Dokument

Fader vår som är i himmelen – helgat varde ditt namn.
Katekesföredrag i Martinsalen 2018-09-27, kl. 18/HS

Fader vår i Bibeln – i inledningen här har vi egentligen början till all kristen bön.
Inte hedningarnas bön – er Fader vet vad ni behöver.
”Så ska ni be: Fader vår som är i himlen, helgat blive ditt namn.” Matt 6:9
”Herre lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar. Då sade han till dem: När ni ber skall ni säga: Fader, helgat varde ditt namn… Luk 11:2
Fader
Gud benämns Fader i Gamla testamentet. 5 Mos 32:6; 2 Sam 7:14; Jes 64; Mal 2:10.  Som nation är det gamla Israel Guds son 2 Mos 4:22-23. Guds förhållande till Israel framställs under bilden av en jordisk faders förhållande till sina barn. 5 Mos 1:31; 8:5; Ps 103:13,
I Nya testamentet får benämningen en ny speciell personlig karaktär.  Jesus lär oss och driver oss till att tilltala Gud vår Fader.  Då ska vi också tänka på att Jesus som ger oss bönen, Fader vår, just är den som öppnat vägen för dig och mig till Gud Faders hjärta. ”Jag är vägen”  Joh 14:6.  ” 7 Allt har min Fader överlämnat åt mig. Och ingen känner Sonen utom Fadern. Inte heller känner någon Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.”  Matt 11:27
Genom sin försoningsgärning har Jesus öppnat vägen till Fadern.
Här gäller det att se att Jesus bjuder oss att som kära barn till sin älskade Fader tala till Gud.  Som egentligen är Fadern i exklusiv och absolut mening  som Paulus säger det. ”Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad Fader heter i himlen och på jorden har sitt namn.  Ef 3:14-15 Luthers förklaring till de första orden i Fader vår bönen ”Fader vår som är i himmelen.” lyder:  ”Gud vill uppmuntra oss att tro, att han är vår rätte Fader och vi hans rätta barn. Så får vi be till honom med förtröstan, som älskade barn till sin käre Fader.”

Som kristna, som en skara, ropar vi tillsammans till vår himmelske Fader, som har bett oss bedja och som har lovat höra oss.

Bön i allmänhet
Bön förekommer över allt – och nu är det viktigt att den blir grundad på Kristi verk och försoningen.  Vi är som kristna på allt sätt uppmuntrade att ständigt bedja och ständigt vara överens i den gemensamma bönen i den kristna församlingen.
Jesus berättade för dem en liknelse för att visa att de alltid borde be utan att tröttna.  Luk 18:1
Be oavbrutet (oavlåtligen)  1 Tess 5:17
Ps 50:15 Åkalla mig i nöden, så skall jag hjälpa dig och du skall prisa mig. (1917)
Matt 7:7 Bed och eder skall varda givet. (1917)

Något stort är i detta – som ständigt ska få oss att förundras, vara tacksamma och lyckliga. Vi säger till själve Skaparen och honom som har allt i sina händer: Fader – han själv vill att vi närmar oss honom så. Han har skapat oss för han vill leva i gemenskap med människor. Han är vårt livs upphov och vi vårt livs mening är grundad i honom. Detta betonas genom att vi säger: vår.  I en del språk och dialekter säger man så alltså huvudordet först och sedan det possessiva pronomet.  I modernt språkbruk säger man inte så på vårt språk – men det är på något sätt bra att säga det så: Förundrat, vördnadsfullt säga Fader och sedan säga vår.

I himmelen
eller I himlarna… ordagrant står det i pluralis i Matt 6:9
Himmelen eller himlarna – så här använt talar om Guds boning och hans rena heliga värld – dit inget orent kommer.  Det är stort att vi för Jesu skull når denna rena värld i bönen, vi som är i den fallna världen, men har fått löfte om frälsning.

Helgat varde ditt namn
Luthers förklaring:  ”Guds namn är heligt i sig självt. Men i denna bön ber vi, att det ska hållas heligt även hos oss.”
Det är just det det gäller. Guds helighet är orubblig och upphöjd – men vi ber här att Gud skulle hållas helig bland oss och att vi alltid skulle frukta honom, ära honom kort sagt hålla hans namn heligt.

Vi ser här hur det rätta träder fram här – hur vi ska förhålla oss till Gud hans namn och det som kommer från honom. Guds Fadersnamn, som uppenbaras för hans kristna ska bevaras heligt, för i det namnet är det heliga evangeliet gömt. Gud vill på inga villkor att hans heliga evangelium som förmedlar frälsningen till oss blir förvanskat eller fördunklat genom falsk lära och ogudaktigt liv. Gud vill i kontinuitet- fortsatt – så länge denna värld består och hans församling finns på jorden – att han namn hålls heligt – det namnet, det det står för förmedlar frälsningen och skyddar Kristi trogna till världens sista dag.  Vi ber med den bönen att den som predikar Guds Ord för oss skulle göra det mera tydligt och klart och att vi alla skulle befästas i en sann tro och skyddas för Djävulens alla angrepp.

I det andra budet
förbjuds vi att missbruka Herren vår Guds namn – och här inledningsvis i bönen Fader vår anförs av vår Herre Jesus hur vi ska helga Guds namn – jo – genom att först i bönen be om att Guds namn förblir helgat hos oss.
Genom att söka det positiva alternativet till det som förbjuds oss i det andra budet kan vi hitta rätt:
”Du ska inte missbruka HERRENS din Guds namn, ty HERREN ska inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.”
Vi ska alltså använda Guds namn för att hans namn ska helgas i vår krets, vi ska anropa Guds namn i all nöd och svårighet jämte prisa och tacka honom för allt gott vi har fått motta. Även och inte minst prisa Gud för hans egen skull för vad han är, för vad han gör, för hans mäktiga väsen och majestät.
Detta är en gudomlig befallning som vi inte har rätt att låta bli att följa. I tron och enligt vår nya människa vill vi gärna följa detta även om vår fördärvade natur motsätter sig Gud och det som kommer från honom.
Vi ska förstå att detta att rätt bruka Guds namn, som förutsätts i andra budet och tillämpas i bönen Fader vårs -öppning är lika strängt befallt som vilket bud som helst såsom att inte dräpa och inte stjäla.

Vi ska inte förakta en bön som bygger på Jesu ord
Vi frestas av vår svaga natur och av Djävulens ingivelse att tänka dåligt om vår egen bön. Det ska vi inte göra om vi ber på Jesu uppmaning och med de ord han har gett oss. På inget sätt ska du förakta din bön utan fortsätta med den. Det hör också till saken att när vi närmar oss de heliga tingen Guds Ord, hans Sakrament – tänker på Gud själv – så framstår vår litenhet och svaghet tydligare och mera påtagligt. Då ska vi komma ihåg att vi inte ber i eget namn och med förlitande på vad vi har gjort utan just såsom Jesus vill och med hans Ord.

Luther om detta i  Stora katekesen:
Ty vi låter oss förvirras och avskräckas av sådana tankar som: ”Jag är icke helig och värdig nog; om jag vore så helig och värdig som S:t Petrus eller Paulus, så skulle jag bedja.” Men långt bort med sådana tankar! Ty alldeles samma befallning, som kom till S:t Paulus, gäller också mig, och det andra budet är givet lika väl för min skull som för hans, så att han icke har att berömma sig av något bättre och heligare bud än jag. Därför bör du säga: ”Min bön, som jag förrättar, är lika helig, kostlig och Gud välbehaglig som S:t Pauli och de allra största helgonens. Och grunden härtill är: jag vill gärna låta honom vara heligare, om man ser på hans person, men icke om man ser på budet, ty Gud har behag till bönen icke för personens skull utan för sitt ords skull och emedan vi lyda ordet. Och på samma bud, varpå alla heliga grunda sin bön, grundar också jag min; dessutom beder jag just detsamma, varom de alltid bedja och hava bedit; och detta är för mig lika, ja, än mera nödvändigt än för dessa stora heliga.”

Fader vår – bönen är alldeles grundläggande i vår gemenskap med honom: vår käre himmelske Fader.
Det förhåller sig så att bönen Fader vår är mycket täckande och den går igenom allt det väsentliga. De enskilda meningarna där täcker stora ting i livet och verkligheten – allt med evigheten för ögonen, vilken utan vårt val kommer på för för den har Gud skapat oss. Vi kan stanna upp efter varje sats och med egna ord enligt vad vår tanke och andakt inger oss uttala personligen inför Gud det vi finner angeläget och det vi inför Guds Ord starkt upplever.
På grundval av de första orden i Fader vår bönen – ska vi bedja allmänt om det vi behöver, det vi önskar, det som bekymrar oss, det vi är tacksamma för eller har anledning att tacka för – fastän vi är egoistiska och tröga.

Vi ska se att detta är en bön som verkligen förenar oss med den rena för oss tillsvidare osynliga världen. Det är inte bara en vår gärning genom att recitera, rabbla eller s.a.s. utföra bönen – utan det är ett grundelement i vårt andliga liv. Gud skapade människan till en levande ande – som har givits evigheten.
Allt har han gjort skönt i sin tid. Även evigheten har han lagt i människornas hjärtan  Pred 3:11

Andra budet – om vi nu uppehåller oss som sig bör vid det – kommer då frågan: på vilket sätt vi tillämpar motsatsen till det som förbjuds i det budet?
Ordet missbruka – går tillbaka på ett hebreiskt uttryckssätt som mera direkt kunde översättas:
Du ska inte upphöja HERREN din Guds namn till tomhet.   Den latinska översättningen säger någonting liknande  in vanum inte fåfängt eller till fåfänglighet.
Då det gäller missbruk av Guds namn så drar vi lätt gränserna fel.  Om någon tanklöst som har mycket svärord annars i sitt språk nämner Guds namn så ser vi det spontant att där är det. Sedan om någon inom kyrkliga och andliga domäner där man predikar och sjunger sånger använder Guds namn så tänker vi att här ä a priori ingenting fel. Det är ju Gud man talar om och om honom man sjunger.  Men här kommer den allvarliga aspekten som ska tas in här.  Prisar man Gud enligt hans ord. Förvränger man det Gud har sagt i sitt ord. Använder man Guds och Kristi namn, men presenterar egentligen sina egna tankar som står i strid med Guds Ord? Blir Guds namn upphöjt till tomhet? – Ska vara vår ständiga kritiska fråga. Gud Ord förutsätter att vi enligt samma Ord talar om Gud. Att vi ber med detta Ord som utgångspunkt.  Att upphöja Guds och Kristi namn till tomhet i predikan och bön – är det största och värsta missbruket. Och det allra mest absurda som tänkas kan – att bruka det Gud gett åt oss för att bevara oss i tro och i hans gemenskap till att bryta med honom och hans bud.

Luthers slut på kommentaren till bönen ”Helgat varde ditt namn”
Gör dig sålunda klart, huru högst nödvändig denna bön är. Ty då vi se, huru överfull världen är av partier och falska lärare, som alla använda det heliga namnet som täckmantel och skylt för sin djävulslära, så borde vi rätteligen utan återvändo anropa och bedja emot alla sådana, såväl emot dem som predika falskt och hava en falsk tro som emot var och en som anfäktar, förföljer och söker undertrycka vår evangelium och den rena läran, såsom biskopar, tyranner, svärmeandar m.fl. Men ej nog härmed, vi skola ock bedja för oss själva, som väl hava Guds ord, men icke äro tacksamma därför, ej heller leva därefter som vi böra. Om du nu av hjärtat beder om sådant, så kan du vara viss om att det väl behagar Gud. Ty något kärare kan han icke höra, än att hans ära och pris går framför allt annat, att hans ord läres rent samt aktas dyrt och högt.

 

2 bönen
Katekesföredrag i Martinsalen   2018-11-29 kl.18/hs

Lilla katekesen:  Tillkomme ditt rike  /Andra bönen
Vad är det?
Svar: Guds rike kommer av sig självt utan vår bön. Men i denna bön ber vi, att det ska komma också till oss
Hur sker det?
Det sker när vår himmelske Fader ger oss sin helige Ande. Då tror vi genom hans nåd på hans heliga ord och lever så ett kristet liv, först här i tiden och sedan i evigheten.
******************************************************************************************************************************
Bönen Fader vår är i början fokuserad på Guds namn, hur vi ska ära och dyrka Gud – och hålla hans namn  heligt. Vi har sagt: Fader vår som är i himmelen, helgat varde ditt namn. På detta säger vi nu: Tillkomme ditt rike!
Det är Jesus som säger oss detta och uppmanar oss till det. Och det är denna bön Fadern hela tiden vill höra av oss och motta av oss.
Precis som Luther i Lilla katekesen säger i förklaring till första bönen om att helga Guds namn. ”Guds namn är heligt i sig självt. Men i denna bön ber vi, att det ska vara heligt även för oss.”  Så gäller det även här såsom reformatorn säger det: ”Guds rike kommer av sig självt utan vår bön. Men i denna bön ber vi, att det också ska komma till oss.”
Guds rike är förstås oberoende av oss något som gäller, eftersom Gud den evige och allsmäktige står bakom det. Angeläget är att vi vår vara en del av det – och det är just det vi ber om i denna bön.
Vi ber att Guds rike ska komma till oss – men vi ber också i den bönen att det ska komma till dem som inte har hört evangelium. Vi vet att Guds rike – himmelriket i den meningen att det når alla jordens folk är en förutsättning för att Guds rike ska komma i sin härlighet till alla som genom tron blir räddade från den fallna världen.
”…detta evangelium om riket ska predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma.” Matt 24:14
”omvändelse och syndernas förlåtelse skall förkunnas för alla folk, med början i Jerusalem.”  Luk 24:47
Guds rike eller himmelriket  – är här – men det har i sitt absoluta och egentliga väsen för oss en mystisk gestalt, som är dold för att av oss här och nu helt kunna gestaltas med sina gränser och sitt väsen.
Guds rike kommer
”Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. 21 Ingen ska kunna säga: Se, här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är mitt ibland er.”22 Till lärjungarna sade han: ”Det ska komma en tid då ni längtar efter att få se en enda av Människosonens dagar, men ni kommer inte att få det. 23 Man ska säga till er: Se, där är han! eller: Här är han. Men gå inte dit och följ inte med. 24 För liksom blixten flammar till och lyser från himlens ena ände till den andra, så ska Människosonen vara på sin dag. Luk 17
Dvs här i tiden är det dolt för oss. Vi vet inte exakt vilka människor som är delaktiga i det och vilka inte.  Men vid slutet av allting – ska det stå klart hur det var och hur det är: ”Guds fasta grund består och har detta sigill: Herren känner de sina.” 2 Tim 2:19.
Det betyder inte att det inte finns synliga uttryck för Guds rike. Det sätt med vilka Gud möter oss här och nu är uttryck för att Guds rike är förhanden och kallar på oss. Dopet som införlivar med Kristus och som är befallt av honom. Den rätta predikan i enlighet med Kristi Ord – som är ett medel för att väcka tron. Avlösningen. Förlåtandet av synderna på Kristi befallning i församlingen. Nattvarden som är till syndernas förlåtelse och i vilken vi förenas med Kristus genom vanligt ätande och drickande.I allt detta finns sådant som syns och kan prövas. Att allt det nämnda sker riktigt och enligt hur det står skrivet i Guds Ord det kan kontrolleras och det ska kontrolleras.
Hur Guds rike kommer med Ordet till människor skildrar Jesus i liknelsen om fyra handa sädesåker. Mark 4:1-20 även i Matt 13:1-9; Luk 8:4-15 Säger alltså hur Guds rike blir mottaget då det kommer med Ordet till oss.
1) Det såddes vid vägen – Satan kommer genast och tar bort det som har blivit sått.
2) Det såddes på stenig mark – de som genast tar emot Ordet med glädje  – men de har ingen rot i sig utan tror bara till en tid. Möter de lidande och förföljelse för Ordets skull kommer de strax på fall.
3) Bland tistlar – de som har hört Ordet med världsliga bekymmer, bedrägligt rikedom och begär efter allt annat kommer in och kväver Ordet så att det blir utan frukt.
4) I god jord – de som hör Ordet och tar emot det och bär frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.
Vi får räkna med dessa reaktioner och när vi ber Tillkomme ditt rike ingår det i bönen att det måtte falla i god jord hos oss.
I Matt 13:24-52 finns fem liknelser i följd som alla börjar med att säga: ”Himmelriket är likt…” . Det är alltså något både här och nu  och sedan i den eviga härligheten. Himmelriket kommer alltså till oss nu med Ordet och uppenbaras sedan i åskådning och klarhet vid världens slut. Vi ber alltså om att det evigt bestående riket ska komma till oss och hos oss ha framgång. Detta är mycket stort, avgörande, betydelsefullt.
Att det är här och nu:  Att just till den faktiska världen – där vi lever och är och med våra sinnen uppfattar just hit kommer det eviga gudsriket.
Två orätta avledningar från det rätta
A) Ofta kan det som gäller den hinsides världen – den för oss tillsvidare osynliga världen isoleras i tanke och föreställning från det konkreta livet här och nu – det ska vi akta oss för. Det är en svärmisk inställning som hotar den rätta uppfattningen om Riket.
B) Det ovan nämnda oriktiga om vi kallar det det svärmiska misstaget har en motsats som också är orätt. Nämligen det att det hel genom att kristendomen i liberalismens namn blir helt sekularistiskt eller förvärldsligat uppfattat. Så att det bärande endast gäller rättvisa, fördelningsfrågor, jämställdhetsfrågor, miljöfrågor, sexuella minoriteters situation – man går utanför Bibeln som norm och hämtar en främmande värdegrund som egentligen inte erkänner det hinsides som vi känner det från Bibeln – på det spåret blir det också så att den transcendenta verkligheten förnekas.  Gud – osv. Bibelns termer – blir något som är symbolspråk för människors längtan och samverkan  – religion är sist och slutligen en projektion av människans yttersta behov och längtan inget mera. Vi ska se den råa sekularismen i det som ofta hörs från folkkyrkan nu. Ofta är verklighetsuppfattningen egentligen densamma som hos agnostiker och ateister. Det religiösa är blott en transparent som sätts på med ett språkbruk från kyrklig tradition.
Det är ett förnekande av det egentliga rätta gudsrikets karaktär och det vi utifrån Bibeln kan veta om dess uttryck. Vi har anledning att gå igenom utifrån Bibelns undervisning om hur det förhåller sig med denna skapade och fallna värld och det eviga gudsriket. Vi finner på Bibelns första blad att Gud har skapat denna värld.  Och Gud såg på den och enligt honom var det han hade skapat mycket gott.
Det följande som möter oss i Bibelns början är syndafallet.
Och där ser vi att Gud själv lät köra ut människorna från Edens lustgård och Gud förbannade marken för människans skull. Detta är vår belägenhet vi finns i en värld som är skapad av Gud men samtidigt fallen och förbannad så att S:t Johannes kan skriva: ”Hela världen är i den Ondes våld.” 1 Joh 5:19
De skapade varelserna i denna värld – människorna som är skapelsens krona – har Gud inte glömt, fastän den omedelbara gemenskapen brast och det eviga saliga livets gåva förlorades i och genom syndafallet.
Då vi i Joh 3: 16 läser: ”Ty så älskade Gud världen” – så avser världen just de skapade människorna – inte den onda världen i sig den som domineras av den Onde och hans anhang.
Gud har bestämt den fallna världen till undergång – men han vill i sin kärlek rädda var och en som tror på Sonen.
Då Riket som vi ber om kommer till oss blir vi delaktiga i det eviga goda riket som aldrig kan bäva.
Det eviga livet och det eviga riket är här och nu hos oss genom tron. Det gäller redan här och nu precis som Jesus så omedelbart konkret talar om himmelriket som någonting här och nu närvarande genom Ordet.
Det är också att observera att Gud vill tillsvidare upprätthålla denna värld. Vi ska inte glömma att det är Gud som är HERREN och Skaparen. Rättmätigt är denna värld hans – den har blott ockuperats av en främmande makt.
Det som är givet i skapelsen är fortfarande gott om vi sas. tänker bort – subtraherar därifrån det som syndafallet och dess följder har besudlat denna värld med.
”Jorden är HERRENS och allt vad därpå är, jordens krets och de som bo därpå” Ps 24:1 (B1917)
För ändamålet att upprätthålla världen har Gud gett oss ordningen med en laglig överhet.  Rom 13.
En alltför svärmisk uppfattning har ofta svårt att inordna denna sak i sin åskådning, medan åter den sekularistiska tolkningen tenderar att glömma det eviga riket och den bestämda delaktigheten i det. Samt att normen för livet i världen tillsammans med andra människor ska tas från den naturliga lagen, som Skaparen har nedlagt i skapelsen. Rom 1 och 2.
Detta med ett kommande rike – är något som ligger disponerat genom den naturliga gudskunskapen – men den får då olika uttryck i och med de förvrängningar som människans gudsfrånvändhet sedan i kombination med detta åstadkommer.
I det romerska imperiets dagar var det vanligt att man tänkte på gyllene tider som skulle komma.
En idealisering av det mänskliga befintliga kunnandet, vetandet och utvecklingsnivån –  en sådan överskattning har kunnat leda till tråkiga överraskningar.  Särskilt är väl tiden före 1. Världskriget ett sådant moment. Man beundrade vetenskapliga och tekniska landvinningar. Man trodde att människan hade nått ett stadium i upplysning och kunskap som gjorde sådant barbariskt som krig ganska omöjligt i upplysta kulturländer. Just då denna hybris var stor bröt det förfärliga världskriget ut – ett krig som i flera avseenden var något av det värsta man skådat.
Nazisterna talade om ett idealiskt och fint 1000-års rike – men det blev bara 12 år gammalt. Ett ondskefullt rike.
Kommunismen har på sätt och vis detsamma i föreställningarna om det klasslösa postrevolutionära samhället – som ska vara den idealiska samhällsformen framåt mot en framtid vars slut inte bestämt ska finnas .
Inom judendomen har man haft/har föreställningar om ett messianskt fridsrike här på jorden.
I enlighet med detta har man även på kristet håll utvecklat föreställningar om ett 1000 års rike som skulle inträda efter det de onda har slagits ned eller försvunnit ur bilden eller blivit underställda de troende som ska regera.
Detta har man byggt på uppenbarelseboken ord om 1000 år i Upp 20. Vad ska vi säga om det?
Svarar här för att få det kort sammanfattat med den amerikanska lutherdomens normaldogmatiker: Franz Pieper.
Föreställning om ett fridsrike brukar kallas kiliasmen (det grekiska ordet för tusen chilion). Så skriver Franz Pieper som är en konservativ luthersk normaldogmatiker (dog i början av 1930-talet)
”1. Kiliasmen lär, att Kristus i framtiden ska komma två gånger, en gång för att upprätta det tusenåriga riket och en gång för att hålla den allmänna domen över världen. Skriften uppräknar i Hebr. 9:28 Kristi synliga ankomster och säger uttryckligen, att efter hans ankomst i köttet för att borttaga människornas syn är endast den synliga ankomsten att förvänta, då han skall föra de sina till saligheten.
2. Kiliasmen lär en dubbel uppståndelse av de döda eller rättare sagt en uppståndelse i två etapper: en uppståndelse omfattande martyrer och särskilt fromma kristna, som skall härska i det tusenåriga riket på jorden, och en uppståndelse omfattande de vanliga kristna och alla människor vid den yttersta domen. Kristus däremot hänvisar alla, som tror på honom, blott till den yttersta dagen (Joh 6:40).
3. Kiliasmen förvränger Skriftens lära  om det kristna hoppet. Genom att anta ett framtida tusenårsrike på jorden med en fredsepok, då de kristna skall härska över den otroende världen, förvänder den det kristna hoppet, sa att det riktas mot något i denna tidsålder, nämligen den tusenåriga fredsperioden i denna världen och de kristnas härskande över de otroende. Skriften lär något helt annat. Den beskriver den väg som är förordnad för alla kristna från apostlarnas tider ända fram till den yttersta dagen, såsom korsets väg, via crucis (Apg14:22) Vila och lön kommer dem inte till del förrän i himmelen (Matt 5:3ff.) Och då Paulus i Fil 3:20f. Identifierar sig med alla kristna och beskriver det kristna gemensamma framtidshoppet, så nämner han inte någon tusenårig period av fred och härskande utan blott den himmelska saligheten. (Pieper: Kristen dogmatik 718-719)

==============================
Riket, Makten – Vem är härskaren?

Jesus är kung i maktens rike över alla varelser.
Jesus sade: Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden (Matt 28:18)

Jesus är kungen i nådens rike över kyrkan på jorden. Detta rike blir ett med det eviga gudsriket. Från den rena världen har Kristus med det eviga riket kommit hit för att göra människor delaktiga i det.
”Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen.” 37 Pilatus sade: ”Du är alltså en konung?” Jesus svarade: ”Du säger själv att jag är en konung. Ja, för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.”   (Joh 18:36-37)

Jesus är kung i härlighetens rike.
”Herren skall också rädda mig från alla onda anslag och frälsa mig till sitt himmelska rike.”   2 Tim 4:18Sammanfattningsvis – vad ber vi om i denna bön (enligt katekesutvecklingen)
–  att Gud i nåd ska ge oss en sann tro och ett kristet liv
”Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!” (Mark 1:15)
Liksom ni tog emot Kristus Jesus som Herren, så lev i honom. Kol 2:6
– att Gud ska utvidga nådens rike på jorden (missionen)
”Be därför skördens Herre att han skickar ut arbetare till sin skörd.” Matt 9:38
”Be att Herrens ord ska spridas snabbt och bli ärat liksom hos er,” 2 Tess 3:1
I Apg 4:24-30  finns en längre utvidgad bön om att Riket ska ta gestalt bland människor här på jorden.

Riket ska snart komma i sin fullhet.
”Var inte rädd, du lilla hjord, för er Fader har beslutat att ge er riket.” Luk 12:32
”Han som betygar detta säger: ”Ja, jag kommer snart.” Amen kom Herre Jesus!” Upp 22:20

3 bönen 14.2 2019

Ur Luthers lilla katekes –
från katekesutvecklingen (en tradition i utgåvor av katekesen i lutherska kyrkor. I detta fall som den står att läsa i det fria samfundet: Evangelisk-Ske din vilja

Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden.

Tredje bönen

Låt din vilja ske, på jorden som i himlen.

Vad är det?

Svar: Guds goda och nådiga vilja sker även utan vår bön. Men i denna bön ber vi, att hans vilja ska ske också hos oss. Hur sker det? När Gud bryter och hindrar all ond vilja och alla angrepp från djävulen, världen och vår onda natur. De vill inte tillåta, att vi helgar hans namn eller att hans rike kommer till oss. Men Gud ger oss kraft att stadigt hålla fast vid ordet och tron till vår sista stund. Detta är hans goda och nådiga vilja

Katekesutvecklingen:
226. Vad är Guds goda och nådiga vilja? Gud vill att vi ska helga hans namn och att hans rike ska komma.

  1. Vad hör med till Guds goda och nådiga vilja? Till Guds goda och nådiga vilja hör …
    • allt som Gud har lovat att göra för oss, Gud vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen (1 Tim. 2:4).
    • allt som Gud önskar att vi enligt hans vilja ska göra eller låta bli, Detta är Guds vilja: att ni helgas (1 Tess. 4:3).
    • allt som Gud önskar att vi tåligt ska lida enligt hans vilja. Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike (Apg. 14:22). Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig (Matt. 16:24). 120 Den Herre älskar tuktar han, och han agar var son som han har kär. … För stunden verkar ingen fostran vara till glädje utan snarare till sorg, men för dem som har tränats genom fostran ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt (Hebr. 12:6, 11). 228. Vems angrepp och onda vilja strider mot Guds vilja? Djävulen, världen och köttet (= vår onda natur) strider mot Guds vilja. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka (1 Petr. 5:8). Älska inte världen, inte heller det som är i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom. Allt som är i världen – köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda – det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja består för evigt (1 Joh. 2:15-17). Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott (Rom. 7:18). Biblisk historia: Djävulen förförde människan till synd (1 Mos. 3:1-7). – Jesus fiender fick Petrus att falla i synd (Luk. 22:54-62). – Akans egen onda natur fick honom att stjäla (Jos. 7:18-22). 229. Vad ber vi om i den tredje bönen? Vi ber …
  • att Gud ska bryta och hindra det som djävulen, världen och vår onda natur vill, Fridens Gud ska snart krossa Satan under era fötter (Rom. 16:20). •

att Gud ska styrka och bevara oss så att vi står fast vid ordet och tron till vår sista stund. så att vi alltid gör hans vilja lika glatt och villigt som änglarna i himlen, Med Guds makt bevaras ni genom tron fram till den frälsning som är redo att uppenbaras i den sista tiden (1 Petr. 1:5). Led mig på dina budords stig, jag älskar den (Ps. 119:35).

  • att Gud ska bevara oss trogna i allt lidande till vår sista stund. Herren svarade mig: ”Min nåd är nog för dig, för min kraft fullkomnas i svaghet” (2 Kor. 12:9). Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Och Gud är trofast, han ska inte tillåta att ni frestas över er förmåga. Samtidigt med frestelsen kommer han också att ge en utväg, så att ni kan härda ut (1 Kor. 10:13). Biblisk historia: Gud hindrade Josefs bröders onda vilja och bevarade honom (1 Mos. 50:15-21). – Gud tillät inte djävulen att fördärva Job (Job 1).

Utdrag ur Stora Katekesen:
Ty ingen kan tro, med vilken iver djävulen motsätter och uppreser sig emot detta, alldenstund han icke kan lida, att någon lär eller tror rätt, och det gör honom övermåttan ont, att han måste låta sina lögner och sin styggelse, som blivit ärade under den allra vackraste skylt av Guds namn, bliva avslöjade och stå där med skammen samt därtill själv utdrivas ur hjärtat och låta sådan skada tillfogas sitt rike. Därför väsnas han och rasar av all sin makt och kraft såsom en förgrymmad fiende. Han rustar sig med allt som står till hans förfogande samt tager världen och vårt eget kött till hjälp. Ty vårt kött är i sig självt lättjefullt och benäget till det onda, även om vi hava mottagit och tro Guds ord. Världen åter är förvänd och ond. Här hetsar han nu och blåser ivrigt under, för att han skall hindra oss och driva oss tillbaka samt bringa oss på fall och åter få oss i sitt våld. Detta är föremålet för hans vilja, uppsåt och tankar, det varefter han dag och natt traktar utan ett ögonblicks uppehåll och för vars skull han begagnar alla de konster, ränker, medel och vägar, som han överhuvudtaget kan uttänka.

Därför måste vi förvisso ständigt räkna med och betänka, att vi, om vi vilja vara kristna, hava djävulen med alla hans änglar och världen till fiender, vilka söka tillskynda oss allt slags ont både i inre och yttre hänseende. Ty varest Guds ord predikas, mottages, bliver trott och får skapa frukt, där skall icke heller det kära, heliga korset utebliva. Må blott ingen tänka, att han skall få hava frid, utan att han måste åsidosätta allt han har på jorden, gods, ära, hus och hem, hustru och barn, liv och blod. Men detta är smärtsamt för vårt kött och för den gamle Adam. Ty det gäller att vara ståndaktig och lida med tålamod, huru man än må angripa oss, och tåligt låta fara, vad man än må taga ifrån oss.

Därför är det här lika nödvändigt som beträffande allt annat, att vi bedja utan återvändo: ”Käre Fader, ske din vilja, icke djävulens eller våra fienders vilja, ej heller någons bland dem, som förfölja eller söka undertrycka ditt heliga ord eller som förhindra ditt rike, och giv oss, att vi med tålamod bära och övervinna allt, som vi därför måste lida, så att vårt arma kött icke måtte av svaghet eller tröghet giva vika och avfalla.”

 

4 Bönen Giv oss idag vårt dagliga bröd

Kommentar till 4 Bönen
2019-03-14, kl 18/hs

Denna bön ställer oss i skärningspunkten mellan de grundläggande behoven för vårt mänskliga liv, dvs de två nödvändiga tingen: att vara frisk och få att äta det som behövs. Gud som har skapat den fysiska världen, vill naturligtvis enligt sin goda vilja se till våra grundläggande behov. Därför ber vi i Fader vår denna bön som vi nu stannar inför: ”Giv oss idag vårt dagliga bröd.”    Hälsan en gåva – en oerhört stor gåva – som tiger still då den mest finns och ger sig till känna som stor sak då den inte finns.  Fysisk hälsa och välmående värdesätts i Bibeln. Det står det klart att avsaknaden av dem hör till syndafallets följd, till den förbannelse, som kommit in över mänskligheten och världen i följd av syndafallet. Så är det om än det inte på något sätt rakt av är så att sjukdom, ohälsa och svält är följder av den enskildes konkreta synd, vilket Jesus i Johannesevangeliet ger till känna, då han om den blindfödde mannen som han botar, säger: ”Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat, utan detta har skett för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. ” Joh 9:2.

Då Jesus kommer i världen så är han Livet som går fram i dödens dal för att skänka sin frälsning till människor. Jesus går fram till korslidandet och döden genom vilka han frambär sig som ett försoningsoffer för människors synders skull – med det tas den eviga förtappelsens tvingande nödvändighet bort från människor – genom tron på Kristus ges förlåtelse och befrielse från skuld.  I sin död besegrar Jesus döden och genom sin uppståndelse visar han för oss den uppståndelse och upprättelse som kommer att förmedlas till var och en som tror på honom.

På sin väg här visar Jesus att han är Livet som bryter den förbannelse som drabbat mänskligt liv. Han botar sjuka. Han mättar hungriga. Han hjälper människor på ett mångfaldigt sätt. Många rika gåvor förmedlas genom Jesus. I Jesu undervisning (Matt 6:33; Luk 10:41) får vi lära oss att inte så fästa oss vid Guds gåvor att dessa skymmer frälsningens nödvändighet och angelägenhet. i rörelse.  Den allmänna trenden bland dessa människor, som blir inriktade så är att de vill ha Jesus för de gåvor han skänker inte för att han själv är gåvan (Livets bröd) och frälsningen för mänskligheten. Hör därför inte heller idag på dem som ställer fram  tecken och helande som det avgörande i den kristna tron.  Inte heller på dem som försöker locka med det. Människor är väldigt lätt förledda om det finns något som lovar lycka och välgång utan att någonting negativt hos dem själva deras gudsfrånvändhet, deras ondska och synd tas upp. I princip är det aldrig negativt för människan och passar henne om någon lovar någonting gott åt henne – detta helt oberoende om verkligheten i dess brutalitet och konkretion beaktas. Tom. i paradiset innan syndafallet ens ägt rum var det sådana toner – som gick ut på att något som människan kunde få – var mera viktigt än Gud själv och hans Ord förhanden. Alltså tom. där.. Det blev också vägen till det stora fallet. Satan sade till Eva ”Ni skall bli som Gud”  1 Mos 3:5.

Orienteringen för detta om dagligt bröd ska vara allt det vi säger tidigare i bönen Fader vår:
Erkännandet att Gud är vår Fader i den absolut hela och rena eviga världen.
Hans namn ska vi hålla heligt.
Hans rikes angelägenheter och att hans rike också ska komma till oss ska höra till det mest prioriterade.
Därefter kommer: Ge oss idag vårt dagliga bröd.
Enligt ordningsföljden i Jesu Ord: Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska också allt detta andra tillfalla er. Matt 6:33
I evangelierna är påskens händelser det centrala och upptar proportionellt en stor del av de fyra evangeliernas skildringar.
Att Gud vill möta människors primära behov att han enligt sin goda vilja vill se till deras hälsa, välmående och vardagslycka står klart.
Men vi kör inte på det spåret som gäller Guds materiella gåvor till oss förbi påsken eller plockar inte Guds gåvor åt oss utan att beakta påskens drama  – dess bakgrund – dess nödvändighet – det avgörande och centrala som ligger där. Att Gud så nådefullt vill se även till våra materiella och fysiska behov har sitt uttryck i denna centrala bön vi fått: vårt dagliga bröd giv oss idag. Med denna bön påminner vi oss om vem det är som är den stora Givaren, den vi skall förtrösta på i allt. Ofta vill människor skilja på det andliga och det i god mening världsliga till skapelsen och kroppen hörande – på orätt sätt. Hela livet är i Guds hand och beroende av hans styrelse.

Denna bönesats 4 bönen brukar ge anledning till reflektioner över svältproblematiken i världen. Kan Gud försörja sin mänsklighet? Det kan han visst. Synden och orättfärdigheten har förblindat människor så att de inte når de gåvor Gud skulle ha i beredskap. Visst har Gud svarat på bönen i Fader vår.

