kommit i världen för syndare är det den här bilden vi ska ha för oss – vi som har stora problem med synden, blivit varse vilken giftig rot vi har i oss och hur vårt liv är besudlat av sådant som inte håller måttet inför Guds helighet och hans bud – här är något för oss! Jesus har kommit i världen för att hjälpa oss – detta är denna dags stora och glada budskap!
Du behöver inte uppnå en viss standard för att Jesus ska kunna hjälpa dig – utan det angelägna är att du precis sådan du är, till ditt väsen, sådana dina gärningar, tankar och ord är, kommer till hans gemenskap och får bot och läkemedel mot syndens stora skada. Jesus är vår läkare såsom han själv vill förklara i dagens evangelium. Han säger: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka.” (v.12)
Snabbt infinner sig frågan, då vi funderar över detta – är då inte sanningen om alla människor – att de har brutit mot Guds bud, har ett ont väsen i sig liksom vi själva – hur kan då någon människa sakligt egentligen kallas frisk, om det nu är den terminologin. Naturligtvis är varje människa syndare och i den mening objektivt sjuk, om vi tänker på rättfärdighet och helighet. Det som saknas hos många är sjukdomsinsikt. De som kallas friska och rättfärdiga i denna text är detta alltså i följd av en självdiagnos. De är inte varse syndens skada och farlighet. De godkänner sig själva som rättfärdiga och friska – inte drabbade av syndens smitta. I alla fall inte på något allvarligt sätt som kräver bot och behandling.
I den bild som ofta gäller för oss om förhållandena på Jesu tid är att det närmast var de mest systematiskt religiöst praktiserande fariséerna som hävdade en egen hållbar rättfärdighet. Ofta var det de som i detta av religionen präglade samhälle inte kunde eller täcktes framträda som hedervärda och rättfärdiga – de som var slagna av synden både så att de var utpekade av omgivningen och själva visste om sina tillkortakommanden som människor. Dessa var alltså de som kallades syndare och sjuka. Dessa kom gärna till Jesus och han tog emot dem.
Hos oss är samhällsbilden ganska annorlunda. Det ger i regel inte allmänt några sociala poäng att man är kristen och praktiserar gudstro – sådant väcker ofta förakt och ignorans. Den som vill fungera enligt det som gäller bland människor ska förstå att inte ha en för stor dos av kristen tro. Många är inte troende och praktiserande kristna – just därför att de vill uppfylla detta lagom-rättfärdighetskrav som gäller i samhället. Mången kan tycka att det är Ok att det finns en kyrka och vill inte invända så mycket mot kristen tradition, men det är inget som berör dem närmare och de håller sig tillräckligt goda och fina på egen hand, dessutom ses de som går i kyrkan som skenheliga som sådana som tror sig vara något fint med sin religion. Den som ger sig själv godkänt betyg tycker att allt duger som det är – ingen är absolut, perfekt fullkomlig tänker man, men man är ändå nöjd och godkännande ifråga om sig själv. – Den som har denna egenrättfärdighet kan inte bli hjälpt av Jesus. Han har kommit för dem som inser sin brist, sin ondska, sitt syndaväsen. Dem kan han hjälpa. Dem botar han från syndens skada, då de kommer till honom.
Människan ska vara ren och rättfärdig inför Gud.
En människa kan i det yttre handla någorlunda tillfredsställande i förhållande till medmänniskor, då hon försöker och bjuder till – men nu gäller det någonting mycket mera. Det gäller att vi genomgående i allt vår handlande och varande ska leva rätt inför Gud – något ofullkomligt kan inte gälla inför honom.
Jesus har varit och är alltid medveten om vår belägenhet. Han vill hjälpa dem som är medvetna om sin synd och begär hans hjälp.
För att vi inte ska falla in i falska självdiagnoser och på orätta grunder hålla oss rättfärdiga – ska Guds heliga lag förkunnas i kyrkan – så vi rätt ser vår belägenhet och förstår att söka och motta Guds nåd och barmhärtighet mot syndare. Då Jesus kommer med sin hjälp får vi hans rättfärdighet. Det är inte så att Jesus kommer och kompletterar det som vi lite bristfälligt först själva har försökt – utan det gäller just en kapitulation ifråga om egen förmåga att nå helighet och därmed salighet. Det är fråga om att vi ska få Guds överflödande nåd i Kristus till oss och att vi får hans rättfärdighet, som täcker allt som finns hos oss av det vi själva försökt och det vi själva misslyckats med. Vår existens som kristna här i världen är att vi är nådehjon beroende av vad vår Herre Jesus ger oss. Det är som Martin Luther säger i slutet av sitt liv eller egentligen han skrev det på en papperslapp: ”Vi är tiggare. Det är sanningen.”
Aposteln Paulus, som hade varit en ivrig farisé av den strängaste skolan och som hade förföljt de kristna – han hade haft en väldigt falsk självdiagnos och hållit sig både ren och rättfärdig. Han blev omvänd och han vittnar följande: ”Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt ta emot, att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare – och bland dem är jag den störste. Men jag mötte barmhärtighet för att Kristus Jesus skulle visa hela sitt tålamod främst mot mig och låta mig bli en förebild för som skulle tro på honom och vinna evigt liv.”  (1 Tim 1:15-16)
Amen.