Hungerproblematiken i världen är ju mycket långt en strukturell fråga inte en fråga om absoluta och potentiella kvantiteter och resurser.  Redan om vi kunde halvera korruptionen och penningsvinnet i många u-länder om de afrikanska länderna skulle själv på vettigt sätt förvalta sina tillgångar i stället för att detta sker av kineser och industriländerna i väst.  Skulle befolkningstillväxten inte alls vara samma utmaning som den är idag.
Tänk efter hur många gamla protestantiska länder har hungersnöd… Att hela vår verklighet fysiskt, mentalt, andligt är i Guds hand och föremål för hans intresse och verkan understryker också bibeltexterna för oss då vi i GT läser om patriarkernas vardagsbekymmer med hemliv och boskapshjordar, med missväxt och utsatthet jämte människors onda handlingar. Inget i människolivet är främmande för Gud. I honom är det vi lever, rör oss är till. (Apg 17:28) Men just Guds mäktiga hand och hans allverkan – skall inge fruktan för honom och det grundläggande idag ska alltså vara att vi fruktar och älskar Gud och inte bara ställer upp oss i en egen självständig position där vi på våra egna villkor vill plocka något av Guds rika gåvor och glömma honom själv och hans Ord.
Jesus har förbarmande med de människor som han mättade genom ett bespisningsunder fastän de var sensationslystna och tagna av trenderna i folkhopen hade tagit sig ut i ödetrakter utan att tänka på middagen.  Jesus visar tydligt och klart hur han själv är tillvarons centrum – i honom äger allting bestånd – han har makt över naturen och är inte bunden av de betingelser och den kausalitet som gäller för vår egen belägenhet.

Bibeln talar om de grundläggande fysiska behoven.
Detta sker också så att dessa sätts i relation till människans frälsning och evighet.

För att förstå människans belägenhet här i jordelivet ska vi alltid tänka på de två grundläggande fakta vi mottar på Bibeln första sidor:  Skapelsen och Syndafallet.
Då människan föll i synd kom kampen för brödet och uppehället in såsom Gud talade till människan på fallets dag: ”Marken skall vara förbannad för din skull. Med möda skall du livnära dig av den så länge du lever…. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd till dess du vänder åter till jorden av den du har tagits.” (1 Mos 3: 17,19)

Frågan om livsmedel kommer fram i Jesu undervisning. Han ger klart till känna att han vill se till våra timliga behov genom att han mättar en stor mängd människor med fem kornbröd och två fiskar. Vi kan bara försöka uppskatta hur många de var om de var 5000 män och dessutom kvinnor och barn vilket tal kommer vi egentligen till ska vi ta 5000  X  4 eller 5 eller 6 – vad kan det vara? Under ökenvandringen från Egypten till Kanaans land för länge sedan under Mose skedde också detta att Gud såg till ett stort folks behov av mat och dryck ute i ökentrakter. Texten om bespisningen av en väldigt stor mängd människor i evangelierna är en parallell till detta Matt 14:13-21; Mark 6:30-44; Luk 910-17; Joh 6:1-15 (omnämnt alltså i alla fyra evangelier samma skildring på detta sätt – ovanligt).  Sedan har vi också ett bespisningsunder gällande 4000 förutom kvinnor och barn i Mark 8:1-10
Från Jesu sida sett är detta uppenbarligen avsiktligt som han associerar till mättandet av folket i öknen på Mose tid. Jesus uppträder också för att leda människor till det eviga Jerusalem till den plats där vardagens omedelbara bekymmer saknas. Där allt det i vår värld som är en följd av syndafallets katastrof saknas. Detta beskriver S:t Johannes enligt sin uppenbarelse på följande sätt: ”han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och sorg och gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är nu borta.” Då skall allt det betryck och den kamp för dagens uppehälle som i förbannelsens följd funnits här vara borta. Förbannelsen i tillvaron skall inte mera finnas. Det destruktiva som vi möter nu skall vara borta enligt ordet som S:t Paulus uttalar: ”Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras. … skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.” Rom 8:20-22.

På vägen till det eviga hemmet i saligheten, vill Kristus se till våra behov – Kristus var ju även under Israels barns ökenvandring hos sitt folk. Vi läser i 1 Kor 10 att alla åt samma andliga mat och alla drack samma andliga dryck. De drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem hade Gud inte behag till. De föll och låg kringspridda i öknen. (2-4)Vi ska få det vi behöver. Och Kristus har gett oss bönen Fader vår för att vi skall förstå att allt är i den himmelske Faderns händer och att vi tar emot det vi behöver för dagen av honom. Därför förutsätter Kristus att hans kristna ber: ”Ge oss idag vårt dagliga bröd!” Det skall han ge.

Resurserna i världen på detta område hanteras ju enligt vad vi kan tänka i en snabb reflektion väldigt underligt. Vi lever i överflöd i princip – fastän enskilda också hos oss kämpar med en relativ fattigdom. Alla industriländer praktiskt taget har problem med överproduktion i jordbruket. Det händer att bönder betalas för sådant som de inte levererar bara för jordbrukspolitikens skull. Eller att de får straffbetala eller blir icke-ersatt då kvoter har överskridits. I stora områden av världen är människor undernärda och hungersnöden och döden är mycket nära för många människor. Ibland kan man tänka: Kan Gud försörja sin mänsklighet?  Det kan han visst och säkert. Precis som i texten om bespisningen av tusentals människor i Joh 6 möter vi människor anfäktelsen: Hur kan jordens resurser förslå för så många? Var kan man köpa bröd för så många? Vi ser att Gud på ett förunderligt sätt har bönhört oss till denna del på ett alldeles överflödande sätt, det är så att vi får ställa frågan om inte den natur från vilken brödfödan levereras till oss har blivit överexploaterad i följd av människans girighet och profitbegär. I vårt land har vi många odds emot oss. Vi har ett kallt klimat, stora energibehov, kort odlingssäsong, långa transportsträckor. Medan andra som har resurser mera tillgängliga och nära inte har kunnat utvinna dem för ett välstånd.

Där man bett bönen Fader vår länge på ett ordnat sätt syns det också i de konkreta förhållandena. Gud som har resurserna om hand kan ge människor det de behöver. Vi måste också när vi är inne på dessa frågor påminna om att det ger följder – det att man inte känner Gud, att man vänder honom ryggen och gör det som är orätt. Västerlandet som i sitt överflöd har blivit nyhedniskt kommer att få sina svårigheter – kanske i huvudsak med andra ting i livet än det direkt påtagligt materiella och i den icke-kristna delen av världen förblir det svårigheter i följd av hedendomens mörker. Detta gäller allmänt. Givetvis finns det många, många enskilda undantag i båda riktningar. Fattiga rättfärdiga jämte enskilda rika som är belastade av kriminalitet och utsugning av andra, såsom det alltid har funnits. Liksom det har funnits rika hedniska länder. Ändå kan vi säga att rättfärdighet och rimlig utkomst på något sätt hör ihop, enligt ordet som David uttalar: ”Jag har varit ung och är nu gammal, men jag har inte sett den rättfärdige övergiven eller hans barn tigga om bröd.” Ps 37:25. På motsvarande sätt kan orätta handlingar och val ligga bakom en viss del av sociala problem. Inför Gud skall vi alla svara. Hans vakande öka har vi över oss. I Kristus öppnar han en barmhärtig famn för människor.

Det eviga livet, det eviga brödet som är Kristus är det avgörande. Texten pekar på att det som skildras i detta avsnitt sker just före påsk. Påsken som vi nu också bereder oss för är det centrala. Genom påsken får vi del av det som ger oss evigt saligt liv. Kristus dör – försonar vår synd – I sin död segrar han över döden – vilket innebär att den som tror på honom inte vid sin fysiska död förs till dom och förtappelse. Med budskapet om uppståndelsen, markerar Jesus sitt herravälde över döden och alla onda makter, med uppståndelsen evangelium följer också det att de som tror på Kristus förklaras rättfärdiga, dvs – de får som gåva Kristi rättfärdighet så att fördömelsedomen aldrig kan drabba dem.

Då Jesus hade gjort brödundret sade man enligt Joh 6: Visst är detta Profeten sg. bestämd form.  – som skulle komma i världen? Givetvis var det han, det var inte fel i deras tolkning till den delen, men det som var fel var att de missförstod denna profets karaktär och han ärende rent principiellt.

De ville göra Jesus till en brödkonung. De ville som människor hos oss nöja sig med att ha det materiellt Ok.  Det ställer Jesus inte upp på.
Många vill ha Jesus just i det immanenta, inomvärldsliga perspektivet och låsa honom i det.

Jesus drog sig inte undan dessa människor enligt texten i Joh 6, därför att de ärade och upphöjde honom för mycket. Tvärtom dessa människor var inte varse vem det egentligen hade framför sig och av vilken anledning de skulle ära honom och söka hans hjälp. Jesus är noggrann med sin person och sin uppgift, blir han inte ärad som Frälsare och Gud den som kommer med det eviga brödet till oss. Drar han sig undan. Det är detta hot som en kyrka som allt mera avfaller står inför. Jesus själv kommer att dra sig undan oss. Såsom vi har bestämt prioriteringen i agendan – vill han inte ha med oss att göra utan drar sig undan.

NT avvisar väldigt allvarligt en viss sorts filantropi och satsande på det inomvärldsliga i det kristna namnet. Judas, han som förrådde Jesus, sade då Maria i Betania smorde Jesu fötter med en dyrbar olja – Varför sålde man inte det här – och gav åt de fattiga? ” Joh 11:3-5.  – Då Jesus kommenterar detta anger han prioritetsordningen för oss alla: ”De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.” (7b) Kristus först i kyrkan eller så har man inte honom där med sig fastän man menar det. Man får då hålla på med sina fattiga och sin filantropi utan Jesus.

Då Jesus frestas av Djävulen (Matt 4; Luk 4) gäller en frestelse det att Djävulen beställer ett brödunder då Jesus efter fyrtio dagars fastande är hungrig.—Om du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd.

Människan lever inte bara av bröd utan av varje ord som utgår från Guds mun – så ställer Jesus fram det som är den allt överskuggande huvudsaken.
De fysiska behoven – de närmaste materiella behoven ligger spontant så nära människan – och människan vill inbilla sig att allt är bra då de är tillfredsställda. Men stannar man vid detta blir det en osalig evighet, undergång till helvetet väntar vid dödens inträdande. Låt oss minnas den rike kornboden enligt Jesu liknelse – som minsann hade sitt bröd garanterat. Han som sade: ”Ta det nu lugnt ät, drick och var glad. Men Gud sade till honom: Din dåre, i natt skall din själ utkrävas av dig.” Luk 11:19b-20 Detta är det hemska perspektivet för den som bara tryggat det materiella och sin sociala säkerhet. Tänk när slutomdömet om hela livet blir. Du dåre – nu går du förlorad! Så låt oss fråga efter Jesu ärende och hans önskan med oss inte tvärtom vad människor för sina egna intressens skull vill använda honom till hos oss. Bibeln manar oss till rening och till bön om förlåtelse beträffande vår inriktning i människolivet. Det vi håller kärt och prioriterar måste omprövas inför vår dyre Frälsare. Han som kan ge oss det vi mest behöver.

 

Förlåt oss våra skulder  såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.
5 bönen i Fader vår
Katekesföredrag
2019-05-09, kl 18/hs

Syndens verklighet i människornas liv

Vi står som människor inför det dilemmat, att vi lever i en fallen värld, att en förbannelse drabbat denna värld. Att synden har en oerhörd makt här i världen och bland oss. Att synden – här är det väsentliga:  är människans och mänsklighetens största problem –  syndens följder är allt ont vi ser och då framför allt det som drabbar oss människor: döden med alla dess förebud.
Det finns personliga synder som ger följder. Men också själva det faktum, att vi som mänsklighet är drabbade av syndens följd ger olika svårigheter, där ett bestämt ansvar hos en bestämd individ inte behöver finnas.
Vi kan tänka på hur Jesus kommenterar lärjungarnas fråga om den blindfödde mannen om hur det kommer sig att han är född blind. Lärjungarnas fråga är om det är denne blinde själv som har syndat eller om det är dennes föräldrar.
Jesu svar är entydigt: ”Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat, utan detta har skett för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom.”  Joh 9:3
Samtidigt vet vi att mycket som vi ser för våra ögon eller hör om är direkta följder av bestämd synd. Den som gör fel vår ofta också betala priset för det. Den som super får ett ostadigt leverne och är det mycket av detta förstörs levern. För att inte nu tala om gravt narkotikamissbruk En del av dem som lever grovt otuktigt får problem med könssjukdomar. Många allvarliga mentala belastningar har med omoraliska val i livet att göra.
Samtidigt gäller även att många som trampar Guds bud under fötterna och gör en mängd orätta saker som kan noteras av omgivningen lever i bästa välmåga.  Det är också något som vissa verser i Psaltaren tar upp.
Ps 73
2 Men jag var nära att stappla med mina fötter, mina steg var nära att slinta
3 ty jag avundades de övermodiga, när jag såg att det gick de ogudaktiga väl.
4 Fria från lidanden är de till sin död, och deras kropp är vid gott hull.
5 De kommer inte i olycka som andra dödliga, de plågas inte som andra människor.
6 Därför är högmod deras halsprydnad och våld de kläder de bär.
7 Ur deras feta ansikten tittar ögonen fram, deras hjärtans inbillningar har ingen gräns.
8 De hånar och talar om förtryck i sin ondska, överlägset talar de.
11 De säger: ”Hur skulle Gud kunna veta det? Skulle den Högste ha sådan kunskap?”
12 Så är det med de ogudaktiga, det går alltid väl för dem och deras rikedom växer.
13 Men förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde i oskuld mina händer. 14 Jag blev plågad hela dagen, var morgon blev jag tuktad.
16 När jag försökte förstå detta, då tycktes det mig alltför svårt,
17 till dess att jag gick in i Guds helgedom och insåg hur det går dem till slut.
18 På hal mark ställer du dem, du störtar ner dem i fördärvet.
19 Hur plötsligt går de inte under! De förgås och får en ände med förskräckelse.

Orsaken till syndens förekomst och något om syndens väsen och uttryck
Bibelns första blad säger oss hur vår värld är beskaffad. Denna värld är först skapad av Gud – fullkomlig och god. Gud konstaterade detta själv efter skapelseakterna  såg på allt som han hade gjort, och se det mycket gott.” 1 Mos 1:31
Sedan har vi syndafallet som i följd gav det som Gud hade sagt att skulle komma döden dö. Vår värld lades under en förbannelse – men med ett bestämt hopp om räddning genom någon som skulle komma av kvinnans säd. 1 Mos 3:14-19
Från om detta gäller det som S:t Johannes konstaterar 1 Joh 5:19 – hela världen är i den Ondes våld.
Ondskan och synden har drabbat människan hårt. I det brev av S:t Paulus som är mest allmänt hållet och där han går igenom människans belägenhet inför Gud och vad försoningen och rättfärdiggörelsen innebär.
10 Det står skrivet: Ingen rättfärdig finns, inte en enda
11 ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud.
12 Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda.
13 En öppen grav är deras strupe. Sina tungor använder de till svek. Huggormsgift är bakom deras läppar.
14 Deras mun är full av förbannelse och bitterhet.
15 De är snabba på foten till att utgjuta blod.
16 Förödelse och elände råder på deras vägar,
17 och fridens väg känner de inte.

Detta är Guds beskrivning av människan och människorna.
Människans största dilemma och svårighet är hennes synd. Då den kommer bort, då människan renas från synden har det viktigaste som kan hända människan inträffat och hon har en fri väg genom frälsningen till saligheten.
Vår största angelägenhet är därför att bli fri från syndens skuld.
Detta har Gud i sin kärlek till oss på allt sätt tänkt på. Genom att sända sin Son till vår frälsning (Joh 3:16)
Genom att möta oss med Ordet om syndernas förlåtelse och förmedla förlåtelsen till oss.
Till den helheten hör att Frälsaren själv vår Herre Kristus har gett oss denna bön – där vi ständigt upprepar inför Gud: Förlåt oss våra skulder!
En människa behöver bli omvänd och sedan leva i den dagliga omvändelsen och förlåtelsen.

Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. 2 Tidigare levde ni i dem på den här världens vis och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens söner.3 Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra.4 Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek,5 också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta. 6 Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus, 7 för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus.     Ef  2

9 Vet ni inte att inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, 10 varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike. 11 Sådana var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande.   1 Kor 6

Sjukdomsinsikten – insikten om egen synd är grundläggande för en kristen.
Det är också den helige Andes första uppgift att överbevisa om synd.
när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom:
9 om synd, ty de tror inte på mig, Joh 14.

Syndainsikten är aldrig självklar och människor i gemen saknar den på riktigt. Till denna behövs Andens upplysning.

 Här måste vi bekänna, att såsom den helige Paulus säger i Rom. 5, synden har genom en enda människa, Adam, kommit i världen, och genom dennes olydnad hava alla människor blivit syndare och underkastade döden och djävulen. Detta kallas arvsynd eller ursprungs- och huvudsynd.
Denna synds frukter äro de onda gärningar, vilka äro förbjudna i Tio Guds bud och utgöra otro, vantro, avgudadyrkan, gudsförgätenhet, andligt högmod, förtvivlan och förstockelse, med ett ord att de icke känna eller fråga efter Gud. Därefter lögn, svärjande vid Guds namn, försumlighet i bön och anropande av Gud samt i hörande av hans ord, olydnad mot föräldrar, mord, okyskhet, stöld, bedrägeri o.s.v.
 Rom. 5:12
Denna arvsynd är ett så djupt ont fördärv i människans natur, att vi icke kunna fatta det med förståndet, utan måste tro det på grund av Skriftens uppenbarelse. Ps. 50; Rom. 5; 2 Mos. 33; 1 Mos. 3.

Vi kommer ihåg att Jesus sade:
Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.”

Mark 2:17
De som håller sig själva rättfärdiga har inget behov av denna bön.
Men var och en som förstår att den är syndare är glad för denna bön och för att bli besvarad i den.

Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss.  1 Joh 1:8

Först dopet eller generalomvändelsen – sedan den dagliga.
Ett uttryck för detta finner vi i ett ord som Jesus säger till Petrus vid den sista måltiden.

10 Jesus svarade: ”Den som har badat, behöver sedan bara fötterna. Han är helt och hållet ren. Så är också ni rena, dock inte alla.”  Joh 13:10

Detta svarar också till det vi finner i denna bön.
Förlåt oss våra skulder. Trots att vi genom tron lever i syndernas förlåtelse och vi har tilliten till att Gud i Kristus har förlåtit oss – så ska vi dagligen be denna bön för i oss själv förblir vi syndare. Vi behöver påminnelsen att vi är förlorade utan den rening vi har fått och får i förlåtelsen.

Syndens verklighet ansätter oss på flera olika sätt.
Dels så att vi tränger undan verkligheten och inte förstår hur djupt fallna vi är som människor.
Dels så att när vi fått förlåtelsen kan vi frestas att bli säkra i vår tro och  glömmer att beakta att vi har en fiende i det fördärv som bor i vårt inre.
Eller så att syndens stora verklighet gör oss skräckslagna så att vi inte tror vår frälsning – då behöver vi be denna bön och förstå att den är sann. Gud förlåter vår skuld.

Luther om denna bön i Stora Katekesen
Därför är det här återigen högeligen av nöden att bedja och ropa: ”Käre Fader, förlåt oss vår skuld.” Icke så, som skulle han ej utan och före vår bön förlåta synden – han har ju, innan vi bedit honom därom eller ens någonsin tänkt därpå, skänkt oss evangelium, varuti är idel förlåtelse – men vad det gäller är, att vi lära känna och taga emot denna förlåtelse. Ty emedan det kött, vari vi dagligen leva, är så beskaffat, att det icke förtröstar och tror på Gud, utan beständigt umgås med onda lustar och begär, så synda vi dagligen med ord och gärningar, med överträdelse och underlåtenhet. Därigenom råkar samvetet in i ofrid, så att det fruktar Guds vrede och onåd och släpper den tröst och tillförsikt, som evangelium giver. Därför att så är, är det oavlåtligen nödvändigt, att man löper till denna bön och hämtar tröst till att åter upprätta samvetet.

Vi ska förlåta som Gud har förlåtit oss.
Och det är mycket vi har fått förlåtet. Det som någon annan har kunnat göra mot oss – är mycket litet (fastän det enligt mänsklig måttstock skulle vara mycket) i jämförelse med den skuld vi har i utgångsläget till Gud inför hans helighet.

Se hur liknelsen som Jesus ger går.
Jesus talar i Matt 18 om en tjänare som är skyldig sin herre 1000 talenter. Han fick allt efterskänkt – men krävde sin medtjänare som var skyldig honom 100 denarer på att han skulle betala. Gav inte honom anstånd med betalningstiden utan lät sätta honom i fängelse. Och här har vi en skillnad 6000 denarer är 1 talent dvs 1000 talenter är 6 miljoner denarer.
Matt 18:23-35.

Luther i Stora Katekesen
Gud har lovat att vi skola kunna vara säkra, att allt är oss förlåtet och efterskänkt, dock blott för så vitt som även vi förlåta vår nästa. Ty liksom vi dagligen ådraga oss mycken skuld inför Gud och han dock av nåd förlåter oss allt, så måste också vi ständigt förlåta vår nästa, om han tillfogar oss skada, våld och orätt, handlar bedrägligt mot oss e.d. 95] Förlåter du icke då, så mena icke, att Gud skall förlåta dig. Men förlåter du, så har du den trösten och vissheten, att förlåtelse skänkes dig i himmelen, 96] icke för din förlåtelses skull – ty Gud gör det fritt och för intet, av idel nåd, blott emedan han har lovat det, såsom evangelium lär oss – utan detta är tillfogat, för att han oss till styrka och förvissning skulle bredvid löftet sätta ett vårdtecken, vilket överensstämmer med denna bön, Luk. 6:37: ”Förlåten, och eder skall bliva förlåtet.” Därför upprepar också Kristus detsamma efter Fader vår och säger, Matt. 6:14: ”Ty om I förlåten människorna deras försyndelser, så skall ock eder himmelske Fader förlåta eder.”

Så är nu ett sådant tecken tillagt denna bön fördenskull, att vi, när vi bedja, skola erinra oss löftet och tänka så: ”Käre Fader, nu kommer jag till dig och beder, att du förlåter mig, icke så som skulle jag kunna med gärningar göra tillfyllest och förtjäna det, utan emedan du har lovat det och vid löftet fogat ett sigill, på det att det skall vara lika visst, som hade jag en av dig själv uttalad absolution.”  Ty lika mycket som dop och nattvard, vilka äro satta som utvärtes tecken, verka, lika mycket förmår också detta tecken, nämligen att stärka och glädja vårt samvete; och det är framför andra just för den skull givet, att vi varje ögonblick skola kunna öva och bruka det, då vi ju beständigt hava det hos oss.

********************************************************************************************************************************

En blick på katekesutvecklingen:

Femte bönen
Förlåt oss våra skulder, så som vi förlåter dem som står i skuld till oss.

Vad är det?

Svar: Vi ber i denna bön, att vår himmelske Far inte ville se till våra synder och för deras skull vägra att höra vår bön. Vi är inte värda något av det vi ber om och har inte heller förtjänat det. Vi ber istället att han ville ge oss allt av sin nåd. Vi syndar mycket varje dag och förtjänar inget annat än straff. Så vill vi också av hjärtat förlåta och gärna göra gott mot dem som syndar mot oss.

  1. Vad ber vi om i denna bön?

Vi ber att vår Far i himlen inte ska se på våra synder, utan förlåta dem av nåd för Kristi skull.
Vem märker själv hur ofta han felar? Förlåt mig mina hemliga brister (Ps. 19:13).
Men tullindrivaren (publikanen) stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen, utan slog sig mot bröstet och bad: Gud, förlåt en syndare som mig (Luk. 18:13).

  1. Vilken särskild orsak har vi att be om förlåtelse?
    Vi är inte värda något av allt det vi ber om och vi har inte heller förtjänat det. Vi syndar mycket varje dag och förtjänar inget annat än straff. Jag är inte värdig all den nåd och trofasthet som du har visat din tjänare (1 Mos. 32:10).
    Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son (Luk. 15:21).
  2. Vad lovar vi av tacksamhet för att vi har fått förlåtelse?
    Vi lovar att av hjärtat förlåta dem som syndar mot oss och gärna göra dem gott. Då kom Petrus fram och frågade Jesus: ”Herre, hur många gånger ska min broder kunna synda mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?” Jesus sade till honom: ”Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju (Matt. 18:21-22).
    Biblisk historia: Josef förlät sina bröder (1 Mos. 50:15-21).
  3. Kan den som inte vill förlåta sin nästa få förlåtelse hos Gud?
    Den som inte vill förlåta sin nästa kommer inte att få förlåtelse hos Gud. Istället kommer han i denna bön att kalla ner Guds vrede över sig själv.
    Om ni förlåter människorna deras överträdelser, ska er himmelske Far också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, ska inte heller er Far förlåta era överträdelser (Matt. 6:14-15).
    Biblisk historia: Den onde tjänaren ville inte förlåta sina medtjänare (Matt. 18:23-25).

 

Och inled oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo
6 och 7 bönen i Fader vår
Katekesföredrag
2019-07-10, kl 18/hs

Sjätte bönen
För oss inte in i frestelse.
Inled oss icke i frestelse.

Vad är det?
Svar: Gud frestar ingen, men vi ber i denna bön att Gud ville beskydda och bevara oss så att djävulen, världen och vår onda natur inte ska bedra och förföra oss. De vill locka oss till otro, förtvivlan och andra svåra synder och laster. Vi ber att vi inte ska övervinnas av frestelserna, utan strida mot dem och till slut vinna seger.

Frestelse – det är lockelsen till det onda och den drabbar oss alla – eller den finns där i vårt väsen i följd av vår onda natur, som sedan samverkar med de utifrån kommande frestelserna.

Det finns en trojka som hugger i för att förstöra för oss: Djävulen, världen och vår onda natur.
Dessa fiendekrafter vill locka oss till otro, förtvivlan och andra svåra synder och laster.  Vi ber alltså om skydd mot dessa.
Lägg märke till att en viss också svår strid ska vi räkna med – det hör till det kristna livet att det är en strid mellan vårt syndiga kött och den nya människan som i följd av tron finns hos oss. Det är detta som är livet i dopförbundet. En pågående strid som slutar först då vi läggs i graven. Vi kan läsa om detta senare i katekesen i dopavsnittet.
”Vad betyder detta dop i vatten? Svar: Det betyder att den gamle Adam i oss ska dränkas och dödas varje dag med alla  sina synder och onda begär. Detta sker genom ånger och omvändelse , så att en ny människa kommer fram och uppstår varje dag. Så får vi leva i rättfärdighet och renhet inför Gud i evighet. Var står det skrivet? S:t Paulus säger i Romarbrevet, kap. 6: Vi är begravda med Kristus genom dopet till döden för att leva det nya livet, liksom Kristus är uppväckt från de döda genom Faderns härlighet (Rom. 6:4).”
Det särskilt viktigt för de kristna att hänga fast vid denna bön – inled oss icke i frestelse – för Djävulen är ute efter dem som har mottagit frälsningen i Kristus. Dem vill han, den Onde, på nytt få över på sin sida. Och han har inte tänkt ge sig lätt. S:t Petrus varnar oss: 8 Var nyktra och vaksamma. Er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka.

9 Gör motstånd mot honom, orubbliga i tron,  1 Petr 5

.
Här kommer då den fråga emot oss som finns i katekesen, nämligen:
Frestar Gud oss?
Vi kan först svara med katekesens ord: Gud frestar ingen.
Vi lägger till för begrundning Bibelns ord:
12 Salig är den som håller ut i prövningen, ty när han har bestått sitt prov skall han få livets krona, som Gud har lovat dem som älskar honom.
13 Ingen som frestas skall säga: ”Det är Gud som frestar mig.” Ty Gud frestas inte av det onda och frestar inte heller någon.
14 Var och en som frestas, dras och lockas av sitt eget begär.
15 När så begäret ha r blivit havande föder det synd, och när synden är fullmogen föder den död.
16 Bedra inte er själva, mina älskade bröder.

17 Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker.

 

I Luthers förklaring kan vi lägga märke till – att denna trojka vår onda natur, världen och Djävulen ”vill locka oss till otro, förtvivlan och andra svåra synder och laster”.  Vi kanske inte skulle säga det så om vi spontant själv skulle säga något om frestelser. Vi tänker kanske i första hand på andra ting. Men misströstan och misstro då det gäller relationen till Gud – att han ändå inte vill oss väl – och att han har glömt oss. Det är sådant som kan ta makt hos oss – och är livsfarligt. Livet kan synas  svårt och man har inte själv svar på bekymmer och i motgångar som möter – men det betyder inte att det skulle gälla Gud att han inte skulle se och veta. Vi får be om hans förbarmande och att hans goda vilja ska ske. Efteråt åtminstone i saligheten ska vi se att Gud har varit god och rättfärdig i det han har gjort fastän vi inte alls har begripit det. Just för att det förhåller sig så här får vi i den kristna församlingen öva oss i tron med Guds goda Ord.
Gud svarar oss också genom sitt Ord – så att vi får andra aspekter och tankar på livet och existensen – än dem som framkommer bara från vårt eget psyke.
Inled oss icke i frestelse är alltså en mycket viktig bön att bedja. Just mot otro och misströstan. Vi kanske inte förlorar tron på Gud – i meningen hans existens för den är ändå i de flesta fall i vårt tänkande ganska självklar – men vi kan frestas att upphöra att tro Gud om gott/det goda.
Anfäktelse (Anfechtung) – som vi talar om i den kristna själavårdstraditionen – är just det ordet betyder: angrepp. Gud låter oss prövas – inte för att vi ska gå under i förtvivlan – utan för att vi ska söka honom och av honom bli befästade i tron och gemenskapen med honom.  Då frestelsen kommer ska det finnas en utväg därifrån.
2 Därför skall den som menar sig stå, se till att han inte faller.

13 Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut.  1 Kor 10”

Luther påpekar apropå om anfäktelsen i Stora katekesen:
”Detta kallas nu att ”icke inleda i frestelse”, när Gud giver oss kraft och styrka att stå emot, utan att dock borttaga eller upphäva anfäktelsen. Ty frestelser och lockelser kan ingen undgå, så länge vi leva i köttet och hava djävulen runt omkring oss; och det är ingen annan möjlighet, vi måste lida anfäktelse, ja, dväljas däri. Men då bedja vi, att vi icke måtte därav bringas på fall och duka under.”  Vi kan här koppla tillbaka till Jak 1 och dess inledning:
2 Räkna det som den största glädje, mina bröder, när ni råkar ut för alla slags prövningar.

3 Ni vet ju att när er tro sätts på prov, så gör prövningen er uthålliga.
Jak1

 

I Stora katekesen har Luther ställt fram hur dessa tre fiender drabbar oss i vårt kristna liv.
Men frestelsen är av trenne slag: köttets, världens och djävulens. 
1.)
Ty i köttet hava vi vår boning och släpa med oss den gamle Adam, som dagligen rör sig och lockar oss till otukt, lättja, frosseri och dryckenskap, girighet och svek för att bedraga och lura nästan, med ett ord till allehanda onda lustar, som av naturen låda vid oss och som dessutom uppväckas genom andra människors sällskap och exempel, genom vad vi höra och se, allt ting som ofta såra och upptända begär även i ett oskyldigt hjärta.
2) Därefter kommer världen, som med ord och gärningar vållar anstöt och driver oss till vrede och otålighet. Kort sagt, där är ingenting annat än hat, avund, fiendskap, våld, orätt, trolöshet, hämnd, svordom, bannor, förtal, högfärd och prål med överdådig klädedräkt, med ära, rykte och makt, varvid ingen vill vara den ringaste, utan var och en sitta främst och synas framför alla andra.
3) Därtill sällar sig nu djävulen, som hetsar och blåser under allestädes. Men i synnerhet är han verksam med avseende på sådant, som rör samvetet och andliga ting, nämligen att vi må slå i vädret och förakta både Guds ord och verk, så att han må kunna draga oss bort ifrån tron, hoppet och kärleken och driva oss till vantro, falsk säkerhet och förstockelse eller till förtvivlan, gudsförnekelse, hädelse och otaliga andra förskräckliga synder. Detta är nu de snaror och nät, ja, de sannskyldiga ”brinnande pilar”, vilka icke kött och blod, utan djävulen själv på det lömskaste avskjuter mot vårt hjärta.

Katekesutvecklingen:
237. Vad är frestelse?     Svare:Frestelse är när vi lockas till det onda.
238. Frestar Gud oss?
Gud frestar ingen, men han sätter sina barns tro på prov för att rena och styrka dem (anfäktelse). Jesus sade till Filippus: ”Var ska vi köpa bröd så att de får något att äta?” Det sade han för att pröva honom. Själv visste han vad han skulle göra (Joh. 6:5-6). Biblisk historia: Herren satte Abraham på prov för att pröva och styrka hans tro (1 Mos. 22:1-9). – Jesus satte den syrofeniciska kvinnan på prov för att pröva och styrka hennes tro (Mark. 7:25-30). Anfäktelse betyder angrepp. Gud tillåter djävulen att angripa oss och fresta oss till synd, men han gör det för att pröva vår tro och 205 han hjälper oss alltid i frestelsens stund när vi vänder oss till honom. Bibelns ord för frestelse betyder också prövning.
239. Vad betyder frestelse till det onda?
Frestelse till det onda betyder att djävulen, världen och vårt eget kött (= vår onda natur) försöker bedra oss eller förföra oss till otro, förtvivlan och andra svåra synder och laster. Ingen som blir frestad ska säga: ”Det är Gud som frestar mig.” Gud frestas inte av det onda och frestar inte heller någon. Var och en som frestas dras och lockas av sitt eget begär (Jak. 1:13-14). Var nyktra och vakna. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. Stå emot honom, orubbliga i tron (1 Petr. 5:8-9). Ve över världen som förför! Förförelser måste komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer (Matt. 18:7). Min son, om syndare lockar dig, så följ dem inte (Ords. 1:10). Demas har övergett mig. Han fick kärlek till den här världen (2 Tim. 4:10). Biblisk historia: Djävulen frestade Eva till otro (1 Mos. 3). – Djävulen frestade Kristus (Matt. 4:1-11). – Djävulen frestade Judas att förråda Kristus (Joh. 13:2). – Djävulen ledde Judas till förtvivlan (Matt. 27:4-5). – I översteprästens hus förförde världen Petrus till att förneka sin Frälsare (Luk. 22:54-60). – Davids onda natur frestade honom att begå äktenskapsbrott och mord (2 Sam. 12:9).
240. Vad ber vi om i den sjätte bönen?
Vi ber Gud … • att skydda och bevara oss, så att frestelsen inte kommer över oss, Herren är trofast. Han ska styrka er och skydda er för den onde (2 Tess. 3:3). • att styrka
och bevara oss när han tillåter att frestelsen kommer. Så kan vi till sist övervinna den och vinna seger. Gud är trofast, han ska inte tillåta att ni frestas över er förmåga. Samtidigt med frestelsen kommer han också att ge en utväg, så att ni kan härda ut (1 Kor. 10:13). Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och stå upprätt när ni fullgjort allt (Ef. 6:13).

Sjunde bönen:
Vad är det?
Svar: Vi ber till sist i denna bön, som en sammanfattning av allt, att vår himmelske Far ska förlossa oss från allt ont både till kropp och själ, ja från allt ont här i världen. 69 Vi ber att vi i vår sista stund ska få en salig död genom Guds nåd, så att han får ta oss från denna sorgens dal hem till sig i himlen.

Utan fräls oss ifrån ondo eller från den Onde – som detta lika bra kan översättas till. I grekiskan är maskulinum och neutrum här lika. Detta äger oss att Kristus i slutet av bönen sammanför allt som riktat mot Djävulen, eftersom just Djävulen hos oss och över allt vill se till att Guds namn inte hålls helgat att Guds rike inte kommer, att Guds goda vilja inte sker, att svårigheter kommer i det dagliga och materiella livet, och att människor blir kvar i sina synder och skulder.
Så förstår vi när Jesus själv gett oss denna bön – att vi troget ska hålla fast vid den och bedja den så att vi förstår vår belägenhet som gäller om vi inte får Guds nåd – och vi även förstår hur vi blir skyddade i oändliga faror då Gud hör och besvarar vår bön.

  1. bönen katekesutvecklingen
    241. Vad ber vi om i den sjunde bönen?
    Vi ber Gud … • att ta bort allt ont ifrån oss, Inget ont ska drabba dig, ingen plåga närma sig din hydda (Ps. 91:10). • att ta ifrån oss eller hjälpa oss att bära korset som han lägger på oss, så att det ska bli till vårt bästa, Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike (Apg. 14:22). Den Herren älskar tuktar han, och han agar var son han har kär (Hebr. 12:6). Min nåd är nog för dig, för min kraft fullkomnas i svaghet (2 Kor. 12:9). Sex gånger räddar han dig ur nöden, och den sjunde gången ska det onda inte drabba dig (Job. 5:19). • att förlossa oss från allt ont så att vi blir evigt saliga och får komma till himlen. Herren ska också rädda mig från alla onda anslag och frälsa mig till sitt himmelska rike (2 Tim. 4:18). Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, så som du har lovat, för mina ögon har sett din frälsning (Luk. 2:29-30). Jag har en längtan att bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre (Fil. 1:23).

 

 

Riket, Makten, Härligheten   —   i evighet.
Katekesföredrag över slutet av bönen Fader vår
Martinsalen 2019-11-11, kl 18/hs
koncept

Detta slut på Fader vår: Ty riket är ditt och makten och härligheten.
Detta slut finns i en rad handskrifter av Matteus 6 –  men man anser allmänt att detta inte ingår i den ursprungliga i texten. Vår bön Fader vår är hämtad ur Matt. Luk 11 har den också där finns sedan inte bönen: ske din vilja och där finns inte heller bland handskrifterna detta slut.  Jesus varierade sin undervisning och han har tydligen gett den också något tag i den form vi har i Luk 11 dvs vid ett annat tillfälle. (Vardera kanske flera gånger var) Parallelltexten till bergspredikan Matt 5-7 finns annars inte i Luk 11 utan i Luk 6:17-49.
Bibelteologiskt är detta inte något problem utan det som sägs på slutet i vår bön kan stödjas med många andra bibelord. Och vårt studium idag ska belägga just detta.
Här är det fråga om en doxologi
Doxologi = kommer från grekiskan och betyder ord till Guds ära dvs lovprisning.
Till bönen hör att vi lovar och prisar Gud för den han är. Det ska vi överhuvudtaget ha med i våra böner också annars.
Och det är på sin plats att ha detta tillägg till vår vanligaste bön.

Riket
I Gamla testamentet kommer det till uttryck genom att Gud betraktas som Konung över allt. ”HERREN är konung alltid och evinnerligen.”  2 Mos 15:18. Även sedan kungadömet hade införts i Israel, 1 Sam 8, var ändå Herren den egentlige konungen.
Guds rike omfattade inte bara Israels folk och land, utan alla jordens länder och folk, och det var inte begränsat i tid utan ett rike för alla evigheter, från släkte till släkte. Ps 103:19, 145:13.
Huvudbegreppet i Jesu undervisning är riket eller som det för det mesta i Nya testamentet och i vår kristna tradition heter Guds rike. Vi tänker t.ex på hur Jesus säger då han inleder sin offentliga verksamhet.  ”Omvänd er, ty himmelriket är nära.” Matt 4:17 eller Mark 1:15 ”Tiden är fullbordad och Guds rike är här. Omvänd er och tro evangelium.”
Här i Matteus evangeliet förekommer ofta begreppet himmelriket. Det är att märka att detta inte är ett begrepp renodlat för det hinsides gällande trots förledet himmel – utan det gäller just så att det den evige Gudens Son framträder i köttet här på jorden med sin undervisning, så kommer med  evangelium himmelriket till oss. Så aktualiseras och kommer himmelriket även till oss, då evangeliet förkunnas rent ibland oss och vi tror det. Det är inte fråga om först sen – utan nu.
Matteus-evangeliet är särskilt i samtiden skrivet till judar eller till dem som är väl införstådda med Gamla testamentets budskap. Vi finner sannolikt här en anpassning till judiska förhållanden. Himmel används som en omskrivning för Gud. Detta är en aspekt av saken. Rikets medborgare ska besitta jorden lär Jesus i bergspredikan Matt 5:3  Samma tanke finns i Rom 4:13 om att trons fader Abraham och de som har haft hans tro dvs trons folk, ska besitta jorden. En återställelse beträffande väldet på ,jorden ska ske så att allting återgår till det ursprungliga rena och kompletta som gällde då världen var skapad. Apg 3:21.
Gud rike finns förstås innan Jesus framträder i världen. Det är bara en ny situation och ny inledning som just markeras genom att Jesus säger att riket är nära eller att tiden är fullbordad – så att Guds rike nu kan komma med kraft.
Detta beskrivs i Matt 4:23 på detta vis:
Jesus vandrade omkring i hela Galileen och undervisade i deras synagogor och predikade evangeliet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor bland folket.”
När vi talar om riket tänker vi också på att Djävulen försöker upprätthålla ett rike – som dock kommer att gå under.
Djävulen håller alla dem som inte tror i sitt rike.
Då någon döps till Kristus skiljs den från Djävulens rike och inträder i Guds rike.

Makten
Om makten gäller att den i absolut mening tillhör Gud ensam.
Den är en del av hans eget väsen. Ps 62:12 Han är allsmäktig och han är allhärskare. 1 Mos 17:1.
”7 Du gör bergen fasta genom din kraft, du är rustad med makt.
8 Du stillar havens brus, deras böljors brus och folkens larm.
 9 De som bor vid jordens ändar häpnar för dina tecken, österland och västerland uppfyller du med jubel.
 10 Du tar dig an jorden och vattnar den, du gör den mycket rik. Guds källa har vatten till fyllest. Du skaffar säd åt människorna, när du så bereder jorden.
 11 Dess fåror vattnar du och jämnar det som är upplöjt. Med regnskurar mjukar du upp jorden och välsignar det som växer på den.
 12 Du kröner året med ditt goda, dina fotspår dryper av fetma.
 13 Betesmarkerna i öknen dryper, höjderna klär sig i glädje.
 14 Ängarna är fulla av hjordar, dalarna är täckta med säd. Man höjer jubelrop och sjunger.” Ps 65

I Guds hand (organet för hans verksamhet) är makt
1 Krön 29  (Davids bön)
12 Rikedom och ära kommer från dig, du råder över allt, och i din hand är kraft och makt. Din hand kan göra vad som helst, stort och starkt.
13 Så tackar vi dig nu, vår Gud, och lovar ditt härliga namn.
En återspegling av Guds makt finns också i det vi astronomiskt kan iaktta då det gäller universum, solsystem, planeter. Deras banor osv.
Ps 19
2 Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk.
3 Dag berättar för dag, natt ger kunskap till natt,
4 utan tal och utan ord, utan att man hör deras röst.

Gud utövar sin totala makt tillsammans med sina andra egenskaper i den fullkomlighet som präglar hans väsen.
Den fulla makten hos Gud kan människor inte fatta eller uthärda. Job 26:14
14 Se, detta är bara en glimt av hans verk, det vi hör om honom är bara en viskning. Vem kan fatta dånet av hans kraft?
Guds makt uppenbaras alltså i förhållande till skapelseverken, försynen och uppehållandet.

I den sista psaltarpsalen läser vi:
Halleluja! Prisa Gud i hans helgedom, prisa honom i hans mäktiga valv.
2 Prisa honom för hans mäktiga gärningar, prisa honom för hans väldiga storhet.
6 Allt som andas ska prisa Herren! Halleluja!  Ps 150

22 För honom som tronar över jordens rund är dess invånare som gräshoppor. Han breder ut himlen som ett flor, spänner ut den som ett tält att bo under.
23 Han gör furstar till intet, förvandlar jordens domare till tomhet.
24 Knappt är de planterade, knappt är de sådda, knappt har deras stam slagit rot i jorden, så blåser han på dem och de förtorkar, och en stormvind för bort dem som strå.
25 Vem vill ni då likna mig vid, vem är min like? säger den Helige.
26 Lyft blicken mot höjden och se: Vem har skapat allt detta? Det är han som för fram härskaran däruppe i räknade skaror. Med sin stora makt och sin väldiga kraft nämner han dem alla vid namn– ingen enda uteblir.
27 Hur kan du Jakob säga, du Israel påstå: ”Min väg är dold för Herren, Gud bryr sig inte om min rätt”?
28 Vet du inte? Har du inte hört att Herren är en evig Gud som har skapat jordens ändar? Han blir inte trött och mattas inte, hans förstånd kan inte utforskas.
29 Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka.
30 Ynglingar kan bli trötta och ge upp, unga män kan falla.
31 Men de som hoppas på Herren får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De springer utan att mattas, de vandrar utan att bli trötta.
Jes 40.

Dödens alltomfattande välde är hans vredes suveräna maktuppenbarelse.
Ps 90:10-11.
10 Vårt liv varar sjuttio år, eller åttio om krafterna räcker. När det är som bäst är det möda och bekymmer. Snart är det slut och vi flyger bort.
11 Vem känner din vredes kraft och din harm så att han fruktar dig?

Gud överlåter någonting av sin makt åt människor. (att förvalta – allmakten behåller han själv alltid)
Såsom vi ser med Juda och Israels kungar – vilka dock ofta inte rätt kunde förvalta detta.
Rom 13:1 Det finns ingen makt som inte är av Gud.
Det legitimerar inte allt en världslig överhet gör  – men uppdraget, makten är given av Gud.

Kristus har allmakten från Fadern i händer: ”Åt mig har getts all makt”  Matt 28:18
24 Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud Fadern sedan han gjort slut på varje välde, varje makt och kraft.25 Han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter.26 Som den sista fienden berövas döden sin makt,27 för allt har han lagt under hans fötter. Men när det sägs att allt är lagt under honom gäller det självklart inte Gud som har lagt allt under Kristus. 28 Och när allt blivit lagt under honom, då ska Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt i alla.  1 Kor 15

Härligheten
I Gamla testamentet har vi ett ord kabod – som betyder tyngd, vikt, dignitet.
Sedan i följd av detta betyder det också: ära och glans
Nya testamentets motsvarighet är just dóxa
glans, sken, berömmelse, anseende ära.
egentligen det som utgår från Guds självhärlighet.  Det HERREN Sebaot är i sin ära och storhet.
Odeberg – en svensk teolog envisades att skriva ordet så här: herrlighet för att understryka detta.
Guds härlighet uppenbaras främst i Kristus, som är ”hans härlighets återsken”. Hebr. 1:3
Kristi härlighet återspeglar Faderns Joh 1:14
Faderns härlighet återspeglas också i Kristi uppståndelse från de döda. Rom 6:4
Möter människorna i ”om den salige Gudens härlighet 1 Tim 1:11.
Kristus själv är härlighetens Herre 1 Kor 2:8
Som gudomsperson har han Guds härlighet innan han i tiden kom som människa. Joh 17:5
Då Jesu kom till jorden avstod han frivilligt från att bruka den yttre gudomshärligheten som var honom tillgänglig.  Fil 2:5ff
På förklaringsberget – kom hans härlighet fram.
Matt 17:1ff
Han dolde sin härlighet när han var här så att den endast var tillgänglig för trons blick.  Joh 1:14
Vägen till härlighet i egenskap av frälsare måste gå igenom lidandet och korsdöden.  Luk 24:26
De otrogna är blinda för Kristi härlighet. 2 Kor 4:4
Kristi härlighets fulla uppenbarelse är målet för den troendes saliga hopp.  Tit 2:13.
De som här har delat Kristi lidanden ska glädjas och fröjdas vid hans härlighets uppenbarelse. 1 Petr 4:13
Han kommer tillbaka i stor makt och härlighet  Mark 13:26
Den  Helige Ande är härlighetens ande. Skänker redan här i tiden vederlag för den smälek som kan drabba den kristne i Kristi efterföljelse. 1 Petr 4:14.
Guds avsikt med sina barn är att föra dem till härligheten.  Hebr 2:10.
Den stora och avgörande världsdomen  är en manifestation  av Guds härlighet. Upp 15:8.
Den eviga staden ska upplysas och uppfyllas av Guds härlighet. Upp 21:23.

Hjälpmedel: Illustrerat Bibellexikon, Pieper: Christian Dogmatics.

 

Predikan på 12 söndagen efter Pingst
2019-09-01/hs

Evangelium 1 årgången
S:t Lukas 18:9-14

9 För några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra, berättade Jesus också denna liknelse:
10 ”Två män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre publikan.
11 Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen.
12 Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar.
13 Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare.
14 Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

Vi vill undvika självprövning och värdera andra
Idag gäller temat självprövning. Vi har en stark tendens att i synnerhet på trons och religionens område värdera och pröva andra och fundera på hur det är med dem och sedan slutligen godkänna oss själva i någon konstig jämförelse.
Detta vill inte Jesus. Idag vill han gripa in hos oss och han vill att vi prövar just det: oss själva. I predikan måste vi pga av en objektiv förpliktelse ägna oss åt att se vilka olika typer av fariséer och publikaner som rör sig ibland oss.
Då vi har för oss denna text om farisén och publikanen, så kan den i sig användas för att jag som inte vill pröva mig själv, – utan att ta till mig något egentligt budskap – identifierar mig med publikanen för det var ju han som gick hem igen rättfärdig. Om vi nu går tillbaka till utgångspunkten i texten så finner vi Jesu avsikt med det hela:  Han talade detta till dem som ”var säkra på att de var rättfärdiga och som samtidigt föraktade andra.”

Orätt säkerhet skall krossas, rätt visshet skall övas
Denna orätta säkerhet skall alltså idag angripas hos oss. Den finns en säkerhet och stolthet i detta liv som är ett signum för dem som är på väg det eviga fördärvet.
En människa skall i god mening vara osäker på sig själv och det som finns inom henne själv. En sådan sorts rätt osäkerhet kan stå i förening med trons glada visshet. Visshetens fästpunkt skall finnas utanför människan själv.
Fariséns fel i templet var verkligen att han trots att han var i templet rörde sig bara helt inom sig själv och de tänkta kvaliteter han trodde att han besatt.
Publikanens rätta hållning kommer fram i det att han naket står inför helig Gud i hela sin svaghet och brist utan att hänvisa till något som helst inom sig själv eller förmodade goda meriter.

All rätt tro har en relation till templet eller altaret. Egenrättfärdigheten och den rätta rättfärdighetens karaktär
Om vi igen är tillbaka i utgångsläget i Jesu undervisning, så kan vi konstatera att båda dessa nämnda gör något rätt i utgångsläget. De går till templet. I den meningen skiljer de sig från många bland oss. Hos oss finns det många människor som inte alls går till templet i den överförda mening som kan gälla hos oss. Templet i Jerusalem stod som ort för Guds närvaro hos folket. Hans heliga majestät mötte den bedjande där. I templet fanns offren som talade om att Gud ville låta sig blidkas i sin vrede mot syndare och att han vill förlåta den som ångrar och överger sin synd.
Orten var den rätta för båda. Men mötet med Gud i templet blev välsignat och gott för endast den ena. I våra sammanhang finns också den verkligt hårdkokta farisén, som förklarar sig rättfärdig utan att ens gå till templet och utan ägna sig åt någon religiös övning. ”Inte skall dom inbilla sig de som springer i kyrkan för jämnan att de är bättre än jag. Finns det en Gud så är han nog kärleken, som godkänner mig i domen, om det nu är så att det fariseiska packet som går i kyrkan klarar sig.”
Egenrättfärdigheten sitter så djup hos människan att hon på något sätt aldrig vill släppa den. Den byter skepnad men den är ändå där. Martin Luther säger att den värsta farisén är den som kommer i publikankåpa.
Det kan hända att vi med avsky tänker på farisén, vilken mallig filur som står i templet och räknar upp vad gott han har gjort. Men det köpslående som många håller på med och som inte är långt ifrån någon det är ju detsamma som farisén sysslade med. Koreografin är inte bara så ofta religiös i våra sammanhang, men annars är det ganska lika. Fariseismen är sist och slutligen en självhävdelse inför människor och i vår miljö ger religiöst yviga former ofta inte poäng.
Vi skall komma ihåg att det judiska samhället på Jesu tid var genomsyrat av religionen. Den som vill fram i det judiska sammanhanget måste alternativt ha en god anknytning till synagogans fariséer och skriftlärde eller till templet och eliten bland prästerskapet. I våra sammanhang är det ofta bättre att inte tydligt och klart bekänna kristen tro. I USA kan det vara en fördel eller rent av en nödvändig förutsättning att vara en kyrkobesökare i en av stadens kyrkor om man skall fram. Så har det länge varit, fastän det också förändrar sig där.
Det som templet står för i dagens text är viktigt. Skulle inte publikanen ha kommit till templet och mottagit Guds nåd och Guds upprättelse skulle han ha gått under i sina synder. Han mötte Guds majestät, hans själ var avslöjad, han ropade om Guds barmhärtighet han fick hjälp.
Templet var orten för Guds närvaro hos sitt folk. Guds höga majestät mötte här med krav på renhet, helighet, fullkomlighet. Hans vrede mot människor för syndens skull blev man påmind om här. Offerapparaten i templet talade om att Gud vill låta sig blidkas, att han vill upprätta den som ångrar och överger sin synd. Offren talar om förlåtelse och att Gud skänker en främmande rättfärdighet åt förkrossade människor, som inser att de inte kan upprätta någon egen rättfärdighet som håller.

Lag och evangelium samt Sakramenten är medel för nådens rätta mottagande
För att stävja fariseismen behöver Guds heliga lag ljuda ibland oss. Så klart och så tydligt att den som inför andra människor lyckats dock inför Gud blir en arm syndare helt beroende av Guds nåd och upprättelse.
I Kyrkan skall Guds evangelium det säkra löftet om nåd och en annan rättfärdighet än den egna räckas och bjudas åt syndare som begär den. Det sker i kraft av det offer som är betalningen för våra synder. Jesu Kristi korsdöd.
Jesu uppståndelse talar om rättfärdighet för alla som tror och tar emot. Döden kan inte behålla den rättfärdige. Uppståndelse till evigt saligt liv lovas syndare.

Förmedlingen av denna nåd och rättfärdighet sker genom evangeliets ord som tydligt uttalas. Alldeles klart i avlösningens ord som uttalas till den som begär sina synders förlåtelse. Den får höra orden: Dina synder förlåts dig. Förmedlingen av nåden  kommer genom Sakramenten. Dopet som förbinder den döpte vid Kristus och hans rättfärdighet. – Det gäller för den som tror, fastän mången inte förblir vid sitt dop utan går bort i egenrättfärdighet eller otro. Upprättelsen kommer i den heliga Nattvarden som är till syndernas förlåtelse för var och en som tror, men till dom för den som håller sig själv rättfärdig och inte tror att den behöver pröva sig själv.

Genom att hänvisa till Gud höga majestät och hans heliga krav bortser vi inte från den relativa mänskliga rättfärdighetens betydelse tillsvidare. Det är väl och det skall vara så att man i det yttre livet inte är en brottsling, rånare, äktenskapsbrytare, eller vara en publikan som sätter andras pengar i egen ficka och har slarvig moral. Det är dessutom bra och riktigt med självdisciplin och att som i det här fallet gällde att ge tionde.  En yttre rättfärdighet med goda handlingar är Gud behagligt och sådana vill han ha för att upprätthålla världen tillsvidare.

Livsfarligt och evighetsfarligt blir det då den enskilda människan inte längre känner sitt djupa syndafördärv och hur den yttre rättfärdigheten inför Helig Gud bara är lite kosmetik och fernissa på ytan av en ful syndasäck. Vill människan ställa upp sitt yttre liv som något slags rättfärdighet, som skall hålla inför Guds helighet och hans allt genomträngande ljus så är det bara avskyvärt och ett hån mot Kristus som Gud har ställt fram som den Rättfärdige i vårt ställe då vi inte kan upprätta någon rättfärdighet inför Gud och – vi  skall inte och får det inte heller.

Men den som ångrar sin synd, hör Guds Ord, får höra Ordet om förlåtelsen och tar emot det – den har rättfärdigheten som en gåva likt publikanen i liknelsen.

 

 

 

Predikan på 10 söndagen efter Pingst
2019-08-19/hs

Evangelium 1 årgången
S:t Lukas 16:1-9
Jesus sade också till sina lärjungar: ”Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne blev beskylld för att förskingra hans egendom.
2 Då kallade han honom till sig och sade: Vad är det jag hör om dig? Lämna redovisning för din förvaltning. Du kan inte längre få vara förvaltare.
3 Då tänkte förvaltaren: Vad skall jag göra när min herre tar ifrån mig förvaltningen? Gräva orkar jag inte och tigga skäms jag för.
4 Jo, nu vet jag vad jag skall göra så att man tar emot mig i sina hem, när jag får avsked från min tjänst.
5 Och han kallade till sig dem som stod i skuld hos hans herre, en efter en, och frågade den förste: Hur mycket är du skyldig min herre?
6 Han svarade: Hundra fat olja. Förvaltaren sade till honom: Ta ditt skuldebrev och sätt dig genast ner och skriv femtio.
7 Sedan frågade han en annan: Och du, hur mycket är du skyldig? Han svarade: Hundra tunnor vete. Då sade han till honom: Ta ditt skuldebrev och skriv åttio. 8 Och hans herre berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. Ty den här världens barn handlar klokare mot sitt släkte än ljusets barn.
9 Jag säger er: Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdige mammon, för att de skall ta emot er i de eviga boningarna, när världslig rikedom har tagit slut.

Så lyder det heliga Evangeliet.
Kristus vi lovar dig

Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!


Kära församling,

Jesus visar genom sina liknelser oss vägen till frälsning.
I talrika liknelser vill vår Herre Jesus Kristus inskärpa vilken vår situation i utgångsläget är och hur vi ska bli och sedan fortsätta att vara himmelrikets medborgare. Nu just under vårt korta jordeliv når oss Jesu tilltal. Vi sammanfattar något av det han säger: Besinna dig! Omvänd dig! Förvalta den gåva som dit eget liv är rätt! Du ska snart stå till svars! Vaka! Bed! Var trogen!

En ohederlig förvaltare
Vi har för oss en märklig och gåtfull skildring av en ohederlig förvaltare, som blir avsatt, men som just innan har får sparken, handlar skickligt med tanke på den tid som följer efter avsättningen. Förvaltaren, var enligt seden i dessa orientaliska förhållanden befullmäktigad att göra upp gällande avtal för sin husbondes räkning med dennes gäldenärer. Denne förvaltarare utnyttjade också möjligheten i sin prekära situation för att ställa in sig hos sin herres låntagare genom att skriva av på deras lån. Sålunda kunde han räkna med deras gentjänster då det skulle gå illa för honom själv. Förvaltaren blev vid avsättningen prisad av sin herre för att han i denna sin sista åtgärd i tjänsten hade handlat klokt.

Förvaltaren är inte förebildlig i sin ohederlighet, dvs om vi isolerat betraktar endast den. Vi kan naturligtvis inte hos Jesus finna något som helst stöd för att fuska och fiffla med andras pengar. Den heliga texten uttrycker ju Jesu inställning genom att kalla denna förvaltare ohederlig.

MEN:
Det att förvaltaren är avslöjad och måste bort från sin förvaltning, det äger sin direkta tillämpning på oss. Vi är avslöjade, upptäckta i vår orätta förvaltning av vårt liv och vi måste alla med döden bort härifrån. Döden och fördömelsen hotar oss, såsom vårt liv nu ser ut. Vi står alla under den himmelske domaren stränga tilltal. (Hardt): ”Vad är det jag hör om dig? Lämna redovisning för din förvaltning. Du kan inte längre få vara förvaltare.” v 2.

Vad kan vi lära av denna ohederlige förvaltare?
Förvaltaren kom till en insikt som räddade honom: ”Jo, nu vet jag vad jag skall göra så att man tar emot mig i sina hem, när jag får avsked från min tjänst.” v 4.
Här har vi det avgörande: Har du fått del av en insikt, som leder till att vi klarar oss på räkenskapsdagen? Om vi har fått tron och därmed gåvan att förstå hur Gud frälser genom tron på Jesus, då ska den förskräckligt haltande redovisningen för vårt personliga liv inte bli oss till fördömelse utan försonaren Jesus gör vårt förvaltarskap rätt genom att det som han har gjort tillräknas oss.

Oron för att inte allt står rätt till i det egna livet, kan leda till flera åtgärder. Många människor kan i följd av dåligt samvete göra en del gott. De kan ge till goda och nyttiga ändamål. De kan i konkret handling visa välvilja mot vissa medmänniskor.

Avlatshandeln var på sin tid en god affärsverksamhet, som byggde på förekomsten av dåliga samveten. Människan vet om sig själv att hennes förvaltarskap inte är så bra och hon kan därför lockas till någon surrogatlösning, för att rätta till bristerna i förvaltarskapet. Alla sådana vägar till att rätta det orätta i ens liv är farliga, för de kan inte hjälpa en från att i alla fall komma till det eviga fördärvet.

Vi måste inse att vårt förvaltarskap i grunden är förfelat att det hela kan fås i ordning endast genom att det som Jesu försoningsdöd och uppståndelse åstadkommit – tillräknas oss.

Herren Jesus Kristus har själv gett sin Kyrka Ord och Sakrament, vilka är de medel genom vilka vi får motta hel och täckande hjälp i allt det som det brister i för oss. Det vi får genom tron är det enda som gör förvaltarskapet rätt. Goda och nyttiga gärningar är bra. Bland människor – ska de förordas och efterlysas, men inför Gud i evighetens ljus, måste vi säga att det som inte sker av tro, det är synd. (Rom 14:12) Ingenting av vår brist kan i och för sig kompenseras och ersätta vår skuld inför den stora förvaltaren.

Evangeliets enkla grundbudskap möter oss i denna liknelse.
Bibelns värld är klar och enkel (Hardt). På den ena sidan  finns syndare och mörkrets värld. På den andra sidan finns livet och ljusets värld – vägen till den eviga saligheten hos Gud. Överallt i evangelium uppmanas vi att avlägga vårt syndiga liv. Överallt i evangelium utlovas välsignelse åt dem som blir evangelium lydiga. I dagens text har uppmaningen formen: ”Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdige mammon, för att de skall ta emot er i de eviga boningarna, när världslig rikedom har tagit slut. ” v 9

Det gäller idag att reagera för att det kan bli drastiska konsekvenser i vårt liv, då vi renar oss från mörkrets värld och ska inträda i Guds rike. En kan inbilla sig att det handlande genom vilket Gud frälser människor inte får några påtagliga följder på denna sida om gravens gräns. De måste besinna sig vid Jesu Ord om att Mammon (dvs tillgångarna i detta liv) ska brukas så att man bli emottagen i de eviga boningarna. Det är fråga om att fångas av nåden, att tändas av det osynliga rike som kommer nu till oss och som snart ska träda fram i sin fullbordan. Det är inte en diffus tro på att allt ordnar sig en dag då jag är positivt inställd till Gud och försöker göra gott mot någon medmänniska. Det är inte en diffus tro om att Gud är kärleken och ska frälsa mig genom att jag har blivit döpt – fastän jag inte under hela mitt liv har brytt mig om dopet eller något annat som Gud ställt fram för mig för min frälsning. En allmän tro på att lite religion och försanthållande avgör på den sista dagen avvisas av Jesus då han berättar om dem som på den sista dagen ska hänvisa till att de har gjort kraftgärningar i hans namn och då de tilltalar honom: Herre, Herre, ska han säga: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa! Matt 7:23

Att vi ska bli mottagna i de eviga boningarna är poängen i denna liknelse.
Hur förhåller det sig då hos dem som blir mottagna i de eviga boningarna? Hos dem är det fråga om en mottagen tro i förkrossade hjärtan. De ska inte ställas krav på hur någonting från människan sida måste genomföras – utan det gäller det som Den Helige Ande gör med människan, då han med Guds Ord väcker henne, upplyser henne och ger de gåvor som gäller i följd av Kristi försoning.
De flyr till och blir hos Jesus vid nådemedlen. Umgängelsen med Frälsaren återverkar på hur Mammon hanteras.
Nåden, som konkursboet – vilket är det egna livet – mottar leder till något nytt. Mammon kan spenderas så att just det som ingår i Mammon: anseende, tillgångar, talanger – allt i den vägen sätts på spel för Guds rikes skull.
Den lutherska reformationen återspeglar denna insikt då vi i den kända psalmen Vår Gud är oss en väldig borg, sjunger: ”Vi fritt och glatt till mods, ger ära liv och gods. Det allt de taga må. Stor vinst de icke få.” Att sätta de yttre tillgångarna på spel ger välsignelse för evigheten. De som använder Mammons goda för att åt sig själv vinna anseende, fåfänga och världsliga ära – de måste lämna allt i sin dödsstund. De igen som ger ut av vad de har av Mammons goda för Guds rike, de får tillbaka det med ränta i de eviga boningarna enligt som de står i Uppenbarelseboken: ”Saliga är de döda som härefter dör i Herren. Ja, säger Anden, de skall vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följer dem.” Upp 14:13

Skapelsens verklighet och Syndallets verklighet – båda dessa grundvillkor i tillvaron ska vi alltid vara medvetna om.
I dagens text kan vi också se en anspelning på att den Onde har ockuperat denna värld och tagit dess tillgångar i sin besittning. Därför måste egentligen Mammons tillgångar förvaltas orättrådigt eller ohederligt i förhållande till denna potentat.  (Odeberg) Det förstår vi av Jesu skarpa ord i detta kapitel: ”Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.” v 13

Om församlingar eller den enskilde, förvaltar efter denna tidens väsende, då det gäller att hävda sig och göra sig till något märkligt i denna värld, då förvaltar man sådant och vaktar på sådant, som man egentligen borde förskingra för Guds rikes räkning. I Guds rike gäller helt andra principer för förvaltning än i den onda världen. I Guds rike gäller principen: ”Ve er, när alla människor talar väl om er!” Luk 6:26 Också om världsliga människor dömer billig populism och vi vet någonting om det utan bibelordet – så är detta ändå något som dömer oss i många fall.
Allting är skapat av Gud – men sedan är skapelsen besudlad av syndafallet. Just därför blir det också så i det som vi nu talar om att Mammons goda som i sig självt inte är ont – om det blir det sedan så att då det ständigt används fel blir det något ont. I förhållande till Ondskan och dess krav och villkor ska vi handla ohederligt. Det är det hederliga.

Konfrontationen mellan de båda riken, mellan Guds rike och Djävulens rike måste märkas, där det kristna livet leves. Kampen om vår frälsning pågår. Satan vill få oss kristna att på nytt somna in i synden genom att få oss att anpassa oss till denna onda världs väsende. Den onde fienden vill att vi ska falla ur nåden.

Den orättfärdiga Mammon är alltid en fara eller snara för oss.
Världslig ära och tillgångar på allt det goda i detta liv samtidigt som man glömmer den store Givaren – kan göra kristna omtöcknade och på orätt sätt fästade vid något som måste ta slut. Mammons goda som i sig självt inte behöver vara något ont – blir alltså genom att det ständigt och i det normala läget i denna fallna värld används fel – av Jesus kallat: den orättfärdige Mammon.
Kapitalet är en styrande makt. Det vet både kapitalister och socialister. Mammons slavar finns därför både bland högfärdiga rika och bland avundsjuka och missunnsamma mindre rike.

Vi ska inte vara förvånade över att det kan krävas radikala åtgärder, då vi enligt Paulus förmaning i Rom 12 ska bryta med denna tidsålders tänkesätt. För det stämmer inte alls med det folk vill sätta först, att de kristna anser arbetet för själarnas frälsning vara det allra viktigaste.

Vad siktar Jesus på i vårt fall då han talar i detta evangelium?
Då Jesus i dagens evangelium säger oss: ”Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdige mammon, för att de skall ta emot er i de eviga boningarna, när världslig rikedom har tagit slut.” v 9 så vill han vår Frälsare uppmuntra oss till flit och verksamhet för hans rike. Vi har mycket att lära av den intensitet och energi  jämte klarsyn som denna världen barn visar – de mått av kraft och tillgångar de på ett totalt sätt sätter på något som snart ska ta slut.
Med Guds Ord och Guds rikes aktiviteter är t.o.m. de som vill vara kristna tröga, lata och fega. Detta är ett förhållande som alltid märks  – att denna världens barn skickar sig visare mått sitt släkte än rikets barn. Men Jesus visar väg idag och uppmuntrar oss!

Den människa som hör Jesu Ord, behöver inte förbli i någon förtvivlan, då hon märker att hon är avslöjad i sin Mammons träldom. Den människa som tar emot Jesu Ord är glad för att den helt frankt blir avslöjad och stoppad på sin onda väg. Hon är tacksam för att hon får förlåtelse för allt. Den människan går glad med i Guds rikes sak, förundrad över att hon själv får vara med trots att hon varit så ohederlig i sin förvaltning. Då vårt liv står under Kristus och hans kors – blir det som var orätt, rätt.

Mottagandet av dagens evangelium i kyrkan
Kyrkan stor eller liten står stark, där människor sätter det de har att förvalta andligt och materiellt i blöt för Guds rike, Då människorna återigen tvärtom har anpassat sig till den omkringliggande onda världen, har den yttre kyrkan tappat sitt liv.  För Kyrkans medlemmar är den mottagna tron (Augsburgska bekännelsen art. 13) avgörande. Har en kyrka medlemmar som i glädje över Frälsaren och hans nåd t.o.m. är beredda att ge sina liv – möter omvärlden en makt som inte kan hävas.  Såsom det från den tidiga fornkyrkan sägs: Martyrerna är kyrkans bästa utsäde. Vi tar denna tanke med oss idag då vi får hör om så många kristna runt om i världen som får sätta livet till.
Här har vi också en väg till frihet för många troende som med ambivalenta känslor håller sig bundna till folkkyrkosystemet. Funnes det flera människor, som var villiga att offra av vad de har för Guds Ords tjänst, så skulle de kristnas beroende av follkyrkans symbios med samhället, av skattemedel och av liberalteologiska kyrkoledare inte vara så stor och bindande som det på ett alldeles skrämmande sätt är nu. (G A Danell)

Men all nåds Gud, som har kallat eder till sin eviga härlighet i Kristus, sedan I en liten tid haven lidit, han skall stödja, styrka och stadfästa eder. Honom tillhör väldet i evigheternas evigheter. Amen.

Använda bibelöversättningar:  1917, SFB 1998, SFB15

 

 

 

Predikan på  9 söndagen efter pingst
2019-08-11/hs

1 årgångens evangelium
Matteus 7:15-23

15 Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar.
16 På deras frukt skall ni känna igen dem. Inte plockar man väl vindruvor från törnbuskar eller fikon från tistlar?
17 Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt.
18 Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett dåligt träd bära god frukt.
19 Ett träd som inte bär god frukt blir nerhugget och kastat i elden.
20 Alltså skall ni känna igen dem på deras frukt.
21 Inte skall var och en som säger ’Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja.
22 Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar?
23 Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!

 Så lyder det heliga Evangeliet.
Kristus vi lovar dig

 Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

Kära församling,

 En kristen ska veta skillnaden mellan skenkristendomen och den riktiga kristendomen.
Dagens evangelium vill få oss att bli realister, att beakta skillnaden mellan hur det synes vara och hur det egentligen är.
Som en självklarhet lyfter texten fram det att vi har att göra med falska profeter. Nu avses inte uppenbara falska lärare, som går i sina vargakläder öppet och visar hörntänderna, anhängare av främmande religioner eller bisarra sekter, utan nu gäller det dem vi har intill oss: de som faktiskt har fårakläder.
Jesus uttalar här i bergspredikan en myndig varning till oss. Ja, vi ska besinna att denna hans varning för falska profeter är uttalad med samma gudomliga myndighet och giltighet som vilket annat slags bud som helst typ: Du skall icke dräpa, Du skall icke begå äktenskapsbrott. ”Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar.”  Om vi säger det med den gamla kyrkobibelns språkbruk. –
Tag er i akt! säger Jesus och han säger det till var och en av oss: Ta dig i akt! Den kristna församlingen ska nogsamt höra och låta varna sig.