 

3 söndagen efter Pingst 2018-06-10

Lukas 9:57-62 (FB98) 3 årgångens evangelium
Så skriver S:t Lukas:
57 Medan de vandrade vägen fram, sade någon till honom: ”Jag vill följa dig vart du än går.” 58 Jesus svarade honom: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot.” 59 Till en annan sade han: ”Följ mig!” Mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.” 60 Jesus sade till honom: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och predika Guds rike!” 61 En annan sade: ”Jag vill följa dig, Herre, men låt mig först ta farväl av min familj.” 62 Jesus svarade: ”Ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike.”
Så lyder det heliga evangeliet. Kristus vi lovar dig!

Predikan över Luk 9:57-62

Att följa Kristus och beräkna kostnaderna.

Kära församling!
Det gäller kallelsen till Guds rike, som Jesus framställer för oss. Denna kallelse är inte bara ett meddelande eller en viss formulering utan det är en stark kallelse som då den mottas i öppna hjärtan rycker med hela människan till omvändelse. Guds Ande är i denna kallelse. Var och en som mottar denna kallelse och följer den – följer i och med detta Jesus själv, eftersom en sådan kristen tro inte finns i verkligheten som inte skulle innebära att följa Jesus.
Idag talar Jesus till oss om hur vi ska följa honom – vad detta kan innebära. Utgångspunkten för kallelsen att följa Jesus består inte i några billiga knep och lockelser. Utan det gäller att Kristus med Ordet kommer med sin person till oss. Ordets kraft får oss att böja oss för honom.
I dagens text granskar vi tre olika personer och deras förhållningssätt till Jesu kallelse.

1 Först möter vi en som verkar intresserad och entusiastisk och så gärna så vill följa Jesus och denna person säger: ”Jag vill följa dig vart du än går.”  Jesus genomskådar bevekelsegrunderna – ser också att denna person nog inte har tänkt sig för vad ett liv i tro och efterföljelse egentligen innebär. Och han svarar därför: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot.”
Kristus pekar på hur det är för honom själv i denna värld. Det är ju så märkligt. Allt har kommit till genom Kristus och består genom honom lär oss Nya testamentet annars. ”Genom honom har allt blivit till som är till och utan honom har inget blivit till som är till.” Joh 1:3 och samma tanke och lära möter i t.ex i Kol 1:16-17. Och just denna värld vänder sig emot sin Skapare och hans Son. Går vi över på Kristi sida kommer vi principiellt i ett motsatsförhållande till den fallna världen och vad det kan innebära ska en kristen tänka på – så att han inte krossas i sitt mod och sitt hopp vid första motstånd.