Att skilja på sant och falskt är varje myndig kristens uppgift.
Ibland uppfattas det så att detta med att tala om rätt och falsk lära det hör till någon teologisk överkurs, som vanliga kyrkokristna inte behöver tänka på så särskilt. Nej, det är feluppfattat. Att ta sig i akt för falska profeter hör till den kristna trons egentliga väsen. Är du kristen så är detta ett element i din tro. En kristen kännetecknas av att hela tiden i denna lögnens värld vara på flykt undan falska profeter och falska läror. Det är ingen förföljelsemani, utan den sunda och rätta kristendomen
Jesus vill med orden i dagens text, föra oss bort från falska idealistiska föreställningar. Han vill ställa oss inför realiteterna.
Det kan finnas en tillkämpad positiv syn som ändå står i motsättning till det vår Frälsare lär oss, då man tänker så här: De flesta är nog ganska renläriga av de förkunnare vi möter, det finns kanske någon som har missat något, men det är så uppenbart så det märker man nog.
Nej, Jesus vill säga att var vi än är, kan vi ha att göra med falska profeter. Han säger inte att om händelsevis någon gång någon som har en falsk lära skulle komma till er då ska ni förhålla er så… .
Nej det gäller generellt med det som finns inom den yttre kristenheten: Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får, men i sitt inre är rovlystna vargar!
Vi lever i värld som är som en ocean av lögn, eftersom hela världen är i Djävulens våld som S:t Johannes säger. (1 Joh 5:19) Den rättrogna kristna kyrkan är som en ö i denna ocean. Det är klart att Djävulen satsar allt på att på något sätt få ett inflytande över detta som inte är hans i denna värld. Djävulens konspirationsplan går ut på det att han under falsk flagg med utnyttjande av olika för tillfället tillbuds stående sändebud förvränger evangelium.
Aposteln Paulus lär oss i 2.Kor. 11 att Djävulen, då han kommer in i den yttre kristna kyrkan, kommer som en ljusets ängel. Satans redskap är de falska apostlar som har förskapat sig till Kristi tjänare.
Därför ska vi i kyrkan vara varse att det som är falskt kommer i en ljus och rätt dräkt med mycket av de rätta orden. För det falska är just det att det är delvis rätt, delvis sant. Så arbetar Djävulen då han tvingas arbeta med Bibeln. Vi kan lära oss det av frestelseskildringarna 1. Mos. 3, Matt. 4 och Luk.4.
I denna värld är vi om vi har öppna ögon minsann medvetna om att här finns mycket ont och hemskt som ständigt sker. Det kan man notera helt utan att behöva Bibelns beskrivningar. Normalt förstånd och normal moral kan hjälpa oss att distansera oss från sådan yttre ondska. Det vi ser kan verka alarmerande, men det mest alarmerande är inte att den råa djävulen kommer öppet, utan det som vi allra mest ska vara varse är det som under falsk flagg, finns i den yttre kristna kyrkans mitt. Inte den råa djävulen är den farliga för kyrkan utan den subtila, den ljusa ängeln.

Den falska kyrkan är ett bedrägligt bländverk. Men hur ska vi känna igen det rätta – vad är den rätta frukten?
Vi förstår av textens slut, ”Inte skall var och en som säger ’Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja”, att hela den yttre rekvisitan inklusive böner, formuleringar osv. kan finnas hos de falska i kyrkan.
Av deras frukt ska ni känna dem lär oss nu alltså Jesus.
Är frukten den yttre framgången?
Nej, knappast ofta har den falska läran mera framgång än den rätta åtminstone till en tid. Majoriteten av folket i det gamla Israel stod emot de rätta profeterna. Folkets ledare dödade de rätta profeterna.
Är det det att många under och tecken sker?
Nej inte med någon säkerhet.
Jesus säger just här att många som går förlorade ska på den sista dagen försöka hänvisa till de mirakler som de har fått vara med om:
Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!”
Senare i S:t Matteus evangelium sägs (Matt. 24.24) att falska profeter ska uppstå. Ty falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda.”
Vad vi inte litet ska tänka på ifråga om ´frukten´ är det som sägs om falska och sanna profeter i den heliga Skrift.
Jesus säger i Luk. 6:26 att de falska profeterna hade/har folket på sin sida. Ve er, när alla människor talar väl om er! På samma sätt gjorde deras fäder med de falska profeterna.”
Av Bibeln lär vi oss också att ett kännetecken för de falska profeterna är att de lovar frid och lycka, också då ingen frid och lycka kan lovas. (Jer 8:11; 14:14,15;28:9; Hes 13:1) Också om reella under inträffar – ska man inte följa om det som sägs strider mot Guds Ord. 5 Mos 13.
2 Petr. 2 ser en parallell mellan de falska profeterna i GT och de falska lärarna i den kristna kyrkan. ”1 Men det fanns också falska profeter bland folket, liksom det bland er kommer att finnas falska lärare som smyger in förödande läror. De skall till och med förneka den Herre som har friköpt dem och drar så plötsligt fördärv över sig.2 Många skall följa dem i deras utsvävningar, och för deras skull kommer sanningens väg att smädas.”
Frukten – vilken? Att människor begär det fulla och hela Ordet utan förvanskning och tillrättaläggande.
Eftersom den falska läran är en förvanskning måste det någonstans finnas något som är bortlämnat. Därför kan det för att komma underfund med halten i en ny förkunnelse man utsätts för vara skäl att fråga: Vad är det som inte sägs? Vad är det som utlämnas? Det kan t.o.m. vara grundläggande saker som utlämnas fastän man inte med detsamma kommer att tänka på det. Talas det t.ex. öppet och klart om den dubbla utgången om himmel och helvete? Har du lärt känna Guds Ord så kan du också pröva läran. Utläggs faktiskt de texter som uppläses eller väjer predikanten för en del av substansen i evangelium?

Aposteln Paulus uppmanar de kristna på det generella planet: pröva allt, behåll det goda!”
Då det falska faktiskt märks – ska man inte alls tveka – då gäller Jesu befallning: Ta er till vara! Då ska man inte alls vara i närheten eller stå i förbindelse – utan: dra iväg! Paulus uppmanar ingiven av Kristus, vars Ord han för fram: Dra er ifrån dem! Rom 16:17

Jesus säger att de falska profeterna invärtes är rovgiriga vargar. De falska profeterna är parasiter, för att komma fram måste de ha en del av den kristna läran, för att leva måste de stjäla av den spiritualitet/andlighet som finns i kyrkan. Med den falska läran kommer också falska andar som kan ta makt över människor. Den falska läran måste till synes ha samma auktoritet som den rätta läran, så får den falska läraren en hållhake på de kristna. Den som sover och inte är varse vad som är på gång blir snabbt förförd, uppäten, omtöcknad, bortblandad. 17Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem.18 Ty sådana tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med milda ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor.” (Rom 16:17-18)

Den rättrogne kristnes väg i relation till allt det som finns i den yttre kristenheten på jorden.
Vi ska vara varse – att det finns mycket sken av tro och liv – som inte framspringer från Guds Ord eller har Guds Ords kraft. Det får aldrig bli ett allt överskuggande problem att det generellt är så att de rättrogna är få och de vilsegångna många, för det är just så som Gud för oss i Bibeln beskriver vår belägenhet. Alla de ord som har med varningen för andlig förförelse och falska läror att göra ska vi noggrant ta till oss. Vi kan vara förvånade då någon vi har haft förtroende för går vilse, men generellt har vi inte rätt att förvåna oss då bilden av falsk lära och sann lära i den konkreta situationen på det hela taget är precis som Bibeln beskriver den.
Som sagt allt det Bibeln säger, då det gäller dagens tema – ska vi hålla med oss – inte glömma – vår Frälsares ord. Akta er! Ta er till vara! – ska ringa i vår öron. Vi ska förstå att Jesus själv som har lovat sin närvaro där alla hans bud lärs – just själv är med och bevara dem som hör hans röst. Över det är vi tacksamma och glada – vi förstår att varningsorden från honom också vill säga det att vi inte är glömda. Vi är inte utlämnade åt mörka makter. Kristi klara ord ska vägleda oss och stöda oss där vi är ställda och delar de villkor som alla de som har trott Herrens Ord sådant det är givet har fått dela.
Men all nåds Gud, som har kallat eder till sin eviga härlighet i Kristus, sedan I en liten tid haven lidit, han skall stödja, styrka och stadfästa eder. Honom tillhör väldet i evigheternas evigheter. Amen.

Använda bibelöversättningar:  1917, SFB 1998, SFB15

 

Predikan på Kristi förklaringsdag
2019-08-04/hs

1 årgångens evangelium
Matteus 17:1-8
1Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg för att vara ensam med dem.
2 Och han förvandlades inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset.
3 Och se, Mose och Elia visade sig för dem, och de samtalade med honom.
4 Petrus sade till Jesus: ”Herre, det är gott för oss att vara här. Om du vill, skall jag göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia.
5 Medan han ännu talade, se, då sänkte sig ett lysande moln ner över dem. Och en röst ur molnet sade: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!”
6 När lärjungarna hörde det, föll de ner på sina ansikten och greps av stor fruktan.
7 Men Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: ”Stig upp och var inte förskräckta!”
8 Och när de såg upp, såg de ingen utom Jesus.

 Så lyder det heliga Evangeliet.
Kristus vi lovar dig


Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

 

Kära församling,

 Kristus har gått till korset – och blir upphöjd över alla och alla måste erkänna Gud Fader till ära att Kristus är Herre.

Vägen går till himmel och härlighet för alla Guds trogna på jorden. Men den vägen går genom korset; genom härlighetens motsats korset.
Jesus Kristus, som var och är Gud av evighet och har del av all den härlighet som tillkommer Gud han förnedrade sig frivilligt, kom som en verklig människa i tiden, blev här skamligt avrättad på korset. Han gick frivilligt denna väg för vår skull. Sedan har Gud upphöjt honom.

Med Satan är det tvärtom. Han ville upp men måste ned.
Med Guds fiende är det tvärtom. Denne högmodsande ville upp och utmanade Herren Sebaot. Han lockade människorna till synd och ockuperade denna värld och fick den i sitt våld. Men han måste ned och han är besegrad av Kristus och ska dömas och stängas in för evigheten.
Vill vi upp i enlighet med vår egoism och ondska måste vi gå under. Söker vi endast den frid, lycka och framgång som denna värld kan ge, då måste vi gå under till det eviga fördärvet den dag vi möter döden. Men söker vi Guds rike, det eviga riket där Jesus är Konungen, då får vi ofta leva i motsats till det som är stort och högt och fint här. Vi får känna av hur världen hatar Kristus och hans kristna. Att vara kristen är att erfara korset i tiden, men att tro på Kristus för till det eviga härlighetsrike, dit han har gått före oss.

Vi måste lära oss att tänka på evigheten

Det är viktigt att vi aldrig förlorar det perspektivet. Vi behöver stanna upp och tänka på vår evighet.
För vad betyder det att den eviga härligheten följer på ett liv i tro på Kristus här. Jo, att det ondas tid är begränsad. Den förskräckliga ondska som människor bedriver i denna värld, ska snart vara slut. Synden i vårt eget liv som är en plåga, som ofta gör sig påmind, vårt syndafördärv skall snart fullständigt upphöra försåvitt vi lever och dör i tro på Kristus.

”Genom tron försmådde Moses, sedan han hade blivit stor, att kallas Faraos dotterson. 25. Han ville hellre utså lidande med Guds folk än för en kort tid leva i syndig njutning; 26 han höll nämligen Kristi smälek för en större rikedom än Egyptens skatter, ty han hade sin blick riktad på lönen. 27. Genom tron övergav han Egypten utan att låta förskräcka sig av konungens vrede; ty därigenom att han likasom såg den Osynlige, kunde han härda ut.”

Varje plåga varje lidande är begränsat. Det skall ta slut. Det är en sanning, ett perspektiv som du som erfar sjukdom, plåga, lidande skall ta till dig. Lidandets tid, prövningens tid, tar slut, den eviga härligheten följer. Kristus vill trösta dig och ge dig kraft för din tid på jorden.

På förklaringsberget visade Jesus något av den härlighet som i princip alltid har tillhört honom.
Denna söndag tänker vi särskilt på hur Kristus visade något av sin gudomshärlighet för tre utvalda apostlar.
Han ville visa dem något av den del av verkligheten, som var fördold för dem. Det är ju på intet sätt så att den eviga världens härlighet eller den eviga förtappelsen skulle vara mindre verkliga än det vi just nu erfar för våra ögon. Nej, det är vi som är begränsade. Nu för våra ögon är det fördolt, men snart skall alla människor till förskräckelse tvingas se eller med glädje se att det som Bibeln undervisar oss om är sant.
Vi behöver bryta av vår verksamhet från vardagens allehanda och tänka på vår evighet. Vilodagen var sjunde dag blev av Gud given människorna till hjälp, för att de sålunda i en jämn rytm skulle tänka på sin evighet. Vi är evighetsvarelser. Det kan varken du eller jag välja bort.
Vi behöver påminnelsen om den eviga världen, som är helt inpå oss just nu bara fördold för våra ögon. Paulus anger att änglarna är närvarande i vår gudstjänst. 1 Kor.
I 2. Kon. 6. skildras hur araméerna omringade staden Dotan. Profeten Elisas lärjunge blev förskräckt, men då bad Elisa till Gud att lärjungen skulle få se den osynliga världen och hur den i detta fall är på ett väldigt sätt på den sida där de numerärt är mycket litet människor vilka hotas av en stor här.

”14  Då sände han (konungen i Aram) hästar och vagnar och en stor här; och de kom dit om natten och omringade staden. 15 När nu gudsmannens tjänare bittida om morgonen stod upp och gick ut, fick han se, att en här hade lägrat sig runt omkring staden med hästar och vagnar. Då sade tjänaren till honom: ”Ack, min herre, huru skola vi nu göra?” 16 Han svarade: ”Frukta icke; ty de som äro med oss äro flera än de som äro med dem.” 17 Och Elisa bad och sade: HERRE, öppna hans ögon, så att han kan se.” Då öppnade HERREN tjänarens ögon, och han fick se, att berget var fullt med hästar och vagnar av eld runt omkring Elisa.”

Så är det för oss vi hotas inte av rustade soldater i krig. Men vi erfar oss som en liten minoritet då vi håller fast vid Gud ords sanning. De kristna verkar att vara en väldigt liten minoritet, fastän de är en majoritet, nämligen med den osynliga världen medräknad.

Vem samtalade Jesus med?
Moses och Elias – varför just dessa?

Moses företräder Lagen. Han som gav Guds lag till folket
Elia företräder Bättringens eld
Kristus uppfyller lagen. Löser från syndens skuld
. Väcker med sitt Ord människor till tro och bättring.

Det som dessa tre företräder, kan inte till någon del utlämnas, då vi tänker på vår egen ingång i den eviga härlighetsvärlden.

 Mose står för det att laglösheten måste avvisas.
”Därigenom att laglösheten förökas skall kärleken hos de flesta kallna.”
Laglösheten kommer nu också in genom den yttre avfallna kyrkan. Vi ser en total anpassning till laglösheten i gemen bland människor i samhället idag. Nu i sommar illustrerad av att folkkyrkans styrelse gick med i Pride tåget.
Lagen är ett totalt och absolut begrepp, som gäller alla över allt. Det är inte så att lagen bara gäller dem som vill akta på den, som man nu synes mena i folkkyrkan, så att den som har samvete att låta bli att akta på lagen har rätt att göra det. På så sätt gör man lagen bara till en serie evangeliska råd som de som själva redan vill räkna sig som kristna kan ta till sig. Nej, Lagen gäller alla över allt alltid.

Bättringens ansatspunkt är: Lagen kräver att bli uppfylld.
Profeten Elia påminner om en bättringens nödvändighet, om att en ouppfylld lag för i fördärvet. Vi är syndare vi har brutit. Vi behöver göra bättring. Ingen av oss skall inbilla sig att den med vad den själv har presterat av rättfärdighet kan undkomma den stora vredesdomen.
Erfar vi dilemmat här, vill Kristus komma med sin hjälp. Han som frivilligt gick förnedringens väg till korset för att åt oss vinna fullkomlig rättfärdighet, evig härlighet och salighet. Tag emot hans gåva då han möter dig i dopets förbund, i det heliga gudsordets utläggning, i den heliga nattvarden, där han ger sig själv till dig till dina synders förlåtelse!

Jesus allena
Då Lagen och Bättringens Ord var aktualiserade, då samtalet mellan Kristus, Mose och Elia var slut, då dessa två senare deltagare i samtalet hade försvunnit såg de tre apostlarna ingen annan än Jesus.
All vår strävan, all vår oro, alla våra tillkortakommanden, underlåtenhetssynder och aktiva verksynder allt som inte stämmer hos oss – det får sitt svar hos Jesus. Han har uppfyllt lagen, han har betalat vår skuld, Han ger en full och täckande förlåtelse. Den får vi motta genom nådens medel. I avlösningens ord vid syndabekännelsen, i nådelöftena som predikan uttalar, i den heliga nattvarden som är till syndernas förlåtelse.
Vi prisar idag den förhärligade Jesus och faller ned i både ödmjuk och glad tacksägelse för att han gått till korset för vår skull, tagit alla våra synder på sig, skänkande oss frihet från domen och en rättfärdighet som gör att vi är hans egna – på väg till salighet och härlighet, där han nu väntar oss.
Jesus allena är frälsningsgrunden. Genom honom blir vi frälsta. Den enda möjligheten. Vi måste besinna detta med Jesus allena. Då så ofta visas på något annat och extra. Det gäller inte frukter och gärningar på denna punkt – inte höga andliga erfarenheter – mäts de som ensamt gällande är du förlorad. Genom Jesus blir allt ställt under rätt förtecken så att hela ditt liv är ställt under hans nåd. Endast den som är skriven i livets bok blir frälst. Dvs är ”i Kristus” – som Paulus säger det. Idag bekänner vi Jesus allena.
”Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.”  Apg 4:12

Men all nåds Gud, som har kallat eder till sin eviga härlighet i Kristus, sedan I en liten tid haven lidit, han skall stödja, styrka och stadfästa eder. Honom tillhör väldet i evigheternas evigheter. Amen.

                           Använda bibelöversättningar:  1917, SFB 1998, SFB15

 

Predikan på 7 söndagen efter pingst
2019-07-28/hs

Evangelium
Matteus 5:20-30
20 Jag säger er att om er rättfärdighet inte går långt utöver de skriftlärdas och fariseernas, skall ni inte komma in i himmelriket.
21 Ni har hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte mörda. Den som mördar är skyldig inför domstolen.
22 Jag säger er: Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen, och den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är skyldig inför Stora rådet, och den som säger: Din dåre, är skyldig och döms till det brinnande Gehenna.
23 Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig,
24 så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva.
25 Var angelägen om att göra upp med din motpart när du är med honom på vägen, så att din motpart inte överlämnar dig till domaren och domaren överlämnar dig till fångvaktaren och du blir kastad i fängelse.
26 Amen säger jag dig: Du slipper inte ut därifrån, förrän du har betalat till sista öret.
27 Ni har hört att det är sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott.
28 Jag säger er: Var och en som med begär ser på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.
29 Om ditt högra öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig! Det är bättre för dig att en av dina lemmar går förlorad än att hela din kropp kastas i Gehenna.
30 Och om din högra hand förleder dig till synd, så hugg av den och kasta den ifrån dig! Det är bättre för dig att en av dina lemmar går förlorad än att hela din kropp kommer till Gehenna.
Så lyder det heliga Evangeliet.
Kristus vi lovar dig

Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

Kära församling,
Evangeliet är taget ur Bergspredikan. Till saken hör att Jesu Ord här just enligt människors önskan görs till något annat än det är.
Alla humanistiska slutledningar av Bergspredikans text ska vi i dag avvisa.
Vi har det allmänna att man från ett något sekulariserat håll anmäler att man dock är lite kulturkristen och att man ger värde åt etiken i Bergspredikan. Det är på något sätt en märklig hållning såtillvida att när vi går ner på det som konkret sägs här av Frälsaren så är det mycket bestämda ord med mycket höga krav, vilka verser är det man tänker man på då? Har man kanske bara plockat ut någon enstaka tanke som man sedan förstår som man själv vill?
Vi har sedan också som kristna svårigheter att förstå vad som här avses. För en del som vill kvittera det lätt – kommer man snabbt fram till tanken – detta är en idealitet som är vacker men helt omöjlig för en människa att uppfylla – nästan omänsklig om vi tänker på tillämpning. Jesus har sedan ordnat upp allt med sin försoning så vi ska inte låta oss tyngas av vad det här konkret riktigt skulle tillämpat innebära. Eller så har vi entusiastiska helgelseförkunnare, som menar att vi på riktigt i vår helgelse nog ska komma en mycket god bit på väg och de måste sedan vara en grund – för att förlåtelsen finns på slutet, men vi försöker med lite bistånd och kraft kommer något stort att hända, inte ska vi vara blyga med det som Gud gör i oss. Det ska vi kunna vittna om, tänker man sig.
Vi är idag kallade att ta dessa Jesu Kristi Ord på största allvar såsom de är givna.och inte som vi spontant vill ha dem.

Det hela har sin upptakt i de ord som Jesus uttalar strax i början i den första versen i dagens evangelium.
”Om inte er rättfärdighet går långt över de skriftlärdas och fariseernas, kommer ni aldrig in i himmelriket.Och sedan har vi ordet senare i Bergspredikan: Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.”
Det är denna måttstock som gäller. Jesu vill peka för sina åhörare att de måste ha en rättfärdighet som är något mycket mera än den som de skriftlärde och fariséerna står för.  Och hurdan var nu den då? De hade generellt en seriös ambition att vara fromma, gudfruktiga, ha ett rättskaffens liv. Jesus kallar dem hycklare i andra sammanhang – men vi ska inte snabbt tolka detta som om de medvetet skulle ha spelat en roll som de visade utåt. Deras avsikt var inte sådan. De vara hycklande på det sättet att de också bedrog sig själva. De var ett bedrägeri inåt. De intalade sig att de själva ifråga om det de stod för ifråga om tro och gudsfruktan höll måttet. Såsom också Jesus illustrerar saken, då han ger liknelsen om fariséen och publikanen i templet. Fariséen räknar upp inför Gud hur han ändå fyller ett mått av rättfärdighetskrav och vill i sin bön lägga fram detta inför Gud.
Fariseismen tänkte sig inte heller i princip att den uppfyller Guds lag komplett och fullkomligt. Ganska mycket åt det hållet att man gör så gott man kan och försöker och så det som kan fattas förlåter Gud. I de kristna kretsarna tänker vi ofta med förakt på fariséer – men sist och slutligen har vi ganska mycket en del av samma tänkande ibland oss.
Det är just sådana halvmesyrer och anspråk på att man har en viss rättfärdighet inför allseende Gud, som Jesus idag angriper så starkt.
Jesus menar nu på riktigt, på allvar, att vår rättfärdighet ska vara större, högre och bättre – övergå vad dessa religiösa proffs presterade.
Jesus går till väga så då han talar om denna högre rättfärdighet, som måste finnas för att man ska kunna ingå i Guds eviga rike. Här finns inte utrymme för det minsta köpslående så att människan ska prestera en bit enligt alla sina krafter och sedan ska det på något sätt ordna sig.
Nej allt eller intet – just denna högre rättfärdighet som Jesus talar om är det enda som gäller.
”Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.” (5:48)

Då Jesus närmare ska gå in på vad det gäller, då talar han om tillämpningar av två bud: du ska inte dräpa/ eller du ska inte mörda och sedan: du ska inte begå äktenskapsbrott.
Gud vakar över sina bud och inte en enda av oss kan bedra honom på något sätt. Allt ligger uppenbart för honom. Han vakar och vet våra onda tankar om våra medmänniskor. Han vet vad som finns av otukt inom oss.

Först det vi kallar 5. budet Du ska inte dräpa. ”Jag säger er: Den som blir vred på sin broder är skyldig inför domstolen , och den som säger ’ídiot´ till sin broder är skyldig inför Rådet och den som säger dåre är skyldig och döms till det brinnande Gehenna.” (v 22 /SFB15)
Här ligger mening i alla dessa ord. Samtidigt är det en retorisk figur, som vill understryka tydligt ett och detsamma.
Bitterhet och hat och ett tal om andra människor utifrån vårt eget hämndbegär ska uteslutas.  Helvetet väntar om vi inte befrias från den inriktningen.
Det gäller oss själva och vårt förhållningssätt. Bergspredikan är inte emot de Guds ordningar som dömer människor i världslig domstol, förklarande andra människor som brottslingar, kriminella, som gjort idiotiska vansinnesbrott i fullt medvetande osv. Inte heller avses det som den kristna kyrkan säger då den ställer någon uppenbar syndare, som inte alls vill göra bättring under bann och överlämnar den enligt Paulus instruktion till Satan för att anden ska bli frälst på Jesu Kristi dag. (1 Kor 5:5)
Gud ordningar gäller så att överheten är en Guds tjänare som inte bär svärdet förgäves. (Rom 13:1-4). Detta kan vara nödvändigt att påpeka för bergspredikan har ofta använts för att yrka på allmän vapenvägran och pacifism. Och i den kristna församlingen har man rört samman det som åligger individen och det som ligger i ämbetets domsrätt. Det ämbetet har rätt att göra och ska göra t.ex å församlingens vägnar i Kristi namn. Domsrätt finns i denna värld även i den kristna församlingen. För människan själv som individ är den begränsad och i mycket förbjuden enligt Kristi Ord.

Gåvan till altaret
Jesus talar sedan om gåvan till altaret. Nu talar han om det som direkt ligger i vårt medvetande – om han i övrigt också här i dessa textens ord beskriver vårt fallna väsen som syndare i världen. –
När vi möter de heliga handlingarna – när i kommer till vår mässa, när vi tar emot nattvarden, när vi döper människor, då något ska ske i Kristi namn vid altaret överhuvudtaget – så påkallar det en uppgörelse med synden. Om vi drar oss till minnes att någon har något emot oss som inte gäller Guds Ord, utan gäller vår person, vårt beteende, våra sårande ord och handlingar – så ska vi rätta till det. Kyrkans sacra, de heliga handlingar, där Kristus själv betjänar oss med sin överflödande, totala förlåtelse med sin rättfärdighet, som han täcker över oss komplett – ber oss att leva i det att vi ber om förlåtelse och ger förlåtelse till dem som ber det av oss. Detta är något pågående i det kristna livet. Det är så det sker, där Kristus, Frälsaren sköter de sina.

Att se med begär på en kvinna
Sedan kommer vi till det som Jesus säger om att den som ser med begär på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne i hjärtat.
Jesus avslöjar forna tiders och nutida fariséer, som vill mena att de genom att ha en yttre renlevnad – att de inte har bedragit sin hustru eller man – att de då är uteslutna från det som gäller Guds tal om att inte begå äktenskapsbrott. Jesus vill avslöja den otukt som finns i människans inre – någonting vi bestämt ska veta om – och någonting som vi behöver förlåtelse för.
Könsdriften och längtan efter det motsatta könet är i skapelsen givet som något gott och stort. Inget är till den delen av Djävulen. Det hör också till den Ondes sätt att arbeta då han inte har något eget utan vill förleda oss människor till missbruk av det Gud gett i skapelsen. Sedan syndafallet är skapelsen besudlad så att Satan, då han frestar oss har en anknytning i den begärelse, som utgår från vår fördärvade natur. Det onda sker allmänt först i människornas väsen, i deras inre – och sedan tyvärr i handlingar som också andra människor kan iaktta. Börjar inte i praktiken ett genomfört äktenskapsbrott med att den onda begärelsen tar makt i ens inre?
Vi ska alltså först se Guds gåva, innan vi tänker på missbruket av den. Det goda i ett äktenskap är också liksom en hälsning från paradiset, där allting var skönt och rätt. Visst är det så fortfarande att något av det vackraste i jordelivet är ett gott förhållande mellan en man och en kvinna i äktenskapet.
Samtidigt vet vi att en människa vilken som helst har sin kamp genom livet på detta område – det gäller på lite olika sätt kanske – i olika åldrar – men den finns där alltid på något sätt, såvida man inte helt gett efter för de otuktiga begären och låter dem styra sig.
Skapelsens gåva och synden är så underligt sammanflätade att vi måste ha Guds Ords upplysning för att överhuvudtaget kunna förstå någonting. Det påpekar våra bekännelseskrifter.
Därför är det så att det inte är en synd för en man att notera att en kvinna är behaglig, trevlig, har fägring – det är ju en förutsättning för att han ska kunna älska sin egen hustru. Bibeln talar utan reservation om skönhet och fägring om det goda i ett gott förhållande också om den i tiden långt utsträckta längtan som Jakob hade till Rakel innan de fick varandra. Bibeln är också klar över relativiteten i yttre skönhet om mycket annat saknas. Som en gyllene ring i svinets tryne betecknas det. (Ords 11:22) Det viktiga hos människans är personlighetens centrum: hjärtat. (Ords 4:23)
Det är den otuktiga begärelsen som är synd – lustan eller den potentiella lusten att vilja något med någon som inte är en lovlig. Människans fördärv är så stort.
Jobs bok i Bibeln säger någonting om denna sak. Job – visste av vad det gällde – han säger:  ”Jag slöt ett förbund med mina ögon: att aldrig se på en ung kvinna.” Job 31.1
Samtidigt konstaterar Den Helige Ande som har ingivit Jobs bok om Jobs egna döttrar: ”I hela landet fanns inte så vackra kvinnor som Jobs döttrar. Och deras far gav dem arvedel bland deras bröder.” Job 42:15 Det noterande och konstaterande finns där som någonting självklart och rätt.

Det är inte så att det rätta är närvarande hos människan ibland och ibland det orätta – utan allt är där potentiellt blandat hela tiden. Kristus visar verkligen hur djupt ondskan och fördärvet trängt in i människorna. Allt är besudlat och allt behöver frälsas av Frälsaren som ger oss sin överflödande rättfärdighet som övergår fariséernas och de skriftlärdes.

Att ta bort ögat och hugga av handen – är ett symbolspråk
för den praktiska hanteringen av vårt liv här i fallets värld.

Det Jesus talar om är sådant som inte är synd – men som ger möjligheter att frestelserna kommer mera på oss och att begärelserna hotar att ta makt. Då det gäller dessa individuella gränsdragningar så ska vi veta att de är individuella – också om något generellt kan gälla. Du ska själv hålla reda på vad ditt öga ser i samma fysiska rum, och i vår tid så ofta på olika både stående och rörliga bilder, jämte vad din hand gör dvs i hurudan verksamhet du går med och vilka sällskap som gäller för dig – det är din sak. Vi lever i en fallen värld och dessutom i en kulturdekadens. Det gäller för en kristen att se upp och själv ta ansvar för att vaksamheten bibehålls. Vi väljer ofta vad vi låter oss påverkas av.
Här har man ofta gått vilse i den kristna historien, då man i välmening har förbjudit sådant som inte absolut inför Gud behöver vara förbjudet.
Att spela kort, att syssla med pardans, att inte ha kläder av en viss uppseendeväckande färg, att kräva total absolutism ifråga om alkoholdrycker av alla oberoende av sammanhang osv.  Nå vi vet att mycket kan bli fel också fastän det inte behöver vara det. Att sätta sin familj på bar backe för att man spelat kort på pengar. Att dansa för att otuktigt upphetsa sig osv – att överförfriska sig och inte ha kontroll visst blir det fel, visst blir det till synd.
Resonemanget ska gå så att synden döms och sedan: det som kan innebära en fara men inte i sig är synd – det är något som människan ska ta till sin egen prövning. Hon ska själv veta sin gräns, veta när hon ställer sig själv i fara. Det är någonting som kan behöva ske med marginal på ett bestämt sätt. Tänk på uttrycken hos din Frälsaren, han som från denna värld vill leda dig till saligheten: Riv ut ögat! Hugg av handen!

Frestelser kommer också olika på olika människor – det som inte innebär fara för en kan göra det för en annan. Till all moral i det personliga livet hör att själv veta sin gräns. Det är något som hör till vanlig profanetik. Jag ska veta vad som blir farligt för mig! Du ska veta vad som är farligt för dig! Det är det Jesus säger till oss idag. Någonstans kommer också den kristna kärlekens bud till oss att inte göra sådant som kan bli en broder till fall, fastän det råkar vara något som inte fäller en själv. Till denna helhet hör att uppmuntra alla att själva besinna sig inför Kristus och veta vilka faror livet för en själv för med sig. Med friskhet och kraft uppmuntrade av Kristus ska var och en ta tag i sitt eget liv. Det finns en velighet och hjälplöshet som inte hör till. Tvärtom säger aposteln Paulus: ”Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbehärskningens (tuktighetens) Ande.” 2 Tim 1:17

Jesus talar om vårt liv och vårt väsen precis sådant det är.
Rakt upp och rakt ned. Vi vill undvika på ett sätt den bittra sanningen om vår onda natur – men den måste vi på ett nödvändigt sätt tala om så att vi förstår att vår egen rättfärdighet inte gäller som skydd mot Guds vrede och dom, då den drabbar. Vi måste vara helt skyddade av Jesu allt övertäckande rättfärdighet. Den ska vara vårt skydd. Där Jesu bud får gälla där är han själv med stöder och bär i vår vardag. ”Lär dem att hålla alla de bud jag har gett er och se jag är med er alla dagar till tidens slut!” – Så säger Jesus just bär i slutet av Matteusevangeliet. (28:20) Han kan vår diagnos. Han kan bota och frälsa och rädda oss från denna värld, som ska gå under till den eviga saligheten hos sig. Hans övertäckande fullkomliga rättfärdighet är det säkra och gällande skyddet mot Guds vrede och dom.

Använda bibelöversättningar: SFB 1998, SFB15

 

Predikan på S:t Petri och S:t Pauli dag 2019-07-21/hs

Lukas 5:1-11
En gång när Jesus stod vid sjön Gennesaret och folket trängde sig inpå honom för att höra Guds ord,
2 fick han se två båtar ligga vid stranden. De som fiskade hade lämnat dem och höll på att skölja näten.
3 Jesus steg då i en av båtarna, den som tillhörde Simon, och bad honom lägga ut lite från land. Sedan satte han sig ner och undervisade folket från båten.
4 När han hade slutat tala, sade han till Simon: ”Far ut på djupt vatten och lägg ut era nät till fångst.”
5 Simon svarade: ”Mästare, vi har arbetat hela natten och inte fått något. Men på din befallning vill jag lägga ut näten.”
6 De gjorde så och fångade en så stor mängd fisk att näten höll på att gå sönder.
7 Då vinkade de åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa dem. Och de kom och fyllde båda båtarna, så att de var nära att sjunka.
8 När Simon Petrus såg det, föll han ner för Jesus och sade: ”Gå bort ifrån mig, Herre, jag är en syndig människa.”
9 Ty han och alla som var med honom hade slagits med häpnad över den fångst de hade fått,
10 också Jakob och Johannes, Sebedeus söner, som fiskade i lag med Simon. Men Jesus sade till Simon: ”Frukta inte. Härefter skall du fånga människor.”
11 Och de drog upp båtarna på land, lämnade allt och följde honom.
Så lyder det heliga Evangeliet.
Kristus vi lovar dig

 Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

Kära församling,

Att veta att det finns en Gud och Skapare är en insikt som är tillgänglig för människan.
Att Gud finns och att den skapelse, som vi precis ser för våra ögon har en skapare och att skapelsens komplexitet och människan som det högsta jämte de levande varelserna inte kan finnas utan en intelligens, en hög vishet bakom – det står helt klart. Därför säger också S:t Paulus, att de som förnekar vittnesbördet om att det finns en Gud – det vittnesbörd som kommer till oss genom de skapade verken – är utan ursäkt. Den människan som förnekar Guds existens är utan ursäkt. (Rom 1:20)

 

Guds uppenbarade frälsningsvilja lär vi känna i Bibeln.

Att veta att det finns en Gud är en insikt, som är tillgänglig för oss. Men att känna Gud och hans heliga vilja – vad han närmare bestämt vill med vårt liv och vad världsförloppet och människornas historia är för något – till det behöver vi Guds klara Ord, som vi har på pränt i skriftsamlingen Bibeln. Hur Gud som har skapat oss människor för liv och för lycka ser på det onda, på livets skuggsidor på döden och alla dess förebud – för det behöver vi Guds uppenbarade ord. Gud har en stor plan, som han har förverkligat för att rädda oss från synden, från Satan och allt ont – frälsningen. Det är detta vi var och en behöver lära känna. Den kännedomen får vi genom mötet med Guds Ord. Det är förutsättningen för det hela. Därför ska vi på allt sätt understryka vikten av intresse och studium av Guds Ord. På den vägen kan den rätta tron födas och näras.

 

Då Gud i köttet gick här på jorden – mötte Gud mänskligheten på ett fantastiskt sätt.
Då Jesus Guds Son gick omkring här på jorden, så var det ju härligt och underbart: Guds heliga vilja, hans frälsande kärlek mötte människor i ett sas. direkt möte. Också då började tron hos människor genom att de mötte Guds Ord. I texten, som gäller för idag talas det om hur människor i skaror trängde sig på för att höra Jesus tala Guds Ord. Detta är det första och det viktigaste för oss alla: att vi hör Guds Ord och tar det till oss. Hänvisade till oss själva, där vi sitter i vår soffa i våra grubblerier med det som spontant ligger i vårt sinne, kommer vi fel, då det gäller att förstå Guds vilja att frälsa oss.

Av akustiska och andra fysiska skäl bad Jesus, då han stod där på stranden för att undervisa – och folket högre uppifrån stranden trängde sig på – att få stiga i en av båtarna. Sen talade han Guds Ord till dem. Vi får i det här sammanhanget inte veta vad denna predikan innehöll, men vi får veta det som hände omkring denna predikan och det är viktigt för oss.

Då Jesus har slutat att predika säger Jesus till Petrus, som då i början hette Simon: ”Far ut på djupt vatten och lägg era nät till fångst.” Petrus, yrkesfiskaren som kände denna sjö från barnsben och vad en fiskare kunde veta om fiskstimmens rörelser, svarar då till Jesus: ”Mästare vi har arbetat hela natten och inte fått något. Men på din befallning vill jag lägga ut näten.”

 

Att ta Jesus på orden är den kristna tron.

Detta är den kristna trons förutsättning att du och jag vågar ta Jesus på orden och tro att det förhåller sig som han säger. På den vägen ska vi också sedan få se att det håller, håller att lita på, håller att bygga sitt hopp på. Petrus som var professionell fiskare skulle ha kunnat tänka att vad ska den här rabbinen Jesus, som har bott där uppe i bergsbygden i Nasaret försöka säga åt mig här – han skulle med det tänkandet enkelt och logiskt bara dragit på mun och lämnat Jesu råd obeaktat. Men Jesus var inte bara en ung rabbin, en kringvandrande predikant. Han var och är Guds Son med delaktighet i Guds allvetande. Petrus hade satt tro till Jesus av Nasaret – han som var utpekad av Johannes Döparen som Mäktig frälsare och som Messias, Kristus – därför och bara därför att här var något absolut extra – så säger Petrus: På ditt ord vill jag, sas i alla fall sätta ut näten. Så ska vi också göra. Ta Jesus på orden bara på den vägen kommer vi att se att det håller och bli övertygade om att detta med Jesus är den stora sanningen i tillvaron. Jesus säger själv: ”Om någon vill göra Guds vilja, så skall han förstå om denna lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.” (Joh 7:17)

Se så ska du ta till dig Jesu Ord och förstå och därmed få övertygelsen och tron! Jesus lovar det själv. Ta honom på orden. Våga kasta på djupet, där du inte har kastat ut dina nät och dina djupaste frågor om tillvarons grund och mål tidigare! Vi ska inte leva livet med en ytlig skötsel av de primära behoven att äta, arbeta, sova och förströ oss och sedan dö. Vi människor är avsedda för något mycket högre och mycket mera!

Petrus gör som Jesus sagt honom. Petrus får en enorm fångst. Han ville kasta ut näten för att Jesus sade det till honom, men då det blev såhär stort, då blir Petrus alldeles knäsvag och skakad. Detta är för mycket. Vem är jag svaga och syndiga människa inför Guds verklighet och kraft? Petrus ger uttryck för det som är vår reaktion, då Guds helighet och makt kommer nära. Gå bort ifrån mig – eller jag måste själv dra mig undan det här – det är för stort jag är en syndig människa. I Jesus närhet, inför hans helighet och syndfrihet, påminns vi om vår synd och ondska. Om vi tidigare inbillat oss, att vi till någon del är ändå lite hyggliga och OK som människor – blir alla sådan inbillningar ställda åt sidan, då vi verkligen möter Jesus och hans klara och avslöjande ord.

 

Hur vi reagerar på Jesu Ord kommer att avgöra vårt öde – Jesu Ord frälsar – och detta Ord behöver bli mottaget.

Då blir det en angelägen fråga hur vi egentligen reagerar. Drar vi oss undan eller vill vi ha en distans till Jesus såhär som Petrus spontant kände det i situationen eller blir vi kvar hos Jesus för att bli mera rotade och befästa i tron.

Det var många som mötte Jesus och hörde hans undervisning, som ville dra sig undan då den blev närgången och dömande för samvetet. Detta berättas det om t.ex. i slutet av Joh. 6. Så är det också bland oss. Många kan momentant vara mycket nära detta med Jesus och tron, men så drar de sig undan, då det blir det att människan själv är syndig och behöver Jesus som Frälsare. Det där vill man nu sedan inte riktigt. Till otrons väsen hör att dra sig undan och därför sägs det i Bibeln: ”Men vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade. Vi hör i stället till dem som tror och vinner sina själar.” Hebr 10:39

Om du börjar känna dig syndig, då du hör mera på Jesus, så dra dig inte undan utan bli kvar hos honom. Han kan hjälpa dig, förlåta dig, leda dig fram och skydda dig från Djävulen och domen. Jesus vill ge dig evigt saligt liv.

Låt dig uppmuntras av att apostlarnas ledare Petrus började med att känna sig alldeles syndig inför Jesus, sedan kom allt det goda, först tre år av ständig nära gemenskap med Jesus, med hörande av hans undervisning och mottagande av den tröst, som bara Jesus kan ge en syndig människa. Petrus förnekade snöpligt och skamligt, att han ens kände Jesus, men Petrus blev upprättad och förlåten av Jesus. Och sedan till stor välsignelse för andra. Idag firar vi av tradition S:t Petri och S:t Pauli dag. De blev avrättade på kejsar Neros tid pga sin tro på Jesus Kristus. Men deras blodsvittnesbörd och eftermäle talar starkt och är en hjälp för också oss människor av idag för vilka de grundläggande frågorna är precis desamma som de var för Petrus.

Visst vill vi också säga: ”Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade. Vi hör i stället till dem som tror och vinner sina själar.”
Amen. Halleluja.

Predikan på 5 söndagen efter pingst 2019-07-14/hs

Evangelium
Lukas 6:36-42
36 Var barmhärtiga så som er Fader är barmhärtig.
37 Döm inte, och ni skall inte bli dömda. Fördöm inte, och ni skall inte bli fördömda. Förlåt, och ni skall bli förlåtna.
38 Ge, och ni skall få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall Gud ge er i famnen. Ty med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.”
39 Han gav dem också en liknelse: ”Kan väl en blind leda en blind? Faller då inte båda i gropen?
40 En lärjunge är inte förmer än sin lärare, och när någon har blivit fullärd blir han som sin lärare.
41 Varför ser du flisan i din broders öga, men märker inte bjälken i ditt eget öga? 42 Hur kan du säga till din broder: Broder, låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta bort flisan ur din broders öga.

Så lyder det heliga Evangeliet.
Kristus vi lovar dig

 Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

Kära församling,

Barmhärtig
– det svenska ordet kommer helt enkelt från det att man gjort ett ord av föreställningen att ha hjärtat i barmen. Varmhjärtade – medkännande – barmhärtiga – förbarmande – det är vi inte. Jesus som till skillnad från oss har rätt att döma och fördöma, fördömer vår obarmhärtighet här och nu för den kommer att leda till vår slutliga fördömelse, om vi inte frälses. Med sin kärlek och barmhärtighet vill Jesus nu skaffa sig rum hos oss. Vi som är präglade av kyla, hårdhjärtenhet och ondska. Jesus ställer också upp en måttstock på vad som är rätt barmhärtighet: det är den himmelske Faderns barmhärtighet.

Detta är den viktiga utgångspunkten, då vi skall definiera vad som är barmhärtighet. Människor jamsar ofta om kärlek dvs något slags barmhärtig attityd och då menar man ofta att man bara själv definierar vad som är kärlek. Det kan i slutet bli som ett bångstyrigt barn eller en upprorisk tonåring vill ha det till: att tillåta är kärleksfullt och att förbjuda är obarmhärtigt. Så kan det sedan helt på allvar tillämpas i en avfallen kyrka så att de som gör uppror mot Gud och hans bud beskrivs som barmhärtighetens och kärlekens banerförare under det att det som högt läser ur den heliga Skrift vad Gud verkligen sagt beskrivs som kärlekslösa och intoleranta. Blir det såhär då ha man gjort om intet den grunddefinition som Jesus själv har gett för barmhärtigheten: ”Var barmhärtiga så som er Fader är barmhärtig!”

Gud gör inget av sina bud om intet för sin barmhärtighets skull.
Tvärtom är hans bud uttryck för hans heliga kärleksfulla vilja. Vilken underbar värld vi skulle leva i om alla Guds bud över allt av alla skulle iakttas och förverkligas! Vi förstår att Satan i sin list just använder kärleks- och barmhärtighets begreppet för att förverkliga sina djävulska avsikter i människovärlden. Varje opposition mot Gud och det han har sagt ska gärna betecknas som uttryck för kärlek och hänsyn. Bibeln lär att Satan själv framträder som Ljusets ängel. Det gör han inte minst då han betecknar upproret mot den himmelske Faderns ord som uttryck för kärlek och barmhärtighet. I följd av brotten mot Guds heliga bud följer elände. Då man inte vördar och tar hand om de äldre, då man är ovarsam med andras liv och hälsa, då man fräckt i kärlekens namn överger sin hustru och familj eller bryter sig in i andras äktenskap, då man i den allmänna toleransens namn är slarvig med andras egendom. Det som kallas kärlek är ofta just det: obarmhärtighet och total avsaknad av medkänsla för medmänniskor. När egot får som det vill, ska det kallas kärlek. Vi ska inte låta oss bedras!

Vi ska alltså inte på något sätt låta Djävulens omskrivning av barmhärtighets begreppet påverka oss.

Laglösheten innebär kärlekslöshet
I Jesu undervisning framkommer det också att den stora laglösheten i världsförloppets sluttid just innebär kärlekslösheten. ”därigenom att laglösheten förökas skall kärleken hos de flesta kallna.”
Om vi nu på nytt tänker efter vad den himmelske Faderns barmhärtighet är, så är det en barmhärtighet som är medkännande och en kärlek, som omfattar dem som gått vilse som är slagna av synder och felsteg, utan att ett enda av buden upphävs. (Detta glömmer man eller vill medvetet glömma bort.) Gud låter inte udda vara jämnt. Hans helighet kräver straff för synden och han vill rädda syndaren från det straff han måste utmäta. Det är hans stora barmhärtighet och stora kärlek till människorna att han utgav sin Son och sände honom till världen, för att denne skulle ta på sig människornas skuld, så att var och en som tror räddas från den undergång som är bestämd.

Döma och fördöma – var ska sådant komma in?
Då alltså Jesus i dagens evangelium säger att vi inte ska döma och inte fördöma, så har dessa ord en dubbel betydelse. Vi får inte ställa oss i Guds position, så att vi dömer eller fördömer vår medmänniska. Det är Gud som dömer och personligen får vi inte döma någon. På samma sätt gäller också att vi inte får träda in i Guds position och upphäva det Gud har sagt och säga till människor att det och det budet inte längre gäller eller att det inte är farligt att bryta mot det. Vi ska låta Gud vara Gud och inte träda in i det som tillhör honom. Inte uttala Guds dom och inte heller leka Gud och ta bort den dom som tillhör honom.
Samtidigt vet vi att även om den slutliga domen och fördömelsedomen kommer på den sista dagen, så ska vissa sorts domar uttalas här i tiden på Guds uppdrag genom de myndigheter eller de ämbeten, som har fått det som uppgift. Samhällets väl kräver att domstolsväsendet består och det är också ett Guds uppdrag. Domared och vittnesed pekar också på att även om en dom här i tiden kan vara orätt även om man kan lyckas bedra en världslig domstol så finns det en som ser och vet och slutligt ska döma rätt.

Kyrkan är av Kristus beordrad att bedöma andar och skilja på dem.
Den kristna församlingen och Kyrkans ämbete ska också döma och avhålla dem från Kyrkans heliga nådemedel som utan att vilja bättra sig lever i uppenbar synd. S:t Paulus skriver i 1 Kor. 5 att han ”i vår Herre Jesu Kristi namn fällt domen över den som handlat så.” (v 4) Och aposteln brännmärker församlingen och församlingens myndighet för att dessa inte visat trohet då de låtit bli att döma.
I slutet av kapitlet säger aposteln: ”Är det inte dem som står innanför ni skall döma?” (12 b) Och slutligen: ”Driv ut ifrån er den som är ond!” (13). Denna Kyrkans ämbetes och församlingens dom har ett syfte och det är att rädda från den slutliga domen. Det sägs v. 5  om den som lever i synd, ”överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst på Herrens dag.” (1 Kor. 5.)
Utifrån oss själva och våra egna bedömningar får vi inte döma – det är vi förbjudna att göra. I stället ska vi personligen förlåta dem som gjort illa mot oss. Vi ska ha stort överseende och anstränga oss att ha det då det gäller andras fel och irriterande later. Vi måste hela tiden tänka på hur många som är tvungna att fördra oss och våra svagheter. Medlemmarna i vår familj och dem vi har omkring oss på arbetsplatsen måste ju hela tiden klara av att ha oss där. Låt oss alltså i vår tur vara mycket förlåtande och överseende. Vi ska ge utan tanke på lön. Vi ska ge med vänliga ord och gester, vi ska anstränga oss att vara medkännande för det är vi aldrig av bara farten som vi borde. Vi ska se till att inte de spontana sympatierna för vissa människor leder till att vi har anseende till personen och på orätt sätt gör skillnad på folk.
Hänvisade bara till oss själva utan Guds Ords ljus är vi blinda. Det ska vi komma ihåg. Därför ska ingen av oss leda den andra utifrån sina personliga värderingar och spontana känslor utan vi ska alla samfällt böja oss under Guds Ord och motta Guds Ords undervisning, för alla är vi i oss själva lika blinda.
Vi minns att Jesus har sagt: Kan väl en blind leda en blind? Det är ingen reell tröst att vara flera, då man tillsammans faller i gropen. Det kan hända att man blir där i gropen, om man inte vill ha den Allseendes ledning och ljuset från hans Ord. Då en människa i det kristna namnet leder en annan människa utan Guds Ord så går det garanterat båda vilse, vare sig de dömer varandra eller ger varandra nåd.

Domen
ska vi inte personligen leverera mot någon medmänniska utan domen ska vi alltid rikta mot oss själva. Vi ska läsa Jesu ord i bergspredikan. Vi ska ständigt leva med Guds bud för ögonen. Läs gärna varje dag Guds tio bud. En minut kanske behövs. Då vi håller oss medvetna om vår egen onda natur, vårt svulstiga och på så många sätt hemska ego, så kan vi lära oss barmhärtighet och fördragsamhet mot andra människor. Det vi kan se av andra människors fel är ju alltid ganska litet jämfört med vad som är möjligt att se hos oss själva, för i Guds Ords ljus, så står inför vårt samvete alla falska och onda motiv, alla fula och skamliga tankar, hela potentialen till allt möjligt ont, allt detta som vi normalt kan dölja för omvärlden. Vi förstår att vi personligen inte har rätt att sätta oss på någon piedestal och döma andra människor och hålla oss bättre och mera rättfärdiga.

Jesu avsikt med orden i slättpredikan (Luk) eller bergspredikan (Matt) är att avslöja vår skenhelighet och egenrättfärdighet att få oss att ropa om barmhärtighet och förlåtelse av honom Jesus, som är Frälsaren. I den goda gemenskapen med Frälsaren som hjälper oss med allt, lär vi oss den barmhärtighet mot syndare, som utgår från den himmelske Faderns djupt ömmande fadershjärta. Du går inte till gropen, fördärvet och fördömelsen, då du går med Jesus. Du räddas i stället från oändliga faror. Jesus vill tygla min onda natur, så att jag inte gör livet odrägligt för min medmänniska. Med Jesus går vi till himmel och salighet.

 

Predikan på 4 söndagen efter pingst 2019-07-07/hs

1 årgångens evangelium
Lukas 15:1-10
Alla publikaner och syndare höll sig nära intill Jesus för att höra honom. 2 Men fariseerna och de skriftlärda kritiserade honom ständigt och sade: ”Den mannen tar emot syndare och äter tillsammans med dem.” 3 Då berättade han denna liknelse för dem:  4 ”Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det?  5 Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar.  6 När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat.  7 Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig – inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver.  8 Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte ett ljus och sopar huset och letar noga, tills hon hittar det?  9 Och när hon har hittat det, samlar hon sina väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig! Jag har hittat silvermyntet som jag tappade.  10 Jag säger er: På samma sätt blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.”

 Så lyder det heliga Evangeliet.
Kristus vi lovar dig

 Predikan

Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

 

Kära församling,

Vi är förlorade
Ofta är det så i pedagogiken – då vi alltså i det fall att vi själva ska lära oss något, att vi lär känna helheten genom att först känna något väsentligt i en enskildhet. Det som med ett fint ord kallas deduktion.
Vi talar med detta evangelium om det förlorade fåret och den borttappade silverpenningen. De ska uttrycka vår egen belägenhet i utgångsläget – så att vi kan dra allmänna slutsatser av detta. Det generellt gällande nödvändiga att vi blir upphittade och hjälpta av Frälsaren Jesus Kristus, som har kommit i världen för att söka och upphitta det förlorade.
Sanningen är den om vi läser Bibeln och tar det till oss som där förklaras – att hela vår värld är förlorad. Vår värld skildes från det omedelbara umgänget med Gud och hans väsen i den stora katastrofen: syndafallet efter skapelsen.
Efter att det första människorna hade fallit i synd – och döden och den eviga undergången därmed hade blivit deras lott, förbannade Guds jorden och körde ut de första människorna från paradiset, Edens lustgård. Gud satte keruber och det ljungande svärdet i vägen så att ingen människa, ingen född syndare skulle kunna komma den vägen tillbaka till omedelbart umgänge med Gud i den rena världen. 1 Mos 3:24
Vi är alltså alla förlorade – hela världen är på väg till undergång. Jesus pekar på denna omständighet då han säger att himmel och jord ska förgås men inte hans ord. Matt 24:35; Luk 21:33. I 2 Petr 3:7-13 beskrivs hur Herrens dag ska komma till slut här i världens historia. Den ska komma som en tjuv, då ska himlarna försvinna och himlakropparna upplösas av hetta liksom jorden. Den fallna skapelsens tid tar slut – men efter det följer för dem som frälses – nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor.

Då Kristus har kommit är vi inte utelämnade så att vi måste förbli förlorade.
Gud som skapat världen och människorna har inte utlämnat oss åt mörker och död – evig förtappelse – utan han har sett till vår belägenhet och sänt sin Son till att rädda oss förlorade, rädda dig och mig som är förlorade och som utan att frälsningen når oss är på väg till död och undergång. Redan på fallets dag strax då syndafallet ägt rum talar Gud om honom som ska komma i människosläktet och krossa ormens huvud. (1 Mos 3:15)

”Ty så älskade Gud världen att utgav sin Son för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan att ha evigt liv.”

Detta är bakgrunden till att Jesus ger oss liknelserna om den förlorade fåret och det borttappade silvermyntet.

Syndainsikten – sjukdomsinsikten är avgörande
Liknelserna har inte den betydelsen att fariséerna och de skriftlärda inte skulle ha varit förlorade och borttappade – utan att de inte förstod sig vara det. Det litade också på sin egen rättfärdighet. Säkert såg de ut som anständiga medborgare utan synliga laster i alla fall inte på ytan.  De saknade bara insikten om att de egentligen sådana de var inför helig, rättfärdig, allseende Gud – var hopplöst förlorade.

I en av parallelltexterna i Mark 2 kommer detta väl fram.  Jesus har kallat Levi – Alfeus son han som också hette Matteus – till apostel – efteråt sitter Jesus till bords i hans hus – där är många publikaner (tullindrivare) och syndare.  Då uppstår frågan hos judarnas ledare.  Varför äter Jesus med tullindrivare och syndare. Jesu kommentar är: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.”  Mark 2:17

Det står klart att alla varenda född människa är en förlorad syndare – men det som det kommer an på nu är sjukdomsinsikten – syndainsikten.  Har vi den kan vi bli föremål för Jesu hjälp – få hans förbarmande – men med vår egen rättfärdighet stänger vi den ute – vi blir då utan förlåtelse, utan upprättelse, utan räddning i döden.

Israel var vid Jesu tid i all sin brist en religiös gemenskap som förmedlade kunskap om Guds heliga lag – trots att detta hanterades fel – så gav det en insikt om att Gud kräver rättfärdighet, att inget ont och orent kan komma inför honom.  De som inte kunde förtrösta på sig själva i denna miljö – kände sig utanför

Då kommer Jesus världens Frälsare talar barmhärtigt och uppmuntrande och upprättande till dem som känner sin synd och vet sig vara förlorade.  Det är orsaken till att dessa som också av omgivningen  uppfattades som fallna syndare – höll sig till Jesus.  Bland dessa människor gick Jesu myndiga och gällande ord ut. Min son, min dotter – dina synder förlåtas dig.

Vi förstår när vi tänker på denna text att dessa människor – de som inte hade en egen rättfärdighet att lyfta fram – att de är förebidliga för oss. Också vi ska förstå att vi är syndare och helt och hållet beroende av Frälsarens förlåtelse och hjälp.
Då det gäller syndainsikten så har Guds heliga lag som diagnosställare en stor betydelse. Vi vet att något om lagen är känt genom skapelsens vittnesbörd, genom att Gud nedlagt sin lag i hjärtana – det är det som är anledningen till att vi människor ofta kämpar med ett dåligt samvete. Många icke-troende människor har också problem med ett samvete som ibland anklagar bestämt.

Guds uppenbarade lag behövs som ställare av diagnosen.
Men vi behöver Guds uppenbara Lag i bibelordet för att riktigt förstå vår belägenhet. Paulus säger synden hade jag inte känt om inte lagen hade sagt det den säger. ”Jag hade inte vetat vad begäret var om inte lagen hade sagt: Du ska inte ha begär.” Rom 7:8  och när det gäller detta kommer också aposteln litet senare fram till slutsatsen: ”Jag vet att det inte bor något gott i mig.” 7:18
Jesus påpekar att det är detta som Den Helige Ande först kommer med då han kommer … han överbevisar om synd, rättfärdighet och dom. Joh 16:8

Inför Frälsarens ankomst i världen skulle folket beredas för mottagande, frälsningsfrågan som är en skriande stor fråga – den största frågan – den måste också bli en fråga i människornas hjärta och tanke. Därför gick Johannes Döparen före och sade Gör bättring – och mottag dopet till syndernas förlåtelse!  Jesus säger om Johannes döparens viktiga verksamhet:
”Publikaner och horor skall gå in i Guds rike men inte ni.

Ty Johannes kom till er på rättfärdighetens väg, men ni trodde inte på honom. Publikaner och horor trodde på honom. Och fastän ni såg det, ångrade ni er inte heller efteråt och trodde på honom.” Matt 21:31-32

Ingen kan dölja sig inför Gud.
Gud frälser fallna syndare för Jesu skull – detta är den enda möjligheten till frälsning.
Hur än vårt liv ser ut inför andra människor – så är vi alla var och en för sig fallna syndare – i absolut beroende av den frälsning Jesus kommer med.
Detta är Guds frälsningsavsikt.
Det är detta den osynliga världen – med dess härskaror och makter på Gud sida bevakar och följer med. De ser hur de är med oss.
Och då enda hos oss blir varse sin synd och tar sin tillflykt till Frälsaren och hans förlåtelse – så blir det stor glädje i denna osynliga värld.
Av Jesu ord ska vi också lära oss att tänka rätt i dessa frågor. Vi ska inte fråga i första hand. Hur många var det med? Hur många kunde man räkna på det mötet. Utan de som först gäller – var evangeliets ljus klart – kom budskapet till syndare klart fram. Dömdes synden, förkunnades förlåtelse och nåd. Lag och evangelium ska klart gå ut. Inte sammanblandas och inte någondera urvattnas.

Det kommer inte i första hand an på stora känslor och sådant som stimulerar vårt psyke – fastän vi är människor i allt och ser och känner som människor gör – det som allt ändå hänger på är om de realiteter i nådens medel som Kristus gett sin Kyrka är där.

Är hans rena Ord där – är hans sakrament rätt förvaltade där – då finns det som en människa behöver.
Vi vet att det som möter människor ifråga om Guds Ord och Sakrament kan allt vara rätt på det planet – ändå finner det inget mottagande – men är det rätt så har en syndare som ser sin synd sin hjälp där.
Vi vet att det inte vara något fel på Jesu och apostlarnas förkunnelse – ändå mötte den inte alltid mottagande.
För oss är därför inte i och för sig det att många ansluter sig till samlingar och möten ett kriterium – utan det som ges syndare – det är alltid huvudpunkten.
Precis som på Jesu tid – kan idag många vara nära Frälsaren och hans hjälp utan att förstå vad de behöver av honom och att de egentligen ska bönfalla honom om hjälp och ta emot hans upprättelse- Han förlåter och upprättar syndare också i dag – som är en nådens dag för var och en som ser sin synd och tror på Kristus.

Det som sägs här inledningsvis pekar vår kristna mässa.
Jesus tar emot syndare och äter med dem.
Vi möter i medvetande om vår synd i mässan Jesus – han talar till oss och upprättar oss genom sitt evangelium. Han möter oss då vi äter hans kropp och blod i Den Heliga Nattvarden – så ser vi på detta: ett möte med honom som skiljer oss från synden – ger förlåtelsen – och räddar från död, dom undergång till sitt eviga rike där han vill se oss.
Amen

(Svenska Folkbibeln 1998 för Gamla testamentets del även SFB 2015)

 

Predikan på 3 söndagen efter pingst  2019-06-30/hs

Evangelium
Lukas 14:16-24
Jesus sade: ”En man ordnade en stor festmåltid och bjöd många. 17 När tiden för festen var inne, sände han sin tjänare för att säga till de inbjudna: Kom, nu är allt färdigt. 18 Men alla började ursäkta sig. Den förste sade till honom: Jag har köpt en åker och måste gå ut och se den. Jag hoppas du ursäktar. 19 En annan sade: Jag har köpt fem par oxar och ska ut och pröva dem. Jag hoppas du ursäktar. 20 Ännu en annan sade: Jag har gift mig, så därför kan jag inte komma. 21 Tjänaren kom tillbaka och berättade detta för sin herre. Då blev husets herre vred och sade till sin tjänare: Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit fattiga, handikappade, blinda och lama.22 Och tjänaren sade: Herre, vad du befallde är gjort, och det finns fortfarande plats.23 Då sade herren till sin tjänare: Gå ut på vägar och stigar och se till att människor kommer in, så att mitt hus blir fullt.24 Jag säger er: Ingen av dem som var bjudna ska smaka min måltid.”

Så lyder det heliga Evangeliet.
Kristus vi lovar dig

 Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

Kära församling,

En allmän kallelse
går ut vi – du och jag och alla dem vi har omkring oss kallas till den stora måltiden – det stora gästabudet – i den eviga glädjen. Synd, död och Satan har inte sista Ordet – utan fiendemakternas välde är krossat i Kristi seger och i honom, Kristus, finns en fri väg för att i evigheten skåda den himmelske Fadern själv. Jesus säger om saken: ”Jag är vägen, sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utom genom mig,” Joh 14:6 – Den som tar vara på den vägen kommer också säkert till Fadern för hela evigheten.
Tanken från början var alltså, då Gud skapade människan, att människorna skulle leva i evig gemenskap med honom. Syndafallet satte punkt för människans lycka i Guds gemenskap och en stor klyfta i förhållandet – en fiendskap kom in genom detta syndafall efter begynnelsen. Vi lever nu i fallets värld och vår väg att komma till rätta, att inte evigt gå under, är tron på Kristus.

Jesus
kom med frälsningen till oss människor. Han bjuder nu oss till den eviga glädjen med sig. Han vill att vi ska vara där han är. Han har gjort allt för att det inte ska gå evigt illa för oss. Nu går kallelsen ut till den eviga glädjen.  Då vi tar del av dagens evangelium – kan vi se Frälsaren själv, som en av dem som går ut för att bjuda till denna eviga glädje. Han kom hit framträdde i tid och rum i denna värld, gjorde det som behövde göras för vår frälsning i sitt strafflidande och sin korsdöd – övervinnande döden. Han uppstod och hans seger och uppståndelsen från de döda gäller var och en som tror och är förenade med honom. Nu har han sänt ut sitt evangelium med sina tjänare utöver världen för att inbjudan ska ske. På denna punkt är vi nu – också idag går inbjudan ut till oss att ta vara på kallelsen, att se till att ingenting kommer emellan så att något annat blir det viktigaste för oss och vi så sist blir utanför, då det gäller. Vid Guds Ord och Sakrament ska en rätt bekännande gemenskap upprättas och vårdas för att bevara denna inriktning, som vi får, då vi mottar kallelsen med inbjudan.

Sammanhanget
därifrån texten idag är tagen börjar med att Jesus på en sabbat har kommit till en ledande farisé för att äta i dennes hus. Jesus talar till människorna där. Då Jesus har kommit till punkt i sitt tal och slutligt talat om de rättfärdigas uppståndelse, säger en av de närvarande: Salig är den får äta av måltiden i Guds rike. Då börjar Jesus utlägga hur det förhåller sig med den saken. På det följer de ord vi i den heliga läsningen idag har tagit del av.
Inbjudan går ut och alla börjar ursäkta sig.

Ursäkterna – är obefogade, barnsliga, patetiska, löjliga, kortsynta.
Det största som finns erbjuds – men det duger inte och man understår sig att hänvisa till saker, som är mycket tillfälliga och förbigående i evighetens ljus.
Men det är just så här som det är. Människan blockerar sig inför erbjudandet – tänker inte ens efter vad som egentligen står på spel. Det att människan har en fallen natur, som i grunden från början står i opposition till Gud och det som kommer från honom. Detta får människan att förhålla sig så här absurt, konstigt, bakvänt irrationellt till det största av erbjudanden, som erbjuds av tillvarons Högste som håller allt i händer.

Gud vill att vi frälses.
Vi betraktar ständigt ordet i Joh. 3:16 Ty älskade Gud – världen… Så skall människor frälsas genom tron på Jesus. Så skall syndens skuld bli borttagen från oss, så att vi passar i Guds absoluta helighet i hans rena eviga härliga rike. Detta är den eviga final, det stora slutmålet som Gud vill se för ditt och mitt liv. Han vill se oss vara för alltid hos honom i den saliga evigheten.
I 1 Tim 2:4 läser vi: ”Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen” Om inte du själv vill din frälsning, så vill Gud den åtminstone. Vi har det förfärliga förhållandet, att människor nu själv utesluter sig från Guds rike och den eviga saligheten. Vi har det förfärliga förhållandet att människor inte tar emot den frälsning som erbjuds dem. Jesus talar i många liknelser om frälsningen och den eviga saligheten. I det som utgör dagens evangelium tar han upp saken igen en gång. Om vi nu tar del av vad Jesus säger, kan vi uppfatta bl.a. följande. Erbjudandet om frälsning och kallelsen till Guds eviga rike går allmänt ut bland människor. Vi är alla bjudna till den stora festen!

Då Jesus har kommit i världen och med sin försoningsgärning berett frälsning för oss alla, då efter detta ljuder det över hela världen: Kom nu är allt färdigt! Nu finns det en säker grund för frälsningen, det fullkomliga offret är framburet för våra synders skull, nu kan ni alla komma! I följd av detta har det ofta också sagts inför Nattvarden som är ett förebud till den stora festen i himmelen: Kom, ty nu är allt redo!

Fastän frälsningen erbjuds för intet åt arma syndare över allt, tackar väldigt många nej. Eller de flesta gör inte det på det viset, som också framgår av Jesu liknelse. De säger att de har något annat för sig. Eller något som de först måste tänka på. Och så vill det vara hela tiden. De som abrupt, häftigt och absolut säger nej är en minoritet. En av dem har inte alls en ursäkt – han säger att han ska gifta sig. Det ska vara odiskutabel orsak nog.

Sekulariseringen och den kollektiva förhärdelsen har gått långt.        .
Vi har ett allmänt avförandligande, så att det är vanligt att människor överhuvudtaget inte ägnar Gud och tro några tankar. De är en främmande värld, som inte bekommer en och som man inte vill bry sig om. Vi skall komma ihåg, att det samhälle Jesus under sitt jordeliv verkade i var genomsyrat av gudstro och religion. Det låg hela tiden på ytan där han rörde sig. I dagens evangelium talar Jesus i fariséernas sammanhang och de tog om några, gudstron, frälsningen och uppståndelsen på faktiskt allvar.

Ursäkterna som Jesus beskriver upprepas bland dem som har en viss allmän kännedom om kristen tro.
Om vi tänker på dem bland oss som har ett visst mått av kristen kunskap, men inte låter sig engageras av bibelordet eller av tron så låter det faktiskt så…

Just ursäkter som ska vara både vackra och tillräckligt starka sas. så man har ett mänskligt sett hållbart alibi, att inte just nu syssla med den kristna tron.

Det låter på olika sätt. Jag vill leva livet och inte nu ta in några tunga tankar om skuld och förlåtelse, himmel och helvete. Jag är i början av livet. Vi har just köpt bostad och vi sliter för amorteringar och för att reda oss. Barnen skall köras till olika aktiviteter. På veckosluten far vi ofta till landet. Och våra föräldrar håller på att bli gamla de behöver oss. Vi har så mycket på jobbet, vi måste faktiskt få koppla av då vi har litet ledigt.

Sedan är det försent
Sen… det som skall göras sen… blir inte eller det är för stor risk att det inte blir. Det kan hända, att man sedan då det skulle gälla och man har tänkt att då tar man itu med detta… man märker att det inte går då – att man inte alls längre ens är intresserad, att man inte orkar… att man inte ens presterar en ursäkt. Man är bara jätteförhärdad och blockerad för allt som har med tro och Gud att göra.

Flera som inte anses för något stort och högt i denna värld tar vara på kallelsen.
Jesus säger i sin liknelse, att när kallelsen hade gått ut och människor hade ursäktat sig så blev den Herre som hade sänt ut kallelsen vred och sade:
”Gå ut genast på gator och gränder i staden, och för hit fattiga och krymplingar, blinda och lama.”
Detta är i liknelsen ett symbolspråk. Det gäller dem som anses defekta. De som i världen är ringa och åsidosatta. Vi kan komma ihåg hur Paulus skriver till korintierna:
Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt. Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till.”  1 Kor 1:26-28

Tjänaren säger i liknelsen: Vad du har befallt har jag gjort men här finns ännu plats. Då sade Herren till sin tjänare detta ord som vi nyss citerade: ”Gå ut på vägar och stigar och uppmana enträget människor att komma hit – så att mitt hus blir fullt!”

Också de som bekänner tron och följer kallelsen behöver på nytt väckas.
Liknelsen är en appell till oss för att vi som är med i den kristna församlingen, ska vakna och se hur mycket som står på spel och hur många som ser ut att gå till den eviga förtappelsen Vi måste få en ny och större nöd för våra medmänniskor! Vi måste idag besinna att en människa, som saknar tron på Jesus är i den största fara en människa överhuvudtaget kan vara. Det som gäller Gud och tro är inte ett specialintresse, som vissa kristna också kan frestas tro – utan det som allt hänger på då allt kommer till allt och det som gäller dig och mig ska avgöras och bestämmas. Uppfinningsrikedom och fantasi behöver vi för att på nytt nödga eller be människor enträget med. I en del fall har förstås kallelsen nått människor ett flertal gånger. När man flera gånger avvisar, så kan man med tiden bli mycket kall och förhärdad. Vi lever dessutom i ett land, som för mycket länge sen har nåtts av evangeliet och kallelsen till Guds rike, vilket gör att vi också har en kollektiv förhärdelse. Någonting av detta skall vi beakta och inse att människor är fångade av starka makter som binder.

Svärmare och entusiaster vantolkar
En del tror på den fria viljan hos människor och på att allt hänger på att vi bara som kristen församling tillräckligt smart och fiffigt kan vädja till människor och fånga deras intresse. Tvärtom kan just sådant ge bränd mark, när man inte räknar med att det är en andlig kamp utan bara fråga om marknadsföring – för stora godbitar kastas ut som människor bara trampar på för att sedan vara ännu mer förhärdade.
Guds egen kraft och kallelse måste till för att en människa skall börja tänka annorlunda än hon tänker. Allt sådant ska vi beakta, under det att vi samtidigt ber och funderar tillsammans hur kallelsen från oss till Guds rike kan gå ut. Det heter att kärleken är uppfinningsrik. Ett ungt förälskat par, som är mycket upptagna av arbete och verksamhet kan på ett underligt sätt ändå hitta tid för varandra. Våra medmänniskor som vandrar främmande för tron ska vara föremål för vår tanke och bön. Hur ska det nås – hur ska det ställas inför Kristi erbjudande om räddning från dom och förtappelse?