Denne första som kommer emot i texten – måste lära sig vad tro och efterföljelse kan innebära. Det kan leda till att negativt socialt tryck kommer på en, att oförståelse möter en för att man tror på och följer Jesus, man kan möta hat, ignorans och förakt. Jesus säger i annat sammanhang: ”Det är nog för lärjungen att det går med honom som med hans lärare och för tjänaren att det går med h0nom som med hans herre. Har man kallat husets Herre för Beelsebul, hur mycket skall man då inte kalla hans tjänare så.” Matt 10:25
Denna värld där vi lever nu vårt liv är ockuperad av den Onde – men vi tänker på att den som är den rättmätige ägaren, Herren och domaren är Gud. Förbundna med Kristus kommer vi att ha del av hans seger över den Onde och allt ont,
Vi bekänner med S:t Johannes: ”Vi vet att vi tillhör Gud och att hela världen är i den ondes våld. Vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd så att vi känner den Sanne.” 1 Joh 5:19-20a
Den för vilken Jesus och hans ord betyder något – väljer honom med det som mänskligt momentant kan vara ofördelaktigt under denna korta jordelevnad på väg till den eviga saligheten.

2 Den andra som kommer emot oss här i texten är en till vilken Jesus säger: ”Följ mig!” Denne svarar: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.”
För en rättsinnig jude var det en självklar plikt att värdigt begrava sina föräldrar. Vi vet inte situationen, men den kan mycket väl ha varit sådan att denne far inte alls låg för döden eller att saken i tiden inte var omedelbart aktuell. Det kan ha varit ett längre tidsperspektiv – sedan då detta en gång i världen är undanröjt och avklarat såsom vederbörlig sed förutsätter så ska jag sedan ägna mig åt Mästaren från Nasaret och hans undervisning. Det att låta de döda begrava sina döda kan just syfta på det att det spirande bestämda intresse som finns, vilket Jesus anknyter till, dör bort bland dessa släktingar, som inte är vid andligt liv. Någonting av detta ska vi också tänka på – att vi verkligen är med i en gemenskap, där Guds Ord har en avgörande plats och där vi får utöva och praktisera vår tro. Väljer vi livstekniskt bort det som har med vår trospraxis att göra står vi i andlig fara. Vi vet att andlig fara kan leda till andlig död.
Kallelsens allvar aktualiseras genom denna andra person i texten. För hur mången har detta inte blivit så, att det som gäller den kristna tron har förflyktigats genom att man skjutit upp att ta sig an de frågor, som gäller frälsningens angelägenheter – till slut har det också blivit likgiltigt för en så att man som förhärdar inte reagerar för kallelsen.

3 Den tredje här säger att han vill följa, men först ska säga farväl till sin familj. Han liknar den andra i ordningen. Det som är det orätta här är ordet: ”först”. Den följer inte Kristus, som har något annat först – det kan vara något som vill ta första rangens plats på Kristi bekostnad hos oss. Vi ska passa upp. Också här är det fråga om inställningen och prioriteringen. Om det bara hade gällt att säga hej och farväl och tack för vad ni gett mig – nu följer jag Jesus och går med honom – visst hade det funnits utrymme för detta! Nu var det så att Jesus också här genomskådar bevekelsegrunderna denne man är inte i sin håg riktig med. Detta förklarar Jesus med det han säger om att den som ser sig om sedan han har satt sin hand till plogen inte är skickad för Guds rike. Det var inte bara ett avsked det gällde. Det var fråga om att tanke, intresse och håg var på något annat håll – och det passar inte i Guds rike. Därför bryts kyrkor sönder, skapas split i gemenskapen genom att människor som egentligen har sitt tänkande och sitt hjärta på ett annat håll vill bestämma i den kristna församlingen. ”Inte skickad för Guds rike” – det aktualiseras. Den som ser sig tillbaka då den ska ploga kan inte köra fårorna rätt driver inte rätt och riktigt på oxarna.

Varför ställer Kristus fram dessa exempel för oss idag? För att han älskar oss och vill välkomna oss till saligheten. Han vill att vi inte går vilse nu i sommar eller annars. Han vill fästa oss vid sig – och han vill att vi också tänker efter så att inte den Onde kan utnyttja vårt oförstånd. Med Kristi vägledande ord når vi fram. Med hans Ord har vi förlåtelsen idag. Vi har hans närvaro när vi är samlade i hans namn.

”Om vi ock möttes endast två,
bygga han vill och bo ändå
hos oss med hela sin nåde.”  Ur vers 3 i psalmboken nr 165