Evangeliet idag slutar med ett mycket allvarligt ord uttalat av vår Herre Jesus Kristus:

”Ty jag säger er att ingen av de män som var bjudna skall smaka min måltid.”
Det gäller dem som förhärdar sig och blir kvar i sin förhärdelse…
På Jesu tid var det med honom själv som vandrande bland människor en alldeles särskild och underbar besökelsetid.
Olika enskilda och grupper blir utanför.
De som trodde— men avföll och inte på nytt omvände sig,
De som hos oss hör kallelsen på nytt och på nytt och aldrig tar vara på den.Därför ropar NT ut orden som gäller Guds folk i alla tider både i GT och NT

”Idag om ni hör (Herrens) hans röst så må ni inte förhärda era hjärtan.” Amen

Hebr. 4:7  // 3:15

Predikan på S:t Johannes Döparens dag 2019-06-22/hs

Lukas 1:57-66
57 För Elisabet var nu tiden inne då hon skulle föda, och hon födde en son.
58 När hennes grannar och släktingar fick höra att Herren hade visat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne.
59 På åttonde dagen kom de för att omskära barnet, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far.
60 Men hans mor svarade: ”Nej, han skall heta Johannes.
61 De sade då till henne: ”I din släkt finns det ingen som har det namnet.”
62 Och de gav tecken till hans far och frågade vad han ville att barnet skulle heta.
63 Då bad han om en tavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förundrade sig.
64 Genast öppnades hans mun och hans tunga löstes, och han började tala och prisa Gud.
65 Fruktan kom över alla deras grannar, och i hela Judéens bergsbygd talade man om det som hade hänt.
66 Alla som hörde det tog det till hjärtat och undrade vad det skulle bli av detta barn. Ty Herrens hand var med honom.

Så lyder det heliga Evangeliet.
Kristus vi lovar dig

Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

Kära församling,

Elisabet
En kvinna, Elisabet, som befinner sig i åren långt över den normala fertilitetsperioden får ett barn. Detta barn får och ska tydligen av den gudomliga försynen ha en speciell inramning. Här tidigare i kap 1 har vi tagit del av hur Sakarias Elisabets man, som tjänstgjorde som en av tempelprästerna, just vid en tjänstgöring i templet möttes av en änglauppenbarelse om denna son, som skulle födas i hans familj. I denna änglauppenbarelse i vilken ängeln Gabriel möter honom blir det klarlagt att denne son som ska födas kommer att ha ett mycket unikt och avgörande viktigt uppdrag.

Johannes
Johannes ska vara hans namn det anger Gabriel. Namnet ska säga det som är viktigt i uppdraget. I Bibeln är namn viktiga och uttrycker någonting av personen – ingenstans är det lika påtagligt som i Bibeln att namnet är ett omen. Johannes på hebreiska Jo-hanan. Den första stavelsen syftar på gudsnamnet och den senare delen är: vara nådig eller man kan i sammanhanget se budskapet: är ändå nådig. Sakarias – som människor omkring denna familj ville kalla barnet skulle  i så fall ha hetat i likhet med dess far – är också ett bra namn, Gud minns – kanske just det tänker vi på då att Gud minns sina löften – i detta fall om en förelöpare för Messias. Förelöparen, vägröjaren för Kristus, Messias skulle födas i denna familj, men han förkunna bättringen i profeten Elias ande och kraft och sedan visa på nåden i Kristus.

De stilla i landet

Sakarias och Elisabet uppfattas höra till de s.k. stilla i landet, som värnade Israels goda tradition och levde fromt i enlighet med det som stod skrivet i de heliga skrifterna. Till samma grupp räknar vi in Josef och Maria och de gamla Simeon och Hanna i templet, dem som den heliga familjen mötte då de kom för att bära fram Jesusbarnet i templet. –  förutom ett antal för oss anonyma som tillhörde denna grupp.

Ett litet foster gläder sig över Kristus
Johannes såsom foster är den första som ärar Jesus Kristus som HERREN.
Det är tydligt i texten i Lukas 1 att Gud bestämt och kallat Johannes redan i moderlivet. Johannes och hans uppdrag var förutsagt av profeten Jesaja på 700-talet. Gud vill särskilt för frälsningsdramats skull länka och välsigna Johannes livsöde.  Den första som för övrigt hyllar Kristus är Johannes som sex månader gammalt foster – då Jesus just har blivit koncipierad i Marias liv. Elisabet kommer med dessa ord då Maria kommer på besök: ”Varför händer detta mig, att min Herres mor kommer till mig? 44 Se, när ljudet av din hälsning nådde mina öron, spratt barnet till i mig av glädje.”  Luk 1 :43-44
Indirekt har vi här den allra största bestämda argumentering mot fostermord – aborter.

Johannes födelse – en sensation
Då Johannes föddes blev det en stor sensation, när den tidigare barnlösa nu redan överåriga Elisabet föder ett gossebarn. Sakarias och Elisabet är på det klara med att han som föds ska ha ett bestämt viktigt uppdrag i Israel – på något sätt har Sakarias kommunicerat vad han varit med om och att Herrens nåd ska komma till uttryck i deras sons uppdrag. Tillsammans är det helt på det klara med det. Mycket bestämt säger Elisabet till dem som tänker sig ett annat namn att detta barn faktiskt ska heta Johannes. Han som ska vara förelöpare och vägberedare för Messias, Kristus själv.
Sakarias hade inte på samma sätt med samma öppna sinne och tilltro tagit emot änglabudskapet såsom jungfrun Maria gjorde då samma ängel gav till känna för henne att hon skulle föda Guds Son.  Sakarias hade därför blivit stum. Nu när barnet är fött och han som stum skrivit på en tavla att gossens namn ska vara Johannes – blir han plötsligt löst från sin tungas band och talar igen och han stämmer upp i en lovsång – som blivit en av Kyrkans viktiga lovsånger.  ”Välsignad vare HERREN Israels Gud, som har sett till sitt folk och berett det förlossning,”
Fruktan kom över alla de människor som var samlade – och de undrade tillsammans vad som skulle bli av detta barn. Herrens hand var med honom – konstaterar S:t Lukas.

Johannes Döparen har en förblivande betydelse i Kyrkan.
På Johannes Döparens dag har vi särskild anledning att stanna upp och meditera över hans ärende – men vi ska inte glömma honom annars – han är mycket viktigt i det kristna evangeliet. Alla fyra evangelister har någonting om Johannes i början av sin evangelier. Evangelium kan alltså inte tänkas utan Johannes döparen och hans ärende. I den tidigaste kristna konsten möter Johannes Döparen. Då kristna senare i fornkyrkan inte ville fira sina egna födelsedagar så tydligt, eftersom hedningarnas födelsedagsfester ofta urartade blev de födelsedagar man koncentrerade sig på Jesu och Johannes döparens födelsedagar.
Johannes  bättringsrop behövdes då och behövs nu – för att folk ska förstå att bereda sig för Guds dom. Johannes skulle ropa ut budskapet om att höjder ska sänkas och dalar höjas. Det är den oländiga terrängen i människors fördärvade natur det gäller. (Se dagens gammaltestamentliga text och sedan Matt 3 och Luk 3)  Förstå att du behöver frälsas! När du ber för dina närmaste eller vänner så är det just ju denna angelägenhet det gäller att de skulle inse att de behöver frälsas. Det är det som är människans problem inför evangelium att det i utgångsläget ofta inte säger människan något eller berör henne på djupet. Den fråga som ska få ett svar måste människan lära sig att ställa. Svaret finns i luften ogripbart om inte bättringsropet från Johannes på något sätt aktualiserats:  det att varje människa behöver frälsas – eftersom vi annars går mot en fördömelsedom. Mycket bestämt kunde Johannes tala för att väcka människor. Han skulle enligt den bestämmelse, som kom från Gud gå fram i profeten Elias ande och kraft. Detta element hör till vår kristna tro och vi ska värna det. I mycken modern kristendom har inte Johannes någon plats – men Ordet från honom ska även ljuda:  ”Ni huggormsyngel, vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen?”  Matt 3:7
Det slutar fel för en människa som inte frälses. Men nu kommer frälsningen med Kristus som Johannes förebådar och för vilken han Johannes är en förelöpare.
Att varna för den största fara – att gå evigt förlorad – är den största kärlek.
Johannes är lycklig då han får visa på  nåden hos Jesus och säga: ”Se, Guds lamm, som tar bort världens synd.” Joh 1:29  Detta som har blivit en bestående del i mässan.
Att se Guds lamm – är att bli delaktig i hans frälsningsverk få gåvorna från det: Alla synders förlåtelse och ett evigt saligt liv med Kristus.
Amen

 

Predikan på Trefaldighetssöndagen  2019-06-16
S:t Martin/hs

1 årgångens evangelium
Joh 3:1-15
1 Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemus, en av judarnas rådsherrar.
2 Han kom till Jesus om natten och sade: ”Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare, ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om inte Gud är med honom.”
3 Jesus svarade: ”Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.”
4 Nikodemus sade: ”Hur kan en människa födas när hon är gammal? Inte kan hon väl komma in i moderlivet och födas en gång till?”
5 Jesus svarade: ”Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.
6 Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande.
7 Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt.
8 Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden.”
9 Nikodemus frågade: ”Hur kan det ske?”
10 Jesus svarade: ”Du är Israels lärare och vet inte det.
11 Amen, amen säger jag dig: Det vi vet talar vi, och det vi har sett vittnar vi om, och vårt vittnesbörd tar ni inte emot.
12 Om ni inte tror när jag talar till er om det som hör jorden till, hur skall ni då kunna tro, när jag talar till er om det som hör himlen till?
13 Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen.
14 Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd,
15 för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.

 Predikan

Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

Kära församling,

Det vi ska veta om Gud och frälsningen säger Jesus till Nikodemus.
Detta evangelium utifrån vilket vi skall säga något om dagens tema Guds heliga Treenighet, för oss till ett samtal, som HERREN Jesus hade med en av de judiska rådsherrarna, Nikodemus. S:t Johannes berättar i slutet av sitt evangelium, att han denne samme man biträdde en annan av rådsherrarna Josef av Arimatea, då denne Josef ordnade med Jesu begravning. (kap 19:38-42) Stora rådet var judarnas högsta myndighet på Jesu tid och den bestod av översteprästerna dvs. ledande män ur prästklassen av skriftlärde och folkets äldste. Stora rådet leddes av den fungerande översteprästen.

Nikodemus sitter en natt alltså och samtalar med Jesus. Han kan av rädsla för ett socialt tryck ha just kommit i skydd av nattens mörker, men å andra sidan var det – sägs det – vanligt att man förde djuplodande religiösa samtal om natten – något som alltså kunde förekomma.

Nikodemus öppnar samtalet med en komplimang, som säkert är precis menad och avsedd. ”Rabbi vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare”, säger Nikodemus till Jesus och han motiverar det med att ”ingen kan göra sådana tecken, om inte Gud är med honom”.

Jesus är fast och orubblig – han som aldrig kunde mutas av något eller mjukna av smicker – Han säger bestämt som Gud Faders utsände sanne Son både till Nikodemus och oss: ”Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” (v 3)

Jesu tal förutsätter det som är Guds Ords linje och hållning genomgående: att människosläktet sedan syndafallets dag /Adams och Evas fall/ är hemfallet åt död och undergång. Såsom människan är född hit till världen och såsom hennes liv blir utan nyfödelse, så väntar först den fysiska döden och efter det den eviga undergången tillsammans med hela den övriga fallna världen. Detta primära förhållande borde ju ha varit det mest bekanta för en Israels lärare som Nikodemus. Även själva begreppet nyfödelse borde lätt ha kunnat gestaltas av Nikodemus. Både Jesaja apokalypsen (kap 58-66 särskilt 66 det nya Sions födelse) och Hesekiels tal om döda ben (kap 37 samt de viktiga ställena: Hes 11:19; 36:25-27;), som får liv borde ha gett material. För att inte tala om den allmänna vändning för Adams barn, som lovades i det messianska löftet på fallets dag om en som skall krossa Satan närmare bestämt hans välde: Ormens huvud. Djävulen tog Guds skapade värld under ockupation på fallets dag. De messianska löftena och den kommande friden – det som offerinstitutionen pekade på förenat med Lammet, som skulle bära allas synd – visade på frihet och frälsning från den Ondes välde.

Nyfödelsen är absolut – odiskutabelt – nödvändig.
Nyfödelsen måste alltså till för att gudsförhållandet skall bli rätt, för att vi skall bli evigt saliga och undgå undergången med den fallna världen. Nyfödelse var en nödvändig betingelse för Nikodemus och det är en nödvändig förutsättning för oss – för utan vilken vi inte frälses, inte frikännes på domens dag, för utan vilken vi inte blir evigt saliga.

Jesus lär oss hur det skall ske: genom Vatten och Ande. Såsom jude kände Nikodemus till rituella tvagningar – här kommer något mera: Det nya förbundets elementa presenteras nu: Det skall vara en särskild tvagning med vatten och Guds Ord, med vatten och ande: dvs. Dopet och ett liv i Dopets nåd som skall skänka denna nya födelse.

Jesus motiverar detta med att säga: ”Det som är fött av kött är kött och det som är fött av Ande är ande.” (v 6) Här gäller det att förstå orden rätt. Termen kött använd här avser inte det fysiska utan termen avser just det som är präglat av den fallna världen – där vi finns nu. Ande är Guds helige Andes ingripande i vårt mänskliga liv, där allt är på väg till undergången.  Vatten och Ande ska bryta din väg till det eviga fördärvet. Vatten och Ande ska göra att du ser och kan förstå sådant som är dolt för de icke-troende. Enligt S:t Paulus ord ”En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt”. 1 Kor 2:14.

”Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra.” Ef 2:3

”5 De som lever efter sin köttsliga natur tänker på det som hör till köttet, men de som lever efter Anden tänker på det som hör till Anden. 6 Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid. 7 Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. 8 De som följer sin syndiga natur kan inte behaga Gud.9 Ni däremot lever inte efter köttet utan efter Anden, eftersom Guds Ande bor i er. Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom. 10 Men om Kristus bor i er, är visserligen kroppen död för syndens skull men Anden är liv för rättfärdighetens skull. 11 Och om hans Ande som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då skall han som uppväckte Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er.”  Rom 8

Att se Guds rike
betyder både att andligen kunna se och förstå det – och det syftar ytterst, först och sist på att det eviga skådandet i härlighetens värld ska bli ett faktum för oss.

”Vinden blåser vart den vill – och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden.” (v8)

Den Helige Andes verk är tron hos en människa och motiveringen till Andens ingripande hur han kommer och varför han kommer det kan vi inte teckna och förklara, men det som är fött av Ande ska vi som andliga människor känna igen och så tacksamt motta trons gåva. Den Helige Ande är alltid med där Ordet och Sakramenten rätt förvaltas.

Men var och när tron väcks hos den enskilde är Andens hemlighet som vi med vår kunskap och vårt förstånd inte har koll på. Låt oss söka Anden, där vi vet att han verkar och där vi har Jesu löfte om Andens verk.

Det vi talar – det Kristus och hans befullmäktigade sändebud, apostlarna jämte deras trogna efterföljare talar – det väcker tro och andligt liv – så verkas nyfödelsen -så växer de till som har fått den nya födelsen.

Grunden för nyfödelsen är Kristus och hans seger på korset.
Mose och kopparormen – den skildringen om hur de som drabbades av ormars bett i öknen blev räddade då de såg på den upphöjda kopparormen – är ett förebud och en profetia om det som ska bota oss från syndasjukdomen det ormgift som har vidlått människosläktet sedan Ormen Satan fick våra urföräldrar på fall. 4 Mos 21, 1 Mos 3.

Människosonen måste bli upphöjd.

Frälsningen har ett gudomligt måste som förtecken. All lagisk religion, alla mänskliga försök att bättra och polera det befintliga livet enligt den gamla naturen måste få sin dom. Det nya livet måste ta vid.

Gud Fader har skapat världen, har kallat Israel – har gett det så mycket, har sänt profeterna — och så sin Son, som är sann Gud. Den som föder det nya livet, som när och skyddar det nya livet är: Anden.

Idag prisar vi Den Heliga Treenigheten. Gud Fader och Gud Son och Gud Den Helige Ande.   Endast en enda Gud. Tre skilda personen. Ett enda gudomligt väsen.

Amen.

(Använda bibelöversättningar. Svensk Kyrkobibel 1917, Svenska Folkbibeln 1998)

 

 

Predikan på Påskdagen 2019-04-21,
i S:t Martin
påskmorgonens trad. Ev. Mark 16:1-8/HS

Nåd och frid föröke sig ibland e2019r i kunskapen om Jesus som alltifrån uppståndelsen från de döda är med kraft bevisad vara Guds Son.

Påskdagens evangelium bryter mot mänsklig erfarenhet.

Det totalt unika sker, som inte han någon jämförelse och inte ens kan ha det. Detta sker:  Kristus kastar själv dödens bojor ifrån sig och stiger upp ur sin grav.

Den heliga Skrift är mycket noggrann med att understryka att det är ett mänskligt sett unikt skeende, som människor inte har väntat och inte har kunnat föreställa sig. Nyktra och kallts beskrivande är texterna. Det är inte fråga om överspända människor, som godtyckligt tror att allt möjligt som strider mot mänsklig erfarenhet av det möjliga sker hur som helst när som helst bara man driver upp ett visst koncept i sin religion.

De kvinnor som i stor sorg och förfäran över Jesu död har begett sig iväg för att med välluktande oljor smörja Jesu kropp, möts av skakande och häpnadsväckande förhållanden.  Den stora stenen, som var förseglad var bortrullad och graven öppen. De går in och möts av en ung man som sitter på högra sidan i denna klippgrav – kvinnornas förskräckelse blir mycket stor.  Då möts de av orden: ”Var inte förskräckta. Ni söker den Jesus från Nasaret, den  korsfäste han är inte här. Se platsen där de lade honom.” (v.6)  Låt oss notera. Det har kommit till den bestämda graven. Den är tom. Ingen förnekade att denna bestämda Jesus grav var tom. Det var både Jesu vänner och fiender, myndigheter och lärjungar överens om. Förnekelsen av den tomma gravens faktum existerade inte där.

Evangeliet anger  det att  Kristus den korsfäste säges ha uppstått – det sägs vara orsaken till att han inte är där.

Det kristna evangeliet förkunnar med en mångsidig tydlighet det faktum att Jesus har uppstått.

Då S:t Lukas inleder skriften Apostlagärningarna skriver han om Kristi uppståndelse att Kristus under de fyrtio dagar som följde efter uppståndelsen gav många säkra bevis på att han levde. Kristus mötte lärjungarna åt med dem och talade till dem. (Apg 1:3)

Evangeliernas texter hänvisar till bestämda skeenden och händelser. Det är inte fråga om att tro, tro bara rakt ut i luften utan det är fråga om bestämda data som hanteras. Dessa yttre data är grunden för det som sedan hävdas om betydelsen av det som skedde för de kristnas liv, för vad döden efter detta betyder för den som tror på Kristus och hur alla Kristi trogna skall uppstå ur gravarna som han uppstod. Det är detta som S:t Paulus är inne på i dagens epistel, då han skriver till Kyrkan i Korint. Han talar om att här har vi grunden för den kristna tron, en avgörande huvudpunkt. Han gör som man skulle göra, då man övertygar människor om något som på förhand inte stämmer med tidigare erfarenhet. Aposteln påpekar att detta är välomvittnat. Kristus visade sig för Petrus och för de tolv. Han visade sig för mera än 500 bröder på en gång, av vilka de flesta lever kvar då detta brev avfattas och korintierna kan kontrollera hos dem vad de bevittnat och hur det förhåller sig.

Den uppståndelseförkunnelse som vi driver och hävdar i den kristna Kyrkan har Kristi uppståndelse som grund – har inte Kristus uppstått – då är vår tro meningslös – då är vi ännu kvar i våra synder.

Det som först hände.

Dagens evangelium riktar vår uppmärksamhet på det som allra först skedde på påskmorgonen vid denna bestämda grav. Graven var utmärkt. En stor sten som sedan blev förseglad hade rullats för ingången till graven och vakt hade satts ut.

Den döda kroppen som tagit ned från korset – till avrättningssättet med korsfästelse hörde för romarna det att ingen fick tas ned från korset som inte var konstaterad död. I Jesu fall bekräftades ytterligare det att döden inträtt genom att ett spjut stacks in i hans sida så att blod och vatten kom ut.

Den döda kroppen hade lagts i graven. Landshövdingen hade gett tillstånd åt den judiske rådsherren Josef av Arimatea att jordfästa Jesus. Detta gjorde denne Josef tillsammans med Nikodemus och bl.a. Maria från Magdala och Maria Joses mor stod och såg på var Jesus lades. Detta beskriver S:t Markus här strax innan dagens evangelietext tar vid.

Den glada och frigjorda trons förvissningen inträder inte hos dessa som gått ut till graven  –  där direkt. De flyr bort från graven. Bävan och bestörtning har gripit dem och de säger inte av fruktan först något till någon.

Detta skall vi notera. Det är inte fråga om några inre mentala processer som är grundläggande, utan det yttre skeendet är grundläggande. Då fakta och gällande data sedan har inhämtats ställer sig det inre livet till rätta och förståndet med vad det inhämtar av det ovanliga – sker på vanligt sätt och förståndet och människans normala apparat är med i denna övertygelse och tro på att Kristi uppståndelse är ett reellt skeende och en säker sak.

Vad innebär nu detta för oss?

Jo bl.a. följande. Om Kristus verkligen har uppstått – då är han den han säger sig vara Guds Son och av samma väsen som Gud Fader. Då förstår vi att hans korsdöd inte var ett ömkligt slut där en viss Jesus av Nasaret avrättades på ett skamligt sätt bland kriminella.  Hans rop inför slutet: Det är fullbordat! – är ett segerrop – i sin död vinner han över döden – döden kan inte behålla honom utan han kastar själv dödens bojor ifrån sig och uppstår.

Synder förlåts och förlåtelsen uttalad idag till botfärdiga syndare – är något reellt och gällande för Kristus har dött och uppstått.

Den kristna tron bygger på realiteter och är inte mänskliga fantasier, inbillningar och svärmerier. Om vi inte håller fast vid att Kristi död och uppståndelse är realiteter i tid och rum i denna värld och i dess historia – så är det förgäves vi har kommit till tro

Kristus har uppstått som förstlingen av de avsomnade. Han är prototypen – exemplet på vad kroppslig uppståndelse innebär. De som tror på Kristus skall uppstå som han uppstod – på den dag då alla kallas ur gravarna.

Paulus förklarar att Gud så skall förvandla vår förnedringskropp att den blir lik Kristi härlighetskropp  (Fil. 3:21) Det är samma kropp – det måste det vara annars är det inte alls fråga om uppståndelse – precis som den kropp som naglades vid korset var det som uppstod – och därför att det var en kroppslig uppståndelse så var graven tom. Så skall också Kristi trogna kallas ur gravarna och få denna förklarade gestalt.

Alla skall uppstå – alla skall kallas fram (Joh 5) – Kristi trogna skall stiga fram med sin kropp men med denna härlighetsgestalt som Kristus hade i sin uppståndelse.

Sluthälsning: Må fridens Gud själv helga er helt och fullt, och må er ande, själ och kropp bevaras hela, så att ni är utan fläck vid vår Herre Jesu Kristi ankomst. Trofast är han som har kallat er, han skall också utföra sitt verk.

 

Apostlagärningarna 11
Petrus rapport om hedningarnas ställning. Evangelium går ut i hednavärlden.
Martinsalen 2019-01-30, kl. 19./hs

1 Jerusalem och sedan Judéen var de första områdena som kristnades. Nu hade evangeliet nått längre – till Samarien och därpå till hedningar genom Petrus predikan, med början i det som skedde i Kornelius hus. Nu gällde det för apostlarna och bröderna för hela gemenskapen som samtidigt religiöst var ex-judisk (bekände Jesus som Messias) och samtidigt etniskt judisk att beakta faktiska förhållanden. Med ”apostlar och bröder” avses Kyrkans ledare till vilka hörde även presbytererna. Bland dem.t.ex en prästdiakon som Filippus, som efter diakonen Stefanus död började predika i Samarien med framgång. ”Hedningarna” – står i bestämd form och Kornelius hus står som typ för hela den hedniska världen. Petrus hade ätit med dem.
2-3.  Det judaiserande väsendet satt djupt hos männen i församlingen i Jerusalem och de angrep S:t Petrus oerhört skarpt. När Korneliushistorien blev känd plus det som hade hänt i dens följd – mötte detta starka reaktioner. Flera gränser hade överskridits som kunde rubba ett judiskt sinne. Ätit med hedningar, delat Guds Ord med dem, upptagit dem i den kyrkliga gemenskapen.
4. Petrus som själv hade samma utgångspunkt som dessa män, vilka nu kritiserar honom, redogör nu punkt för punkt hur allt har gått till och varför läget är det det är.
5-11. Rekapitulering av Kornelius historien. v 7 – rösten – jo Petrus säger bara så han anger ingen identitet för den – men han är övertygad att han står i förbindelse med Gud och får en absolut genuin uppenbarelse. Det starka blir sedan v 9 att han från Guds sida får den starka förmaningen att han inte får kalla det för orent som Gud kallar rent.  Tre gånger händer det, det som utspelar sig inför Petrus v10 för att understryka sanningen. Av två eller tre vittnen skulle saker avgöras enligt Mose. 5 Mos 17:6
12. Petrus bad uppenbarligen de sex männen komma med på resan, för att han skulle ha dessa som vittnen också genom att de sedan genom att de praktiskt utförde dopen – blev delaktiga och nu även i efterhand kunde stå för vad de varit med om tillsammans med Petrus. Petrus hade mycket att forcera inom sig i själslivet och han behöver få ytterligare en klar uppmaning att faktiskt följa de män från Kornelius som var utsända till honom.
13-14. Här kommer en aning mera information än då detta i det tidigare har referats så byggs vår bild upp av vad det gäller. Det som står klart är att denna text vill säga oss att Guds själv var det handlande subjektet som både lät händelserna bli det de blev och som angav hur man skulle se på det som hände. Petrus premisser i utgångsläget var något helt annat.  Då det hade sagts till Kornelius att hans ska bli frälst genom det han får höra av aposteln – där dopet blev inkluderat – att han alltså ska bli frälst – betyder det att det är Gud som frälser Kornelius genom det Gud låter ske här.
15.”När jag började tala” – avser hela talet. Skeendet satte igång genom att talet kom igång. Det som sägs här i slutet av versen är mycket betydelsefullt också för oss när det gäller betydelsen av det som nu hände. Ibland möter vi en kristendomsform som förutsätter att de yttre uttrycken för Andes verkan ska vara likadana som på den första kristna pingstdagen kap 2. Vi ser här med tydlighet – att de yttre uttrycken mattades av och sedan här då evangeliet forcerar en ny tröskel (till hedningarna) kommer något av detsamma till uttryck. I 8:14-25 ser vi hur detsamma förekom då tröskeln till samariterna forcerades.
16-17  ”Johannes döpte med vatten” – Andens utgjutande (Joel 3:1; Apg 1:17) ska jämföras med vattendopet, som är ett (vatten)begjutande på dopkandidatens huvud. I normalfallet är Dopet och Andens gåva en och samma händelse. Om Gud undantagsvis har utgjutit Anden före Dopet, kan ingen hindra aposteln att döpa med vatten. ”Vem var då jag, att jag skulle kunna hindra Gud?”  Det var Gud själv som nu placerade oss hedningar på samma linje som de troende judarna. S:t Petrus förklarar allt som Guds verk. Dessa hedningar fick samma gåva som Petrus och apostlarna fick då de började tro på Herren Jesus.
18. Då inträder lugnet. Oppositionen – som Lukas säkert i sig finner naturlig och legitim (eftersom man alltid i Kyrkan måste fråga efter om den rena läran följs visavi händelseutvecklingen) – låter sig övertygas av Petrus argumentering och kan själv formulera slutsatsen: ”Så har Gud skänkt också åt hedningarna den omvändelse som ger liv.”  Vi ska se vad det gäller: alltifrån Abraham har proselytism ansetts möjlig. Abraham själv uppfattades som en urfader till all proselytism eftersom man tänkte att han från hedendom hade omvänt sig till den rätta gudstron som medför liv. Bland judarna hade även Josefs egyptiska hustru Asenat uppfattats som en förebild för hedningar, som vill bli delaktiga av det som tillkommer det judiska folket. Vi kan tänka på några andra t.ex moabitiskan Rut, som har fått en egen bok bland de heliga skrifterna.  Det nya är att man kan få det nya livet i omvändelsen utan det judiska ceremonielet blott genom Dopet och Tron på Kristus.  15:1 – visar sedan i det följande att det som Petrus här talade för på intet sätt ändå blev helt allmänt mottaget och accepterat. Då löste man det så att judar fick ha en rad judiska bruk om de utförde det av fritt eget val och inte avkrävde hedningarna sådant.
19-20.  Den tråd som hade avbrutits i 8:4 plockas på nytt upp här. I följd av Saulus hårda förföljelse av Kyrkan efter Stefanus avrättning hade samarier vunnits för tron och i Antiokia hade sedan också predikats för människor av hednisk börd redan vid tiden för Saulus/Paulus omvändelse. Kornelius- händelsen är tydligen något senare i tiden. Den blev sedan bara ett statuerat stort exempel på att så här skulle det nu gå vidare. En stor anknytning för den unga kristna kyrkan fanns genom synagogorna som fanns runt om i Medelhavsområdet.  De som hade skingrats efter den förföljelse som hade satt igång efter Stefanus – hade rest långa vägar med evangeliet ”ända till Fenicien” nuvarande Tunisien ungefär. Dessa hade emellertid endast förkunnat för judar – men också det tjänade evangeliets framgång bland hedningar senare.
21. I Antiokia vanns många för tron i det här relaterade skeendet.
22. Kyrkans ledning i Jerusalem sände då Barnabas till Antiokia att ta vård om saken och bedöma vad man hade att göra med.
23. Barnabas tvekar inte att se det så att Guds nåd har åstadkommit den förändring i trosförhållandena, som här står att iaktta. Uppmaningen att hålla sig till Herren av hela sitt hjärta – faller in i det grundbud som redan var känt.  5 Mos 6:4-5.  Trosförhållandet – d.v.s. vårt förhållande till Kristus ska just ses som ett relationsförhållande. Det är någon – (inklusive något hans Ord, instiftelser osv.) som vi håller oss till. Och är trogna till – vi ändrar inte på detta. Utan vi håller oss till Kristus.
24. Uppenbarligen vill Lukas här säga att Barnabas med sin utrustning och sina gåvor förde saken djupare och vidare. En stor skara kom till tro.
25. Till Tarsus i Cilicien (nuv. sydöstra Turkiet vid kusten mittemot Cypern) bar det sedan av för Barnabas. Paulus hemstad, där det fanns en romersk närvaro -.
26.  Då börjar det stora hända i Antiokia. I ett år arbetar dessa två för Kyrkans uppbyggnad där. Det är här som de kristna först börjar kallas för kristna. Det är som det ofta förhåller sig med namnbeteckningar – att det som ges av omvärlden – kanske tom. som ett öknamn, eller skällsnamn – med tiden upptas av den utpekade gruppen och sedan blir det det namn som den själv använder om sig. Enligt den romerske historieskrivaren Tacitus (55-120) var det grekiska kristianoi och latinets christiani de beteckningar på det kristna som pöbeln i det romerska imperiet använde.
27. Vid den tiden (det är kejsar Caligulas tid 37-41). Det finns en uppgift om att det under denna tid förekom judiska upplopp i Antiokia. Skulle de måhända ha haft något att göra med det som omtalas i v. 26.
28-30. Profetian – dvs förutsägelsen –  om vad som skulle ske på Claudius tid (41-54) har den betydelsen att den sätter igång en gardering för en kommande brist. Agabus träffar vi på på nytt i Apg 21:10 – där han förutsäger Paulus kommande öde.

En del uppgifter tagna från J.Thurén: Luukkaan evankeliumi ja apostolien teot. 2004 och R C H Lenski: The Interpretation of the Acts of Apostles 1934

 


13 söndagen efter Pingst  2018-08-19
3 årgångens evangelium Joh 9:1-7; 39-41.  (denna gång SFB 2015)

1 När Jesus kom gående såg han en man som hade varit blind från födseln. 2 Hans lärjungar frågade: ”Rabbi, vem har syndat så att han föddes blind? Han själv eller hans föräldrar?” 3 Jesus svarade: ”Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat, utan det har hänt för att Guds verk skulle uppenbaras på honom. 4 Så länge dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer då ingen kan arbeta. 5. När jag är i världen är jag världens ljus.”
6 När han hade sagt detta spottade han på marken, gjorde en deg av saliven, smorde den blindes ögon med degen 7 och sade till honom: ”Gå och tvätta dig i dammen Siloam” – det betyder ”utsänd”. Då gick han dit och tvättade sig, och när han kom tillbaka kunde han se.

39 Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit till denna värld, för att de som inte ser ska se och för att de som ser ska bli blinda.” 40 Några fariseer som var med honom hörde det och sade: ”Men vi är väl inte blinda?” 41 Jesus sade: ”Om ni vore blinda skulle ni inte ha någon synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.

 

Predikan
Frågan om varför vi inte kan se Gud – och hur vi kommer att se honom i den eviga saliga världen.
Till betraktelsen hör – varför en del människor här i jordelivet drabbas av sjukdom, olycka, motgångar – medan andra inte gör det på samma sätt.

 Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

Kära församling,
Att se Gud och inte se Gud
Då Gud skapade människan i begynnelsen – då såg människan Gud. Gud mötte Adam och Eva och de såg honom.
Då syndafallet hände ändrades allting dramatiskt och vad seendet beträffar ändrades detta bestämt. Då det väl var ett faktum att Adam och Eva hade brutit mot Guds bud skrämdes de så att de ville komma undan det att de skulle se Gud – de gömde sig.
Men Gud kallar fram dem och ger sin dom. De blir utkörda ur paradiset. Gud satte keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd.
Efter det gäller det för oss människor att vi inte ser Gud – och det gäller starkt och bestämt. Såsom vi läser i 2 Mos 33:20 ”Ingen människa kan se mig och leva.”
Seendet av helig Gud skulle omedelbart slå oss med döden.
Då Jesus Kristus Guds Son och sann människa framträder i världen sägs det om honom såsom det inledningsvis sägs här i Johannes evangeliet därifrån vi har läst predikotexten, i 1:8 ”Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde, som själv är Gud och är hos Fadern har gjort honom känd.”
Men seendet av den nu osynlige ska komma för alla Kristi trogna i den saliga evigheten – och det har redan förebådande kommit genom att Jesus Guds Son antagit mänskligt kött och kommit hit så att man kunnat se honom, höra honom och röra vid honom. (1 Joh 1:1) Att seendet av Kristus i tiden var ett äkta seende av Gud det vittnar Kristus själv om, då han säger till S:t Filippus: ”Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Låt oss se Fadern?” 14:8.
I vår tro blickar vi framåt mot det kommande eviga seendet, som inträder, då Kristi trogna efter jordelivet går in i saligheten. Då ska den troende renad och helig se Gud ansikte mot ansikte i den eviga glädjen.
Petrus skriver till dem som genom apostlarnas ord har kommit till tro på Jesus. ”Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fast ni ännu inte ser honom tror ni på honom.” 1 Petr 1:8
Aposteln Johannes skriver å alla kristnas vägnar: ”Mina älskade vi är nu Guds barn, och än är det inte uppenbarat vad vi ska bli. Men vi vet att när han uppenbaras ska vi bli lika honom, får då får vi se honom sådan han är.” 1 Joh 3:2.

Då alltså Kristus talar till oss idag genom Ordet och det gäller den blindfödde mannen, som botas jämte de judar som är blinda inför Kristus – så talar allt detta om något som angår oss alla.
Dels gäller det att vi inte nu kan se den rena oförstörbara heliga saliga världen.
Dels gäller det att vi människor inte i egen kraft och med det vad som gäller här så länge vi är i ett oomvänt tillstånd kan se – i meningen förstå och inse – vad det gäller på det hela taget. Vi är i den meningen alla blindfödda. Nu gäller det att komma till klarhet att andligen redan här och nu se och inse – för att sedan komma till det eviga skådandet i saligheten.

Synden hindrar seendet
Synden är det som gör att människan är blind inför Gud och frälsningen. Här i den fallna världen gäller det tillsvidare att även den troende är hindrad från att se den tillsvidare osynliga världen, men är övertygad om vad det gäller och väntar och tror på det som ska uppenbaras.

Syndens följder och problematik är det första som möter i evangelietexten. Jesu lärjungar frågar: ”Rabbi, vem har syndat så att han föddes blind? Han själv eller hans föräldrar?”
Till saken hör först att bestämda synder kan ha bestämda följder. Det förnekas inte i det svar som Jesus ger. Men det gäller att se att i detta fall liksom i många andra fall, då det gäller motgång, sjukdom, olycka, plåga, så är det inte någon bestämd enskild synd, som ligger bakom. Ett nödvändigt generellt orsak-följd förhållande, som vi har grepp om och som är möjligt för oss att genomskåda och ha full klarhet i  finns inte.
Däremot är det visst sant att bestämda synder kan ha bestämda följder. Kristus bejakar och bekräftar Gamla testamentets undervisning. Vi vet att det som ett vägledande ord är sagt i samband med de tio budorden: ”Gud låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig 6. Men visar nåd mot tusenden där man älskar mig och håller mina bud.”
Vi har nyligen här utlagt en text om hur Jesus förebådar straff som drabbade städerna Betsaida, Korasin, Kapernaum. Visst är de i dessa fall fråga om bestämd synd som ger bestämd följd.
Vi vet det med vår erfarenhet också att många och vi har själva kanske fått pröva på det att ont som en människa gör får en följd. Den som missbrukar droger tar med det en påtaglig följd till sin kropp och själ. Den som lever i grov otukt kan drabbas av mentala problem i förlängningen.  Den som ljugit och bedragit på samma sätt.
Gud kan straffa redan i tiden. Men här är vi inne på ett område som är dolt för oss. Vi är blinda för hur det egentligen är och hur Gud i sina outgrundliga rådslag verkar och handlar. Vi har att se till Ordet och lära av det.
I Job och Psaltaren möter vi problematiken att den rättfärdige får lida och det kan gå mycket väl och till synes mycket lyckosamt för den ogudaktige som trampar Guds budord under fötterna. På det här området ska vi vara mycket försiktiga att förnumstigt börja berätta hur något är. Det vi säger ska vara enligt Ordet och det som Ordet uttryckligen säger, får vi inte förneka. Det gäller också att en människa som omvänder sig och lever i tro kan få erfara följden av en yttre synd som den föll i fastän den samtidigt gjorde anspråk på att vara troende. David fick sitt mord och sitt äktenskapsbrott förlåtna, men han fick här i tiden bära följden av detta på bestämda sätt. Mose som självvalt gjorde något som Gud inte hade sagt i Guds namn och som företrädare för Guds styre i sitt folk – det ledde i Moses fall till att han inte fick komma in i Kanaans land, men han var dock Guds egen och Gud själv begrov honom då hans dödstimme kom.

Jesus driver en uppgörelse med falska fördomar
Det är uppenbart att Jesus enligt dagens text har en uppgörelse med falska fördomar, som gällde bland hans samtids judar. De hade glömt det förhållandet att lidande kan komma på i rättfärdighetens sammanhang och att det kan gå väl för dem som föraktar Guds ord och hans nåd. De ville se i sjukdom och olycka ett givet mönster bestämd synd – bestämd påföljd. Det gick på i mänsklig förnumstighet och ville att Jesus nu skulle förklara och bekräfta något i den vägen. Då säger Jesus att det varken är denne eller hans föräldrar som syndat – ”utan detta har hänt för att Guds verk skulle uppenbaras på honom.”
Jesus kom för att bryta Satans herravälde och han förebådar sin fullständiga seger genom de bestämda gärningar vi ser nedtecknade här i evangelium.
Två kapitel senare gäller det här Lasarus som dör. Om det säger Jesus att sjukdomen inte är till döds – utan att den är till Guds ära. Lasarus dör verkligen, men Jesus vill visa sin makt över döden och uppväcker Lasarus från graven.
I fallet nu med den blindfödde mannen säger Jesus till honom att han ska gå och tvätta sig i dammen Siloam.
Siloam var en vattencistern med vatten från Gihonkällan i Jerusalem som kung Hiskia på 700-talet f. Kr. Hade låtit bygga.
Det var också där som tornet i Siloam föll på arton människor så att 18 människor dog av olyckan. Inte heller i det fallet gällde det en bestämd yttre synd och följden av den. Olyckans bestämda budskap är i varje fall för oss – detta: om vi inte omvänder oss ska vi alla förgås!
Då det då hör till Jesus undervisning att dessa 18 inte vara värre syndare än andra utan att det rätt och slätt var en olycka – så talar helheten, där dessa 18 inkluderas med den blindfödde mannen starkt om att vi inte får tro att vi har insikt i den helhet, som gäller olyckor och deras ursprung i konkreta syndaliv.
Tvärtom de som undgår allt här – kan vara de som drabbas sedan på den sista dagen. – Dock kan det också gå väl på många sätt i tiden för dem som älskar Gud.
Slutorden i texten ska vi ta till hjärtat.
Jesus säger alltså: ”Till en dom har jag kommit till denna värld, för att de som inte ser ska se och för att de som ser ska bli blinda.”
Av sammanhanget är det uppenbart – att de som tror sig se och veta oberoende av Ordet och utan att böja sig för det – de är egentligen blinda, då det gäller tron på Gud och frälsningen.
De som märker sin egen blindhet och tar sin tillflykt till världen ljus – Jesus. De ser här i trons ljus – och kommer fysiskt och totalt att se Gud och den nu tillsvidare osynliga världen. De är seende nu genom tron och ska efter detta liv vara delaktiga i det eviga skådandet. Trons tid är nu. Det eviga skådandet följer.
Amen.

12 söndagen efter Pingst  2018-08-12

3 årgångens Evangelium
Matt 23:1–12
1 Sedan sade Jesus till folket och till sina lärjungar: 2″På Moses stol sitter de skriftlärda och fariséerna. 3 Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla, men efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte. 4 De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte ens med sitt finger flytta på dem. 5 Och alla sina gärningar gör de för att människor skall se dem. De gör sina böneremmar breda och sina hörntofsar stora. 6 De älskar hedersplatsen vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, 7 och de vill gärna att folk hälsar på dem på torgen och kallar dem rabbi.8 Men låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla bröder. 9 Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. 10 Ni skall inte låta någon kalla er lärare, ty en är er lärare, Kristus. 11 Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. 12 Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig skall bli upphöjd.
Så lyder det heliga Evangeliet.
Kristus vi lovar dig!

 Predikan
Ve-rop över fariséernas och vårt högmod. Den rätta andliga vägledningen är underställd Kristus

Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

Kära församling,

Jesus avvisar både saducéer och fariséer – men erkänner det som formellt är rätt. Detta ska också hans lärjungar erkänna så länge det är inom det rättas gränser.

Idag ska vi ta del av Jesu tal i ett bestämt sammanhang. Jesus har i sammanhanget först stoppat till munnen på saducéerna, de högre prästerna, och med dem allierade, som hade vissa aristokratiska anspråk, tidens liberalteologer, som inte trodde på uppståndelsen och inte erkände profeterna. Detta hade fariséerna hört. Fariséerna som trodde Skrifterna, men förvrängt dem genom de äldstes stadgar och sin speciella lagreligion. Dessa kommer nu i sin tur och sätter Jesu på prov, men dem ger han också svar på tal. De är att tänka att den folkförsamling som hade bevittnat uppgörelsen med fariséerna är på plats, då Jesus säger det som utgör dagens evangelium – och även företrädare för fariséerna, för här efter detta avsnitt som utgör predikotexten kommer Jesus med sitt ve-rop över fariséerna i flera sekvenser.

Det Jesus säger först är riktat till folket och hans lärjungar är: ”De skriftlärda och fariséerna har satt sig på Mose stol. Allt som de lär er ska ni därför göra och hålla. Med deras gärningar ska ni inte ta efter.”

De skriftlärda som grupp var fariséer men alla fariséer var inte professionella skriftlärda. Detta var det stora folkliga partiet som hade en dominans över folkfromheten och också den typ av judiskt tro som sedan tog över ledningen då Jerusalems tempel förstördes och den stora och långa diasporatiden för judarna började.

Det vi först ska lägga märke till i detta kapitel hos S:t Matteus som innehåller så mycket stor klagan över fariséernas vilsenhet – börjar med ett erkännande och ett erkännande som vi idag noggrant ska betrakta.

Fariséerna har rätt så länge de sitter på Mose stol och faktiskt lär det som Mose lärde.
Fariséerna har tagit i anspråk Mose stol – man tänker sig genom denna bild, att dessa då likt dem som undervisar i Orienten sitter och talar till dem som hör på och som förpliktigas följa undervisningen.

Jesus erkänner fariséernas funktion här; inte så att de tagit denna myndighet rätt. De kan just kombineras med dem som kallas rövare då Jesus talar om dem som kommit och gör något på ett annat sätt än den gode Herden i Joh. 10

De fariséerna talar och gör så länge de håller sig till Mose och driver det Guds Ord som Gud talat till Mose och profeterna – ska erkännas. Det är inte så att Jesus just här skulle tala i konflikt med det han annars säger om deras orätta undervisning beträffande de äldstes stadgar och deras förbiseende av Lagens stora poänger. Matt 15:1-20; Mark 7:1-13
Men där funktionen är rätt och där det gäller det som står i Skriften ska man höra och följa. Skriftens Ord blir inte om intet – och förlorar inte den effekt och kraft detta Ord har i sig själv genom att människor med svaghet, falskhet och orätt uppfattning om egen karaktär citerar det och låter det ljuda.

Detta Ord av Jesus är också det ord som vi i Kyrkans historia använt för att hävda legitimiteten i heliga handlingar oberoende av personen som har utfört dem. Detta ska vi ta till oss. Är vi rätteligen döpta – så är vi det oberoende av personen som gjorde det. Ditt dop är lika giltigt som andra kristnas dop – fastän det efteråt skulle ha framkommit att den som döpte dig just då levde i ett otuktigt förhållande, att den kommit fast för en lögn eller haft något annat oredligt i sitt liv.  Det som är gjort enligt Guds Ord och Kristi befallning gäller ändå – fastän vi inte får göra enligt sådana människors gärningar.
Rent allmänt och allvarligt gäller det att Kyrkans heliga handlingar inte är beroende av den tjänande personens helighet. Grunden ligger inte i detta. Kyrkan avvisar det som kallas donatism, dvs dem som menar att kraften i de heliga handlingarna och de heliga orden vilar på den person som framträder. Det är just den här texten som är predikotext idag som har varit det främst bibelbelägget mot donatismen.

 Det som uppenbart är orätt – ska avvisas av Kyrkan
En annan sak är sedan att Kyrkan som handlande kollektiv inte ska godkänna sådant som uppenbart är orätt. Men som vi vet kommer vi människor inte åt annat än det som är uppenbart och går på vanligt mänskligt sätt att bevisa. Vad människor döljer i hjärtat kommer vi inte åt – och ska inte heller röra i.  Här finns inget som heller fäller och ogiltigförklarar det som väl i det yttre har gått rätt till.
En annan sak är sedan också om s.a.s. kyrkotjänaren inte hållit sig till det som vi anspelande på uttrycket i denna text heter: Mose stol. Om den som framträder uppenbart och klart ändrat i Skriftens lära, så att den egentligen kommit med främmande gudaläror – det kan vi inte acceptera. Dop som är förrättade av typ Jehovas vittnen eller mormoner ska inte godkännas trots att t.o.m. en treenighetsformel har använts, då det som sägs om Fadern, Sonen och Anden inte stämmer och är rätt. Det samma blir fallet om det är feministiskt fördärvad lära om Gud som kommer till uttryck om man säger eller klart menar genom annat som sägs ungefär så: i Skaparens, Återlöserskans, Jesa Christas eller Sofias eller Livgiverskans namn eller helt uppenbart menar något motsvarande, då får det inte godtas – det är s.a.s. utanför Mose stol.

Vad angriper Jesus hos fariséerna just här?
Det som är Jesu första anklagelse här mot fariséerna är att de tjänar människors ögon och vill imponera på andra genom sin egen förmenta helighet och dignitet. Och det gör det genom att försöka breda det som annars förekommer. En jude skulle helt rätt ha både böneremmar – kapslar med bibelord bunden runt huvudet eller vänsterarm och hörntofs på mantel som påminde om Guds bestämda bud – men dessa ville visa att de var något mera än andra. Markera detta för att briljera i sin fromhet.
Ögontjänare – att följa det kyrkopolitiskt korrekta – att göra sig till och tänka på folkgunsten – sådant ska vi och det är vår skyldighet att moralisera över – trons väsen är inte att verka på linjen – utan vi ska tänka och besinna att Gud är Allseende och Allvetande, att vi ska böja oss för honom lyssna till hans tal, ta det till hjärtat, tro det – inte fokusera på vad människor tänker om oss. Detta nämnda är ett spår som för bort ifrån vad det gäller. Och dessutom gäller det då som nu att Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd. 1 Petr 5:5 Sedan ska vi veta att människan är sådan att hon alltid kan anpassa sig till det det gäller – nu i efterhand då farisée är ett skällsord försöker kantänka människans imponera genom att inte alls ha några attribut, som skulle tyda på fariseism – då kommer vi till den punkt som fader Luther har uttryckt så: ”Den värsta fariséen kommer i publikankåpa.”

Vilka tilltal får gälla – och vad ska avvisas då det gäller titulatur och ämbetshögfärd?
Jesus för sedan ett resonemang om titulatur i Matt 23 – eller egentligen om ett oskick i tänkandet, som har att göra med vad man ser och vill se i epitet, tilltal, titlar.
Här gäller det att vara observant och se var Jesus skjuter in sin angripande pil.
Det gäller att man genom ett anspråk på tilltal, tar sig en makt över samveten och andra människor, som man inte har rätt till.
Själva titlarna eller tilltalen, epiteten – kan allmänt taget vara neutrala – eller på sin plats som användbara – det gäller att se vad man gör av dem. Här gäller det att märka tanken och inte rent tekniskt orden.
För att illustrera vad det gäller kan vi tänka på det politiska livet. Det är ju inte i och för sig något fel att det finns en ledare. Det grekiska ord som är översatt lärare i v. 10 kan översättas just ledare.   Alltså i och för sig är det inte fel att det finns en som är ledare med ett visst mandat. Ändå kan det vara fel med en Führer eller Il duce – dvs ledaren.  Men felet ligger ju inte i benämningen – utan i det att någon vill vara Führer totalt och utanför det mandat som ett ämbete i staten bör kunna få innebära.
Ett ledaranspråk i Kyrkan vill konkurrera med eller på något sätt depotensera det att Kristus är den enda ledaren och Herren i absolut mening, ett sådant ledaranspråk är vi skyldiga att förkasta.
Att kalla någon för rabbi förbjuds inte heller med Jesu ord här. Det är just om detta anspråk drivs i konflikt med att en är Mästaren (magister i latinet) – och om personen, som tjänar som lärare uppenbart inte är beredd att ställa sig själv inför Allseende Gud i samma position som andra människor – det är då anspråket blir fel.

Men hur är det då att kalla någon för fader i församlingen?
Jesus förbjuder inte med sina ord det att man kallar någon för fader.
Det finns en underlig allergi just vid denna benämning bland protestanter så att man just genom en liten indignerad känsla helt orätt generellt, vill fördöma det tilltal som finns i den ortodoxa och katolska kyrkan jämte i högkyrkliga kretsar inom lutherdomen och anglikanismen:
Men vi vet att som allmänt omnämnande säger samma personer: t.ex kyrkofäder – då fornkyrkans goda lärare avses.

Jesus förbjuder inte tilltalet fader – men han avvisar bestämt dem som driver ett sådant anspråk så att det kommer i ett konkurrens förhållande till honom som är Fader över allt som Fader heter – för att tala med Paulus. Och aposteln förutsätter med det att tilltalet och den utläggningen att ”fader” är i allmänt bruk.
Bibelns eget språkbruk fördöms inte med predikotexten 12/8 – utan det är en orätt åskådning med orätta anspråk förenat med personlig titelsjuka som angrips.
Vi kan läsa i Bibeln hur Josef säger till sina bröder: ”Gud har gjort mig till en fader åt farao och till herre över hela hans hus.” 1 Mos 45:8
Eller Job vittnar: ”Jag var en fader åt de nödställda.” Job 29:16
Eller vi kan komma ihåg hur Elisa tilltalar Elia vid dennes himmelsfärd: ”Min fader, min fader.”
Eller vi kan tänka på hur S:t Paulus upprepat både i 1 Kor och i Timoteusbreven kallar Timoteus sin son. Vad är då Paulus om Timoteus är hans son? Och uttryckligen säger han också detta i Fil 2:22 ”som en son vid sin fars sida har han arbetat tillsammans med mig för evangeliet.  Titus och Onesimus (den senare i brevet till Filemon) kallar Paulus sina barn .
Till korintierna säger Paulus att han blivit deras fader i Kristus  1 Kor 4:14-15.
Vi kan också tänka på hur S:t Johannes skriver till de ansvariga: ”Ni fäder…” 1 Joh 2:13-14.
Men vi vet att inbakat i den apostoliska undervisningen finns också det förhållandet att apostlarna jämte deras efterföljare i det apostoliska ämbetet – prästerna i kyrkan förvaltar sin tjänst under ansvar – så att där det blir ett missbruk av anspråk så behåller de döpta och troende tillsammans myndigheten i Kyrkan – så att den som enbart hänvisar till sig själv för andlig myndighet måste vika.
Inte ens de första apostlarna kunde göra några anspråk på något utöver den tjänst de fått.
Paulus skriver: ”Därför ska ingen skryta över människor, för allt är ert: Paulus och Kefas, världen liv och död, nutid och framtid , allt är ert.”
1 Kor 3:21-23

Det rätta anspråket på att utföra det som hör till ämbetet ska med sund självkänsla bevaras i Kyrkan.

I motsats till detta som Jesus angriper – har kanske ibland för att inte göra ett för pråligt och fariseiskt intryck vissa kyrkotjänare – inte tagit det anspråk som de ska ha på allvar jämte en sund självkänsla i utförande av Kristi tjänst – utan att be om ursäkt för något i sitt ämbetsmandat och så stått fram utan det rättmätiga anspråk och det ansvar som de har, enligt ordet:

”Såsom förvaltare av Guds hemligheter – så må man anser oss.” 1 Kor 4:1.

Var och en som upphöjer sig ska blir förödmjukad – och var en som ödmjukar sig ska bli upphöjd.
V.12  I denna sista vers i texten är frälsningens mysterium utsagt. Var och en vill upphöja sig – om inte ohöljt och uppenbart orätt – så genom att spela så ödmjuk att den därför blir prisad eftersom de ödmjuka ska få lön…
En människa är inkrökt i sig själv – (incurvatus in se) – och förblir så på något sätt så länge hon är hänvisad till sig själv.
Den Helige Ande kommer med sitt Ord för att upplysa och ge oss det vi saknar – avslöjar vårt väsen inför oss själva för att bereda plats för Kristus och hans nåd – Detta ställer oss i den förödmjukade tiggarens roll – det blir vår position här i den fallna världen – men det är vägen till salighet och ära. Den som håller och gäller inför Guds Allseende och hans helighet.
Amen

 

11 söndagen efter Pingst 2018-08-05

3 årgångens Evangelium
Matt 11:20-24
20 Jesus började gå till rätta med de städer, där han hade utfört sina många kraftgärningar och förebrå dem att de inte hade omvänt sig. 21″Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar som har utförts hos er hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, skulle de för länge sedan ha omvänt sig i säck och aska.22 Jag säger er: För Tyrus och Sidon skall det på domens dag bli lindrigare än för er. 23 Och du, Kapernaum, skall du kanske upphöjas till himlen? Nej, ner i helvetet skall du fara. Ty om de kraftgärningar som har utförts i dig hade gjorts i Sodom, skulle det ha stått ännu i dag. 24 Men jag säger er: För Sodoms land skall det på domens dag vara lindrigare än för dig.”
Så lyder det heliga Evangeliet.
Kristus vi lovar dig!

 

Predikan
Ve-rop över galileiska städer

 

Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

 

Kära församling,

Det oerhörda – frälsningens tid gick förbi för dessa vilka unikt fick möta Gud i köttet, han Kristus hade talat till dem och inför deras ögon gjort underbara gärningar.
Det gick förbi nu – generellt finns det inte hopp för er – ni aktade inte på den tid då ni var sökta…  detta vill Kristus som strax tidigare hade mött dem med underbara ord och gärningar nu säga till dem.
Det är det oerhörda budskapet i dagens evangelium. Men varför sägs det ut om tillfället redan hade gått förbi? Det sägs till dem som ännu vill höra. Det sägs till dig som ännu idag vill höra Guds Ord – fastän du ser nära omkring dig människor, som inte vill höra Guds Ord, akta på det, eller rätta sig efter det. Du ser kanske många som till en tid har velat vara med i de kristnas led, men längre inte vill. De är i stor fara – vår bön och vår förhoppning inför Gud är att dessa ännu skulle erbjudas en möjlighet, ett tillfälle.
Det som sägs i dagens evangelium sägs till dig och mig därför att vi idag ska ta vara på kallelsen till nåd och upprättelse och fortsätta att göra det. En dag är det sista tillfället förspillt.

Tematiken – det gäller att ta vara på den tid då man är sökt – kommer först upp här i 11 kap hos S:t Matteus.  Men detta är något som Jesus sedan fortsätter att tala om.
Då vi ser närmare på vad S:t Matteus egentligen säger så står det att Jesus började, dvs. detta är inte i slutet av Jesu offentliga verksamhet utan mitt i den, då han ännu efter detta kommer att verka och tala. Han bara började sin förkunnelse gällande denna tematik här. Underförstått han återkom till temat – om förspillda tillfällen om kallelsetider – besökelsetider som hade gått förbi.
Motsvarande dvs att Jesu började tala om dessa ting, finner vi genom att se efter var motsvarande ord föreligger hos S:t Lukas, vilken som vi vet i följd och ordning berättar vad som hände Jesus, hos Lukas är det kap. 10 dvs något som händer mitt i Jesus verksamhet – då han fortfarande efter att ha uttalat dessa ord om Korasins, Betsaidas och Kapernaums ovilja att omvända sig, talar och verkar både i Galiléen och i Judéen.

Dagens ämne som gäller förspillda tillfällen är något som vi alltid ska ha med oss – för att bevara en rätt fruktan för och kärlek till Gud.
Detta allvarliga budskap, som vi möter i dagens evangelium, är något som Jesus började med och fortsatte med och någonting som vi också ska fortsätta med om vi menar oss höra till dem som rätt vill föra Jesu lära vidare. Nämligen att varna för att låta besökelsetiden gå förbi, varna människor för att den eviga förtappelsen förestår, om inte Guds nåd mottas till bättring och omvändelse, då den nu erbjuds och räcks ut.

Jesu verksamhet i Galiléen var den mest fantastiska besökelsetid som har funnits.
Texten idag pekar på den mest fantastiska besökelsetid, som mött människor på vår jord. Gud i köttet vandrade omkring mötte människor med sin godhet och frälsarkärlek, följt av kraftgärningar. Han botade sjuka och drev ut demoner. Han hjälpte och gav dem livets ord – det som mottaget skänkte människorna evigt saligt liv.
Jesaja hade på 700-talet f.Kr profeterat om det stora ljus och den besökelsetid full av nåd som skulle komma just Galiléens förbisedda folk till del.
1 Men det skall inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder. I gången tid lät han Sebulons och Naftalis land vara föraktat, men i kommande dagar skall han ge ära åt trakten utmed havsvägen, landet på andra sidan Jordan, hednafolkens Galileen. 2
Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram.”  Jes 9

Ändå var det nu så då Kristus faktiskt kom till dem – så aktade de inte på det de hörde och såg. Ljuset kom och bara en del tog vara på det.

Också hos oss finns de som låter besökelsetiden gå förbi.
Vi får räkna med att motsvarande gäller också hos oss. Många har fått ta del av ett tydligt Guds Ord, har känt den kraft som kommer från frälsningens ord och fattat perspektivet- räddning från Djävulens garn – frikännande dom och evig salighet – men sedan har de ändå förkastats det. – Och det sker just i den form som Jesus anger här – man hörde, såg, var med – men omvände sig inte, tog inte vara på Guds nåd till bättring och liv – utan gick bara vidare i livet. Och hur slutar ett sådant liv – det vill Jesus i varnande ordalag peka på för oss.

Hur blir slutet?
Jesus gör det genom att jämföra Betsaida och Korasin med Tyrus och Sidon i Fenicien eller Libanon och Kapernaum med Sodom och jämförelserna utfaller till de tre galileiska städernas nackdel – de som mött evangeliet i ren form från Frälsaren själv här i tiden – för dem ska det bli särskilt hårt och svårt på den Stora Domens dag. Då mänskligheten ska dömas inklusive jag och du jämte dessa människor vars öde Jesus redogör för här i dagens text.

Jesus vet i sin försyn och i det allvetande han här gör bruk av att skulle han ha mött folket i Tyrus och Sidon med samma ord och gärningar som han nu mött folket i Korasin och Betsaida, så skulle de redan för länge sedan ha gjort bättring i säck och aska. – Det fornorientaliska sättet att visa ånger och ödmjukhet.
Det är just ånger för vårt liv och vår synd – som behövs och ödmjukhet inför Guds mäktiga Ord.  Tyrus och Sidon var i regionen kända för att där var ett lössläppt liv. Det måste ha chockerat att människorna i de städerna togs som exempel på sådana som om och utifall Jesus skulle ha varit där hade omvänt sig.
Särskilt ska vi akta oss för den kristendomsform, som i praktiken tar bort allt som gäller ånger och omvändelse.  Vi har ofta i vår miljö att göra med en kristendomsform, som har tagit bort detta – i stället vill denna falska form av tro med sköna ord bekräfta människor i deras befintliga tillstånd. Det är bra. Gud älskar dig och det ska gå bra – fastän sanningen är den att det kommer att sluta väldigt illa om man inte tar vara på Guds nåd till bättring och nytt liv. Akta dig nu särskilt för dem som vill försäkra dig om Guds nåd och att den kommer människor till del, där den inte mottas och där man inte vill omvända sig. Många falska predikanter ha gått ut. Glöm aldrig det!

Sodom
Sodom står som sinnebilden för alla som kommit i kontakt med judisk och kristen tradition – för det att ett visst syndamått för med sig Gud straffande vrede, som kan drabba redan här i tiden. Sodom måste förstöras och gå under för att de genom sina yttre uppenbara synder hade väckt Guds förtörnelse och vrede.
Jesus säger nu utifrån det allvetande han här just utnyttjar, att skulle han själv, Jesus, ha framträtt inför Sodom med sina kraftgärningar – skulle det ha stått idag dvs vid vår tideräkningsbörjan c. 1750 år efter det den staden gick under.

Att Sodom i tiden – där man bröt mot det som man väl visste genom den naturliga lagen och det Gud gett oss människor med skapelsen – det väckte Guds vrede. Såsom Judas brev beskriver det: ”Sodom och Gomorra och städerna där omkring”  – ”som kastade sig ut i sexuell omoral och följde onaturliga begär. De står som ett varnande exempel och får sitt straff i evig eld.” Jud v 7
Vi kan nu möta människor som säger att Guds yttre krav på människolivet enligt den naturliga lagen ingenting betyder om människan inte är troende och en praktiserande kristen. Det etiska blir liksom först aktuellt då människan blir subjektivt troende.  Ge inget utrymme för sådant tänkande! Gud har visst sin tanke för hur livet och ordningen ska gestaltas här i den fallna världen, vilken ska upprätthållas till det slut han har bestämt. Yttre brott mot den naturliga lagen får konsekvenser och Guds straffande vrede kan drabba sådant redan här och nu.
Vi avvisar dem som framställer det så att Gud är endast frälsningens Gud och inte skapelsens Gud. Gud är Allhärskare och alltings Herre. Håll fast vid det och ge inget utrymme för den gnosticism (en omfattande sekt i många grenar som lärde att det fysiska är något lägre – man kunde säga att det var skapat av en lägre skapargud – det andliga var allt och moralen hörde bara till dem i tron invigda), som går ut på att man måste invigas bland de troende för att Guds bud ska ha någon relevans.

Sodom som för alla tider står som ett varnande exempel – ett exempel som Jesu åhörare i Galiléen så väl kände till –  detta med Sodom tas nu helt chockerande av Jesus som ett exempel för en ort, som det kommer att vara lindrigare för på den Stora domens dag än vad det kommer att vara för Kapernaum. Kapernaum som var staden där Jesus hade sin hemvist under sin verksamhet i Galiléen. Såsom Matteus skriver det i kap 4:13. ”Han lämnade Nasaret, som ligger vid sjön på Sebulons och Naftalis område 14. För att det som var sagt genom profeten Jesaja skulle uppfyllas. .. det folk som sitter i mörkret ska se ett stort ljus…”
Men de aktade alltså inte allmänt taget på det ljuset. Och nu ska de ligga sämre till då det gäller domen på den sista dagen.

Nåden kan jag inte välja enligt eget beslut om tidpunkt – den ska jag ta emot då den bjuds.
Finns nåd tillgänglig (om vi tänker på trosuppväckelsen) så att jag själv är herre över nåden och kan ta den från hyllan?
Människan själv har inte en fri makt över att ta till sig nåden eller att bestämma en tidpunkt i en tänkt framtid, då det ska kunna ske.  Det gäller nu! För många som uppskjutit ska det gälla så: De aktade inte på den tid då de var sökta – sedan var det förbi.
En del kan tala falskt om en fri nåd (se upp om du möter uttrycket) i den meningen att människan enligt eget beslut och egen vilja kan plocka in nåden i sitt liv i det ögonblick hon planerar in det. Det formuleras inte så – men det är den rimliga slutsatsen av ett tänkande som förekommer. Vår lutherska bekännelse säger bibelenligt att tron väcks – var och när det behagar Gud. (Augsburgska bekännelsen artikel 5)

Mirakler i sig åstadkommer inte bättring och omvändelse.
Det som Jesu Ord idag också lär oss är att mirakler och kraftgärningar inte självklart får någon följd i omvändelser. Dessa människor i Galiléen hade fått allt vad man kan begära i den vägen och inte hade de ändå omvänt sig.
Kristi gärningar och ord ska träffa människan och människan ska så motta dem att hon kommer i stor fruktan för Gud – till syndakännedom visavi sig själv – så att hon ångrar sitt liv och tar sin tillflykt till Frälsaren som kommit i världen för att rädda människan från säker undergång.

Slutord
Kära församling – låt oss ta Jesu varningar till hjärta – ta vara på tillfället till omvändelse och mottagande av förlåtelsen. Vårt liv är inte i våra händer. Kallelsens tidpunkter är inte i våra händer. Skjut inte upp någonting som gäller detta, för detta är det absolut viktigaste. Ta emot Kristus när han med Ordet kärleksfullt kommer till dig för att bota dig från syndens djupa skada, ge dig kraft och nåd till liv i hans gemenskap. Förbli då hos honom i daglig omvändelse och bättring. I honom ska du skydda dig för allt som hotar – Djävulen – den onda världen ditt eget hjärtas bedräglighet – Gud vrede. Gömd i Kristus och hans liv är du trygg och skyddad vad än som kommer på. Amen. Halleluja.

 

10 söndagen efter Pingst 2018-07-29
Goda förvaltare av Guds gåvor
3 årgångens evangelium
Evangelium
Lukas 12:42-48
42 Herren sade: ”Vem är den pålitlige och förståndige förvaltare som hans herre sätter över sina tjänare för att ge dem deras kost i rätt tid? 43 Det är den tjänare som hans herre finner göra så, när han kommer. Salig är den tjänaren. 44 Jag säger er sanningen: Han skall sätta honom över allt han äger. 45 Men om tjänaren skulle säga i sitt hjärta: Min herre kommer inte så snart, och han börjar slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka sig redlöst berusad, 46 då skall den tjänarens herre komma en dag han inte väntar det och i en stund han inte anar det, och han skall hugga honom i stycken och låta honom få sin plats bland de trolösa. 47 Den tjänare som vet sin herres vilja men ingenting ställer i ordning och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. 48 Men den som inte känner till den och gör något som förtjänar spöstraff, han skall piskas med få rapp. Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer.
Så lyder det heliga Evangeliet.
Kristus vi lovar dig!

 Predikan
Goda förvaltare

Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

 

Kära församling,

Människan är förvaltare inte Herre och Gud – till vilket hon nog hela tiden frestas.

Denna söndag gäller det enligt texterna att tala om förvaltarskapet. Detta är en mycket grundläggande sak i vårt liv. Vi är förvaltare inte ägare, inte herrar. Vi har inte själva bestämt att vi ska finnas. Vi finns här i följd av det Gud nedlagt i skapelsen. Jag och du lever här en tid och sedan ska vi bort. Eftersom vi är förvaltare och inte ägare till livet – så måste vi förhålla oss ödmjukt till livet och förstå att det är ett objektivt värde. Vi har därför inte rätt att ta livet av människofoster. Vi har inte rätt att skada oss själva eller ta livet av oss. Vi har inte rätt att aktivt avbryta liv. År 2009  gjorde Taloustutkimus på uppdrag av Iltalehti en gallupundersökning enligt vilken redan då gällde att  80%  + – 3% felmarginal skulle vara för aktiv eutanasi. – Många människor besinnar inte att människan är en förvaltare och därför blir debatten i samhället svår. Då alla individer betraktas som herrar och allt får man göra – som det heter – så länge man inte skadar en annan, fastän det ofta är just det man gör. Om vi inte är vårt eget upphov, så kanske det som är rätt och orätt inte avgörs av våra impulser, begärelser och önskningar utan av en rätt, som gäller oberoende av vår person. Vi själva är inte det ultimata, inte den högsta instansen. Då människorna också i allmän mening har glömt Gud – går det illa för dem. Förvaltarskapsperspektivet bleknar och människan blir sin egen gud. Orsaken till att vi har en fallen värld är ju att människan i den ännu oförstörda världen lyssnade till Satan som sade: ”ni blir som Gud – eller ni skall bli som Gud.” 1 Mos 3:5

 Världen, där vi människor är förvaltare, står tillsvidare fram till den dag som Gud har bestämt.

Bibeln förklarar att Gud har skapat världen – denna värld som sedan fallit och är under hans dom – tillsvidare låter han den stå, men det kommer ett slut, en räkenskapsdag och domedag, – För att inte hela mänskligheten skall gå under har Gud sänt sin Son i världen för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad.

På räkenskapsdagen kommer det upp hur det varit med vår förvaltning vad den har gett – hur det var med den.  Därför talar Jesus till oss så ofta med sikte på denna stora dag, då vårt liv och vår förvaltning ska vägas. Då rätt slutligt ska skipas. Jesus vill att det blir rätt med vår förvaltning och att han som nu är vår Frälsare får som Domare då han kommer tillbaka frikänna oss.

Dagen evangelium presenteras av evangelisten S:t Lukas naturligt i ett sammanhang där vår Herre Jesus talar om sin återkomst. ”Spänn bältet om livet och håll lamporna brinnande… ” Sen talas det om att oberoende av i vilken nattväkt sedan husets herre kommer så ska tjänarna vaka och vara redo.

Detta är bilden enligt vilket varje kristen skall vaka och vänta på Kristi återkomst. – Efter denna liknelse kommer här i Luk. 12 Petrus fråga: ”Herre, talar du i den här liknelsen om oss eller gäller den alla? Vad ska vi säga om Jesu svar – Jesus vill inte uppenbarligen ha sagt att det tidigare inte skulle gälla alla, men nu riktar han med kraft ord som är adresserade åt apostlarna och deras efterföljare. Detta är på den linje, som vi möter i Jakobsbrev om ett maktpåliggande ansvar för den som ska ge ut Kristi lära till andra: ”Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom.” Jak 3:2.  I så måtto gäller detta också alla att Kristus som Överherde vill för alla kristna gestalta hurudana deras lärare och Guds Ords tjänare ska vara. Kyrkans Ämbete är Kyrkans och inte ämbetsinnehavarnas personliga egendom. Därför ska de troende och döpta kunna skilja sig från orätta lärare och kalla rätta lärare.

Och på en gång med detta säger Jesus något till varje döpt och troende visavi dennes eget liv och dennes egen livsföring. Du är förvaltare – var trogen!

Lydnad och trohet – är det som idag ska tas till heders i kyrkan. Folkkyrkans kris beror i högsta grad på att Jesus Kristus, som säges vara Herre i praktiken inte får vara det, utan människomeningar får vinna över Kristi och hans apostlars mening – detta leder med tiden till att det som kallas kyrka – på så många sätt är något alldeles annat.

 Slutsatser för oss då vi för vår förvaltning ska ta del av ett rätt Guds Ord

Kosten som det i detta evangelium talas om – det är det Guds Ord, som människan ska leva av för att här bevara gemenskapen med Kristus och slutligt bli salig. ”Människan lever icke allenast av bröd utan av vart ord som utgår från Guds mun.” (5 Mos 8:3; Matt 4:4; Luk 4:4) Det är denna kost du och jag är beroende av och vårt ansvar tillsammans är att se till att den kost som levereras där vi har vår kyrkliga gemenskap är rätt och riktig – har den rätta halten av de rätta ämnena.

Tag inte del av ett förvanskat Guds Ord – dröj aldrig kvar i en gemenskap där man predikar i strid med bibelordet – bli aldrig kvar i en gemenskap där man godkänner en ordning som är i strid med vad de apostoliska skrifterna i NT fastslår. Rom 16:17; 1 Kor 14:38

Kosten ska vara allsidig – förtigs saker och ting som bibelordet lär – blir det hela mycket ensidigt, så är det illa för den andliga hälsan. Satan använder också bibelordet – det gör han då han kommer in i den yttre kyrkan i världen – det vet vi också av skildringarna om hur han frestade Kristus under dennes jordelevnad. Han Satan använder bibelordet – beslagtar uttryck – ändrar meningen – ifrågasätter med något bibliskt uttryck det som Bibeln själv lär. Därför finns det så mycket draksådd från predikstolar idag, från andakter, där människor som gör anspråk på att vara kristna beskäftigt utlägger sina egna meningar som en i kyrkan gällande norm.

Om vi är överens om att ta avstånd från förvanskningar och ändringar i Guds Ord – så ska vi även se till detta med allsidigheten och att hela Skriften får vara auktoritet för oss och hos oss vördas som Kristi Ord, vilket alltid ska bestämma i vår gemenskap. ”Jag har inte tvekat att predika för er hela Guds vilja och plan.” Apg 20:27. Eller: ’allt Guds rådslut’ som 1917 års bibel har det.

Talet om Kristi återkomst som ett kännemärke för en rätt kristendom

Den andra tjänaren eller förvaltaren, som Jesus beskriver är en typ som förlorat perspektivet, som gäller den kommande räkenskapsdagen. Detta är ett säkert tecken på att det inte står rätt till i en kristen gemenskap om man upphör att tala om Kristi återkomst och domens dag och lever helt för stunden immanent och ser det stora problemen helt inomvärldsligt bara på det psykologiska och sociala planet och inte ser den andliga nöden inför världsslutet. Om Kristi återkomst endast nämns i trosbekännelsen, men inte i det man predikar och talar om i den kristna gemenskapen – då är det en orätt kost just den som innebär att man glömmer det kommande och lever bara för stunden rent inomvärldsligt.

De bilder som nämns här av Jesus – slå och berusas sig – kan fattas just så att man inte har det rätta nådens ord till syndare, som känner sin synd och ber om förlåtelsen. Man bara säger att allt är OK hur det än är och gör mänsklig acceptation av vadsomhelst till Guds förlåtelse eller alternativt pålägger människor bördor, så att frälsningen genom tron fördunklas. Då slår man genom att byta ut det helande evangeliet till laglöshet, eller genom att driva lagiskhet som håller människor under lagen. Gud heliga Lag och hans heliga Evangelium ska båda helt klara ljuda i församlingen. Ibland är det som kallas lag bara mänskliga system och metoder som inger människan falska föreställningar om sin förmåga så att Lagen inte får döma henne som en förtappad syndare. Eller evangeliet är just ett allmänt OK-snack – rena laglösheten. I stället för att möta de sjuka, svaga och förkrossade med ett helande Ord från Kristus.

 Åt den som mycket är givet –  och åt den som fått mindre – vad innebär tänkandet kring detta?

Detta evangelium idag gör det också klart att det är skillnad på att mot bättre vetande handla i strid med det Skriften lär och att göra det pga av bristande kunskap. Den som har blivit betrodd med mycket av honom ska det utkrävas så mycket mer, slutar Jesus.

Vi ska också tillämpa detta så att vi är mottagande och inkluderande, då det gäller personer med bristande kunskap som är öppna för Bibelns lära. Om de har tagit fel – får vi ta det på ett annat sätt än när det är människor i kyrkan, som medvetet och rent upproriskt handlar i strid med vad de profetiska och apostoliska skrifterna lär. De ska allra minst få förtroendeuppdrag – och de kristna måste skilja sig ifrån dem om det inte blir en omvändelse. Paulus säger bestämt till Titus: ”En villolärare skall du visa ifrån dig, sedan du varnat honom en första och en andra gång.” Tit 3:10.

Du som är döpt och tror på Kristus – du är hans tjänare eller tjänarinna, om vi vill uttrycka det så och han har gett dig en förvaltning – det du behöver för din förvaltning ger han dig – han ger sitt Ord och sina Sakrament – han kallar dig att leva i sin gemenskap i vardagen i den tjänst och kallelse du har. Han är med där du lever som hans tjänare. Han vill att du ger till känna dina önskningar genom åkallan och bön – han vill bota dig från syndens oerhörda skada och förlåta bristerna i din förvaltning – så att du står ren och rättfärdig – beredd att möta honom, då du möter honom vid din dödsstund eller om det skulle bli så vid hans återkomst till den stora räkenskapsdagen. Den som är gömd i Kristi gemenskap kommer inte under någon dom och rannsakas inte på den Stora Dagen. Därför är det viktig att ordet, som gäller rannsakan riktas till oss nu så att räkenskaperna och bokslutet för oss är rätta på denna sida av gränsen. Möt Jesus som Frälsare och förlåtaren idag – Han vill möta dig  till upprättelse – Därför talar han genom evangelium till dig.
Han talar just nu till dig allvarligt om ditt förvaltarskap för han, Frälsaren vill då han kommer som Domaren frikänna dig och välkomna dig till saligheten.
Jakob manar ”Den som förstår att göra det goda, men inte gör det, han syndar.”  Jak 4:17
Vi ska förstå och veta bl.a. pga av dagens text att i det eviga perspektivet inför Kristi återkomst så är de mest illa ute som väl har känt till Kristi ord, men inte sedan varit trogna i förhållande till det de väl vetat.

Här ska vi ta in de ord som står skrivna i 2 Petr. 2:21-22
21 Det hade varit bättre för dem att aldrig ha lärt känna rättfärdighetens väg än att lära känna den och sedan vända sig bort från det heliga budskap som anförtrotts dem. 22 Det har gått med dem som det så sant heter i ordspråket: Hunden vänder om till sin spya , och tvättat svin vältrar sig i smutsen .  

Kära församling,
Då vår Herre Kristus så enträget manar oss till trohet och uthållighet – ska vi ta det till hjärtat.
Vi förstår också att han vill vara och är där hans Ord utan inskränkning får finnas.
Vi kommer ihåg hur hans löfte lyder:
lär dem att hålla allt som jag har befallt er.
Och se jag är med er alla dagar till tidens slut.  Matt 28:20
Amen.

 

 

9 söndagen efter Pingst 2018-07-22
Om falska lärare och vilsna troende
3 årgångens evangelium. Matt 7:24-29

Predikan
Att bygga på den rätta grunden

Hälsning: Nåd och frid, föröke sig ibland er genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus Kristus!

Kära församling,

Att pröva andar och läror.
Denna söndag har traditionellt ägnats frågan om falska profeter och falsk lära. Vi ska veta att vi står inför något som Jesus själv har initierat i Kyrkan och alltså inför något som han uttryckligen vill att vi ska syssla med, nämligen prövandet av andar och läror. Tidigare i detta kapitel hos Matteus har Jesus sagt – vilket utgör 1. årg. Ev.: ” Akta er för de falska profeterna (Matt. 7:15 SFB)!”  Detta är ett uttryckligt bud av Jesus uttalat med samma gudomliga myndighet som gäller vilket annat bud som helst; typ: Du ska inte dräpa, Du ska inte stjäla.

Antalet läror i världen är i första hand inte det som utgör Kyrkans kris utan krisen är att hon underlåter att pröva lärorna.

Kyrkans kris idag är inte att det finns så många meningar och läror – för det har det alltid funnits – krisen är att man inte längre med Guds Ord vill pröva läror och meningar. Man tycker t.o.m. att det är intressant och bra med många meningar. Sedan spelar det ingen roll om dessa står i konflikt med Kristus och hans Ord. Den avfallna kyrkans signum är att den inte känner någon annan falsk lära än den som kräver att Kyrkan rättar sig efter Guds Ord och avvisar och förkastar andra meningar. Upprördheten är sällan så stor som då någon å Kristi vägnar ber att från Guds Ord avvikande läror ska bekämpas. Det tolererar man inte alls. Den falska läran och de falska lärarna har idag i denna nämnda mening livsrum på ett sätt som få moment och nästan inga perioder tidigare i Kyrkans historia känner. Även om den senmedeltida påvekyrkan var mycket vilsegången bevarade den insikten om gränsen mellan den heliga läran från Gud och falska läror. Den drog visserligen den gränsen orätt, men den var medveten om gränsen. Dagens kyrka känner inte i sitt avfall den typen av gränser överhuvudtaget. Det enda man bevakar är att präster rätt är anpassade till det nutida samhällets krav på att slapp äktenskaps- och sexualmoral accepteras, att kvinnliga präster ska finnas, att bög- och lesboförhållanden betraktas som ett rätt och berättigat uttryck för mänskligt liv. Annars får allting vara hur som helst. Säg mig en dogm, som gäller det som är föremål för tro enligt den heliga Skrift, som man inte i folkkyrkorna får spotta på utan påföljd!

De falska lärarna är bedrägligt manipulerande

Jesus har tidigare i sitt tal här lärt att de falska profeterna kommer i fårakläder. Detta ska alla kristna idag nogsamt iaktta. Vad är fårakläder? Det är naturligtvis den normala kristna lärarens yttre rekvisita. Det är reciterandet av trosbekännelsen, som gäller tron på den treenige Guden. Det är biblar i händerna. Det är Guds och Jesu namn på läpparna, det kan vara mässkläder och vacker liturgi, den kan vara exalterade möten i kostym eller fritidskläder. Fårakläderna täcker helheten. Endast den som själv utifrån Guds Ord möter detta spektakel kan se att inte i allting stämmer. Annars verkar allting så konventionellt och acceptabelt. De farliga villolärarna kommer alltid i fårakläder. Då det gäller de vargar, som kommer helt odraperade, ska de kristna kunna ta sig i akt utan särskilda varningar. Ofta vet i det fallet även icke-troende och världsliga människor att det är fråga om från kristen tro avvikande lära.  Dock är det ett faktum att det i vår tid även är så att världsliga människor som är registrerade i någon kyrkas medlemsförteckning och humanistiska kristna tillsammans ställer krav på att det som kallas kyrka ska packa och rätta sig efter de nya normer, som gäller utifrån gängse humanistisk livs- och världsåskådning. Man gör så medveten om att man avviker från traditionens förståelse.

I en nutida avfallen kyrka behöver man inte alls överhuvudtaget lyda Bibeln.

Nu när avfallet har gått vidare, har det blivit en konsensus, som går ut på att man i en nutida kyrka inte behöver tro direkt som Bibeln lär, utan man kan och ska ändra på det. Avvikelse från kristen lära är allmänt taget inte idag någonting dramatiskt. En villolärare idag kan nog plocka av en del av fårakläderna utan att för den skull te sig som en farlig varg.

Att ta sig till vara för falska lärare är en uppmaning, som gäller alla kristna. Var och en av oss ska själv läsa Bibeln och lyda den, så att man kan möta olika andliga företeelser med eget vapen i händerna, inte egentligen eget utan: Guds Ord personligen mottaget och tillämpat. Gå inte med på något bara därför att någon som du normalt brukar lita på säger det. Låt dig själv övertygas genom Skriften. Så har du kontakt med klippgrunden, som du ska bygga på.

Ingen kristen får låta sig imponeras av att den kristna bilden formellt i stort sätt är i skick, om det samtidigt är så att man bryter mot Guds Ord och gör uppror mot det som Gud har stadgat i bestämda bibelord.

Jesus beskriver här strax innan vår predikotext tar vid hur det kommer att vara på den Yttersta Dagen, då människor döms. Jesus säger att många på den dagen ska räkna upp för honom vad de har gjort i hans namn. Säkert kommer de att hänvisa till sådant som de faktiskt varit med om i Kyrkan och i Jesu namn. Men Jesus säger att han ändå kommer att säga till dessa som bygger på att de formellt fungerat enligt den kristna kyrkans yttre ordningar och där kraften från Ord och Sakrament förnummits. Hans säger: ”Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!

(Matt. 7:23 SFB)”

I slutet av bergspredikan som utgör dagens redogör Jesus för hur hans Ord mottaget och tillämpat respektive inte tillämpat får för följder.

Fråga efter handlande i lydnad inte efter hur andligt eller from det ser ut!

Alla har vi samma Ord i Bibeln. Vi hör vad Kristus säger. Säkert har de flesta av oss hört en del rätta utläggningar. Vad blir det av det hela? Vi ser att de som Jesus lärt om falska lärare får sin tillämpning på oss alla som troende församling.

Allting ser lika ut. Det hus som är byggt på sanden kan se lika bra ut eller se bättre ut än det som är byggt på klippgrunden. Men då allt kommer till allt och livet här på jorden är slut och människan står inför Guds dom faller allt som inte är grundat på klippan omkull.  Ett uppenbart fall kan ibland registreras här i tiden om förföljelse för Ordets skull kommer på. I stormen håller inte det som inte har den rätta grunden. Vi kan också se att Gud i den storm han låter komma också vill störta omkull det som inte är byggt på den rätta grunden. Den rätta grunden är uppenbart inte det att man formellt har Bibeln och formellt säger sig bygga på den. En del halvkonservativa i folkkyrkorna skryter med att de dock har portalparagraferna om kyrkans bekännelse kvar. – Men som vi vet detta är oftast tyvärr endast galjonsbilder.  Den rätta grunden finns då man verkligen bygger på Ordet och bekännelsen och inte bara nämner dem.  Lydnaden och applikationen är det avgörande. Någon vill säga att Guds Ord är det absoluta sedan är tillämpningarna alltid relativa. Men Jesus är inte på den linjen. Han vill ha sagt att görandet enligt hans Ord, tillämpningen av dem, lydnaden för dem är det avgörande. Den som inte byggde på den rätta grunden hade i teorin lika mycket av Guds Ord, samma Ord hördes. Felet var att det inte blev någon konkretion, ingen lydnad.

Dagens evangelium manar oss till att bygga på den rätta grunden. Man kunde ju tro att grunden finns där, om man på något sätt har den heliga Skrift med. Men nej; Alla villolärare håller redan den heliga Skrift i händerna på något sätt. Nu gäller det Kristi Ords tillämpning. Troheten framkommer just i det att välja det Kristus säger i livets avgöranden. Inte det som är bekvämast, inte det de flesta i dag tycker, inte det familjen eller vännerna vill, utan det Kristus har sagt. Så framkommer det om vi har en direkt kontakt eller bara diffust bygger på det som säges vara kristendom. Husen som byggs ser lika ut. Ja varför kan inte det hus som byggs på sanden egentligen vara vackrare? Vad som håller framkommer först senare.

Då vi talar om rätt lära och falsk lära är konceptet lätt: Vi och de andra. Vi kan inbilla oss på orätt sätt att vi är helt skyddade för fara, för att vi personligen hör till en bekännelsetrogen gemenskap. Vi skall förstå att kampen står i vårt eget hjärta. Det är en fråga, som vi inte kommer förbi idag. Bygger jag på klippan eller inte? Mitt eget hjärta är bedrägligt och kan utan Guds Ord rätt mottaget och tillämpat föra mig vilse. Farorna kvarstår ända till dess vi läggs i graven. Det är inte bara en risk eller fara utan jag kan redan i detta nu bygga på sanden. Må dagens evangelium då avslöja mig inför mitt samvete. Låt oss alla bedja så.

Jesus varnar oss ytterst starkt idag för att bygga på sand. Vi kan i den yttre kristna kyrkan på detta sätt byggande bedra oss själva, så att vi blir fördömda till förtappelsen till slut.

Dagens text manar oss till en naken lydnad precis för det Kristus sagt utan sidoblickar – Kristi Ord har ett löfte med sig.

Vi ska se att Jesu Ord också har ett löfte med sig. Den som har den direkta kontakten med grunden, ska bli bevarad i livets stormar och stå trygg inför domen och evigheten. Den klippgrund det gäller är Kristi Ord, som består också då skapelseverken bryter samman och världsförloppet är slut. Matt 5:18; 24:35.

Det är om denna klippa som Jesus säger att den är Kyrkans grund och helvetets portar skall inte få makt över den. (Matt 16:18b)

Då Jesus hade slutat sitt tal var människor mycket till sig över den auktoritet som fanns i hans Ord. Den auktoriteten finns fortfarande där. Kom ihåg hur mäktigt Kristi Ord är. Den som är ensam, men har Kristi Ord står i längden mycket starkare och tryggare än den människohop, där individerna bara litar på varandra. Amen

 

Kristi  förklaringsdag 2018-07-15
3 årgångens evangelium Luk 9:28-36

Du människa vem du än är – du är skapad för evigheten!
Människan är en evighetsvarelse – det kan hon inte ta bort genom resonemang, efter den fysiska döden här i tiden följer evigheten. Inför Gud lever alla alltid för Gud är de levandes Gud. (Matt 22:31) Det som följer på syndafallet för mänskan är inte utplånande utan skilsmässa från Gud och hans härlighet.
Härligheten är Guds majestätiska dignitet, hans eviga utgående strålglans – det som återspeglar sig i alla hans verk – och som lyser klarast i hans Son – som är hans härlighets återsken (1 Kor 2:8) – han hade denna härlighet av evighet hos Fadern (Joh 17:5) En härlighet som hörde till honom och vars omedelbara yttre attribut han avstod frivilligt ifrån i samband med att han antog mänsklig natur och kom till vår värld för att frälsa oss. (Fil 2:5) men den tillhörde honom alltid och han skulle återta den. Kristi härlighet blir ytterligare och stort prisad just genom hans frälsningsverk.  Kristus är härlighetens Herren som S:t Paulus säger i 1 Kor 2:8.
Människan skapades för evigheten för att alltid stå i gemenskap med Gud i härlighet och salighet – detta som förstördes i syndafallet återupprättas i Kristus. Den härlighet och ära som han äger och den salighet detta ger är målet för vårt kristna liv som med Paulus är det vi väntar på – ”medan vi väntar på det saliga hoppet att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet.” Tit 2:13

Dagens evangelium vägleder oss på vägen till salighet.
Det som dagens evangelium talar om med de tre apostlarnas momentana möte med Kristus jämte Mose och Elia på berget är förebådande och har alltså med alla döpta och troende att göra. Kristus är härlighetens Herre och målet för vår vandring och väntan är mötet och gemenskapen med denne store Gud och Frälsare – för evigt.

I dagens text hos S:t Lukas sägs det att detta hände åtta dagar senare. Då vi ser efter i Bibeln vad som då hade hänt, så är det situationen denna att Jesus frågar sina lärjungar vem folket säger honom vara. Då svarar apostlarna: Johannes Döparen, Elia eller någon annan av profeterna. Sedan frågar Jesus apostlarna att vem säger ni då att jag är. Petrus svara å allas vägnar: ”Du är Guds Messias.” (v 20) Jesus tar emot bekännelsen och bekräftar att han har anspråket på att han är Messias.  Samtidigt förbjuder han dem strängt att säga detta till någon
Efter detta börjar Jesus tala om hur han måste lida mycket och förkastas av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda. Han måste dödas och på tredje dagens uppstå. Sedan talar Jesus till det församlade folket det om frälsningens nödvändighet och om hur dyrbar en människas själ är.
Vi ska då betrakta det som utgör predikotexten. Jesus går upp på ett berg för att bedja. Han har tre lärjungar med sig – enligt den bibliska regeln att en viktig sak ska avgöras enligt två eller tre vittnen – Jesus är på det klara med det som ska hända och hans själv är aktör. Jesus ber och medan han ber förvandlas hans ansikte och hans kläder. Han är där i sin förklarade gestalt. Som sann Gud och sann människa.
Två är sedan där som samtalar med honom. Mose och Elia. Det sägs att också de är närvarande i sin härlighet – de talar om Jesus om påskens händelser vad som ska hända i Jerusalem då Jesus fullbordar allt för frälsningen i Jerusalem. Det som måste ske.
Detta säger oss flera saker.
Samma frälsning behövs för alla människor som frälses. Försoningen är en universell akt. Det som sker med Jesus i påsken är något som gäller också för gamla förbundets folk. För dem var det ett framåtblickande. Messias skulle komma, löftessonen lovad redan då våra urföräldrar föll i synd – lovad genom profeterna, som talade om och pekade på honom som skulle komma. För oss längre fram på tidslinjen är det något vi blickar tillbaka på: det som faktiskt hände Jesus av Nasaret, som är vår Kristus och Frälsare. Det som skedde där det är det som överbryggar den stora skilsmässan mellan oss i den fallna världen och den eviga rena bestående salighetens värld. De tre apostlarna såg tydligt vad som skedde att de två från gamla Israel talade med deras Mästare. Petrus och de två andra sov sedan tungt. Då de vaknade såg de Jesu härlighet och Mose och Elia som talade med honom.
I mötet med den eviga världen upphör det som är bundet till tiden. Här är en från 1400 eller 1300-talet f. Kr. och en som framträdde på 800-talet f. Kr och de talar med Jesus Kristus som är född hos Fadern av evighet före tiden fanns.

De tre apostlarna teg om det de hade varit med om till detta med Jesus död och uppståndelse var ett faktum och de efter pingsten gick ut med budskapet. Denna händelse finns också återspeglad i texter som är knutna till Johannes och Petrus som var med vid händelsen:  I 2 Petr 1 läser vi:

17 Ty han blev av Gud, Fadern, ärad och förhärligad, när en röst kom till honom från den upphöjda Härligheten: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.” 18 Den rösten hörde vi själva från himlen, när vi var med honom på det heliga berget. 19 Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.

Detta är sagt till oss. Vi ska förstå:  Vi kallas genom evangeliet till ett liv där vi bryter med synden, får trons gåva och är på väg till salighet. Det fasta och säkra vi ska hålla oss till och hämta vår förståelse från är det profetiska ordet. Händelsen och skeendet på berget var ett stort minne för Petrus som han berättar om, men det som gäller och som vi ska ta fasta på och som lyser oss på vägen mot saligheten är det profetiska ordet – det ord som är nedtecknade i den heliga Skrift. Vi ska också bestämt notera orden, som kommer från Gud Fader från härlighetens värld till oss idag om Jesus: ”Denne är min Son, den Utvalde, lyssna till honom!”  Hans Ord har vi i den heliga Skrift, hans apostlar är hans befullmäktigade sändebud. Deras skrifter ska vi läsa och hålla oss till.

Även hos Johannes reflekteras minnet från det heliga berget i inledningsorden i det första brevet och i första kapitlet i hans evangelium ”vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern. 1 Joh 1:14.

Apostlarna som var med på berget – de teg om denna sin erfarenhet – men efteråt lät de den bli på allt sätt känd. Vi har denna händelse i Matteus 17, Markus 9 och Lukas 9. Vi ska också tänka på detta. Då korset kommer först då går vägen till salighet. De andar som talar litet om korset – eller ser det som självklart och att man därför inte behöver orda så mycket om det – och ska ha härligheten på något sätt för direkt – dem ska vi vara skeptiska till ja avvisa om det inte är tydliga om korset och försoningen – om det att Jesus måste dö för att ge liv åt oss alla.

 Slutsatser av denna händelse för oss
Händelsen på härlighetens berg och det denna förmedlar gäller vad som förestår alla trogna –. Detta ska vara något som bär oss och ger oss mod och kraft i fallets värld. Rätt mottaget blir det så.
Vi kan ha ångest och anfäktelser, vi dansar inte elegant på rosor fram till härligheten. Vi kan ha svårt att tillägna oss evangeliet om syndernas förlåtelse om orden om frid med Gud, trots att detta är förmedlat till vårt förstånd så hänger inte alltid vårt känsla och vår inställning med – men då ska vi veta att Kristus vill hjälpa oss genom tron precis där vi är och vi ska tänka som ett fromt råd i den kyrkliga väckelsen har uttalat: Om också fötterna brinner i helvetet så blicka uppåt!
”Då ni alltså har uppstått med Kristus, sök då det som är därovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som är därovan, inte på det som är på jorden. Ty ni har dött och ert liv är dolt med Kristus i Gud.” Kol 3:1-3
På korsets grund, i följd av kännedomen av Kristi död – ska vi sedan på denna rätta grund blicka uppåt – inte söka en genväg – men på rätt grund se till det som kommer efter vårt jordeliv vilket är avgörande att ha med för oss i tanke och sinne, när det gäller vårt livs grundläggande inriktning. Vår identitet som kristna här i den fallna världen är – att vi är gäster och pilgrimer på väg till vårt rätta hem.
Om Guds trogna i Gamla testamentet vittnar Hebréerbrevet: ”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de hade sett det i fjärran, hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. 14 De som säger så visar att de söker ett hemland. 15 Hade de tänkt på det land som de lämnat, så hade de haft tillfälle att vända tillbaka dit. 16 Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför skäms inte Gud för att kallas deras Gud, för han har förberett en stad åt dem.” Hebr.11:13-16
Utifrån vår identitet som pilgrimer på väg till vårt rätta hemland ska vi se på världsliga och köttsliga frestelser och begär som kommer på oss: Mina älskade, jag uppmanar er som främlingar och gäster att hålla er borta från de köttsliga begären som för krig mot själen.” 1 Petr 2:11

 

7 Söndagen efter Pingst 2018-07-08
3 årgångens evangelium Luk 6: 27-31
Kärlekens lag

Vår Frälsare talar realistiskt till oss om hur det förhåller sig med oss och vårt liv. Hans recept till oss är: Gör gott mot dem som hatar er! Välsigna – förbanna inte!
Denna värld förgiftas av fientliga förhållanden mellan människor. Lider man oförrätter vill man ge igen. Och så vill den andra ge igen och så skruvas det upp och blir värre.
Jesus anbefaller nu oss ett medel att bryta detta som normalt gäller bland människor. ”Gör gott mot dem som hatar er.” Där har vi en övning som avslöjar vårt eget liv och vår onda lust att ge igen.

Välsigna, förbanna inte det skall vara linjen. I den sista versen i vår text sammanfattas det hela med det som har blivit kallat den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människor skall göra er, det skall ni göra dem.” En sats som är känd från sammanhang också utanför Bibeln. Den satsen kan vara lätt för oss att bejaka och ta emot, om man låter bli att tänka på konkreta livssituationer. Då vi väl är i livets virvlar och inte teoretisk-abstrakt resonerar ser allt annorlunda ut. Då ligger nog de som har gjort illa mot oss illa till. Vi tycker att vi har rätt att upprätta ordning och rättfärdighet på våra villkor. Vi vill inte ge efter ifråga om våra intressen.

Hämnden är Guds och därför ska vi inte föregripa den eller verkställa den.

Jesu undervisning om dessa ting är i NT inte begränsad till det vi kan ta del av här i Lukas evangeliets slättpredikan eller i motsvarande ord i Matteus evangeliets bergspredikan. I Romarbrevet finner vi att Paulus utvecklar denna lära och ger ytterligare motiveringar för den. Paulus säger som Kristi tjänare: ”Hämnas inte mina älskade,” Varför då? Ska hur udda som helst få vara jämnt, ska skriande orättvisa, som har drabbat mig få gälla ska ingen rätt skipas? Jo, lär Paulus. Det kommer en hämnd, det orätta ska få sin vedergällning, men hur? Paulus säger: ”lämna rum för vredesdomen.”, för Gud säger: ”Min är hämnden, jag ska utkräva den,” (3. Mos 19:18, 5 Mos 32:35) Därför att hämnden är Guds, så ska vi inte hämnas. Hämnas vi själva direkt så tar vi ut något som tillhör Gud att göra, då har vi föregripit vredesdomen, vad finns det sedan för Gud att göra för oss om vi i vår svaghet och ondska har föregripit honom i hans rättskipning.

Nu är det så att i vår egenkärlek och ondska ofta bedömer mycket orätt mycket fel. Vi har på allt sätt jäv, då det gäller våra personliga intressen och är oftast inte i stånd att helt rättvist och objektivt beskriva en konfliktsituation, där vi själva är inblandade. Det är inte bara det att hämnden tillhör Gud, det är också det att hämndspiralen, där den skruvas upp mellan två människor hela tiden för med sig nya orättvisor, ny ondska. Jesus vill nu bryta våra förehavanden på denna linje och säger enkelt och radikalt: ”Älska era fiender och gör gott mot dem som hatar er.” Punkt slut på det viset. Den som litar på att Gud vid den stora domen skipar den fullkomliga rättvisan, kan och bör lämna personliga kränkningar av det slag Jesus här talar om. Vi ska inte ta det i våra händer och hämnas. Det är livsfarligt. Många har blivit fullständigt förbittrade, enögda hatiska, har ständiga känslor av att de är kränkta. De är förbannade på sin omvärld och särskilt vissa människor som gjort dem illa.

Nu distanserar vi oss lätt i dessa ting, så att vi talar om andra och då är det mycket lätt för oss att säga hur det ska vara. Inte ska du ta det så hårt, inte får man bli så arg för så lite… så kan vi von oben tänka på våra medmänniskors hämndbegär, tänka som om vi skulle tala till barn. Nu ska var och en av oss idag, då vi har detta evangelium ta Jesu ord till sitt eget hjärta. Är du och jag människor i denna värld, så är det Jesus talar om relevant för oss personligen. Ingen av oss ska distansera sig. Nu ska vi ta Jesu ord till vårt eget hjärta. Det kan vara hårt, men det är det Jesus nu vill. Jesus är ingen mes som alltid kammar oss medhårs. Utan han är världens Frälsare och expert på det bedrägliga människohjärtat. Vår egen ondska avslöjas inför Jesu ord. Vi behöver mycket förlåtelse för vår hämndlystnad. Vi har idag anledning till en extra bön om förlåtelse. Vi ska aktivt stöta till vårt eget hjärta och tänkande med att ta till oss Jesu ord. Där det bara är egen fördel på spel, ska vi vara beredda att lida orätt, att ge efter, fastän vi tycker att orätt drabbar oss.

 En viss del av Guds hämnd och rättvisa förverkligas redan här och nu genom överhet och genom dem som har att agera på Guds uppdrag.

Det gäller att se vad det gäller i livet. Allting är inte personligt. Vissa saker i livet har avgjort med andra människors väl att göra. Då det gäller andras rätt och rättvisa får vi inte hålla oss tillbaka på samma sätt som då det gäller oss själva. Jesus är ingalunda ute för att skapa anarki så att busarna får göra vad de vill och så skall alla hyggliga människor bara ta emot stryk. En sån tolkning av Jesu ord har mycket förekommit. Och de är helt ohyggligt att man kan tänka i de banorna. Det skulle innebära att bara de människor som företräder yttre ondska och orättfärdighet skulle kunna bära vapen och göra hur illa de vill, medan hederliga människor som företräder yttre rättfärdighet bara skulle vara tvungna att böja sig. Det är att märka att Paulus just i det sammanhang han tar upp detta att vi personligen inte får hämnas oss själva, talar om att överheten är en Guds tjänare som inte bär svärdet förgäves.  ”Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda.” En laglig överhet har både rätt och skyldighet att göra detta som Paulus här nämner och det upphäver å andra sidan inte på minsta sätt det han strax innan sagt om att man inte ska hämnas personligen.

Då vi har ansvar för andra eller förvaltar andras angelägenheter eller tillgångar – har vi inte rätt att sälja ut allt som om det bara skulle gälla oss själva och vår rätt.
Då vi är i den ställningen att vi förvaltar andras angelägenheter så ska vi se till våra skyldigheter att upprätthålla rätt och rättvisa. För andras väl och rätt ska vi också kunna använda de instrument som finns i samhället, att genom domslut, förlikning genom myndigheters försorg få rätt. Det kan också gälla yrkanden att lagrum, som finns i samhällets lag tillämpas och efterlevs så att inte orätt får råda.  Det gäller bestämt även vår uppgift som familjefar och make, mor, som lärare, som präst, som ansvarig för andra på ett arbete vilket som helst. Förutom alla de självklarheter som gäller i yrken där agerande å andras vägnar direkt påkommer: domare, soldat, polis o.dyl.. Detta får aldrig genom någon falsk tillämpning av Jesu ord eller någon överandlighet bortsorteras.
Att vi personligen ska välsigna människor som gör oss illa – utesluter inte det som precis ska gälla i den kristna kyrkan, nämligen att falska lärare ska förbannas och ställas på sidan om gemenskapen. Jesus talar om att den som lever i uppenbar yttre synd och inte vill omvända sig – ska räknas som en hedning och publikan.  Matt 18:17. Om en som undervisar i den kristna tron kommer med ett falskt evangelium – ska han sättas under förbannelse. Detta upprepas S:t Paulus två gånger i Gal 1. Detta nu nämnda är sådant som sker och ska ske på Överherdens Jesu uppdrag – det är inte vår personliga sak.  Dessa åtgärder får aldrig utföras i eget personligt intresse eller missbrukas för egen räkning, samtidigt som det är synnerligen allvarligt om en kyrka förbiser uppdraget som gäller det att irrläran ska förbannas. På denna punkt är uraktlåtenheten stor i de stora nationalkyrkorna – eller den utgör egentligen praxis så att det blir lite eller inget utrymme för den äkta kristna bekännelsen.

Jesus vill mana oss i dagens text att blicka framåt och i vardagens avgöranden ha den stora dome- och räkenskapsdagen ständigt för ögonen. Den som litar på Guds slutliga rättvisa dom, kan för egen del lida orättvisor i världen. Och ska också kunna uppmana kristna bröder i den kristna församlingen att hellre lida orätt än bara för egen vinnings skull gå till rätta inför världen. Detta lär Paulus tydligt i 1 Kor.6.

Den synnerliga och obekväma kärleken manas vi till idag. Älska din fiende, gör gott mot dem som hatar dig. Välsigna den som förbannar dig, be för honom eller henne. Vi ska vara varse att det kan komma situationer i livet då dessa uppmaningar gäller oss personligen samtidigt som överheten eller någon myndighet behandlar denna människas affärer med lag och domslut och utdömer straff åt dem.

En särskild svårighet hör också till det att det som skall gälla som lag och rätt i denna värld kan vara orätt. Domslut och deras grundval kan vara falska och orätta i denna värld. Det ger också på sätt och vis domarederna och vittnesederna till känna. Också om man i människovärlden kan bedra och ljuga under sken av största sanning, finns det en som man inte lurar, en som ser och vet allt. Han ska slutligt ställa allt till rätta.

Din och min stora fråga är då den dagen kommer. Blir vi frikända i Kristus eller bli vi dömda? Den största och viktigaste frågan för dig är: Blir du frikänd på domens dag eller inte. Jesus varnar mig och dig idag och förklarar att vi genom att ta den personliga hämnden i egna händer kan ställa oss utanför frälsningen.
Amen.

 

Apostladagen 2018-07-01
3 årgångens evangelium Markus 3:13-19


En kristen bekänner att Kyrkan är apostolisk.
All rätt kristendom har sitt upphov hos Kristus själv. Det är han som väljer, utrustar och sänder iväg. Idag på apostladagen ska vi särskilt fokusera på detta: att Kristus har sänt apostlarna och sin Kyrka till världen. (apostel = sändebud)
Kristi utväljande är grunden. Vi ska också inse att vi själva genom dopet och det apostoliska evangeliet är kallade av Kristus att leva som hans kristna här i världen med den eviga saligheten hos honom för ögonen.
Apostlarna har en särskild uppgift. De är också samtidigt företrädare eller representanter för alla kristna. Mycket av det Kristus säger till dem ska vi direkt personligen ta till oss.
Då Kristus säger i sitt avskedstal: ”Ni har inte utvalt mig utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni ska gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn.” Joh 15:16, så ska vi förstå att orden är sagda till oss att tro på och hålla oss till.

Apostlarna är förebilder och typer för vår kristna identitet.
Då vi idag tar del av Kristi apostlaval, ska vi tänka på följande. Dessa apostlar är våra företrädare i detta ords båda betydelser. Dvs de är de som kommit först i den kristna Kyrkans historia och de representerar också oss och tar emot sådant som gäller den kristna gemenskapen i alla tider.
För oss är det viktigt att det vi gör och säger i vår gemenskap stämmer med Kristi utsändande av apostlar med det apostoliska evangeliet. För oss är det viktigt varje gång vi kommer samman i Mässan att tydligt säga att vi tror på att till Den Helige Andes verk hör den Apostoliska kyrkan.
Då det som kallas kyrka förlorar sin bundenhet till det Ord, som genom apostlarna getts oss – då det också är uppenbart att man inte längre lyder det som står i apostlarnas skrifter – måste vi förstå att en rättlärande, apostolisk Kyrka  i egentlig mening inte längre är förhanden. Jesus utsåg apostlar. De skulle leva i hans gemenskap och han skulle sända ut dem att predika i världen.
Det vi säger och det vi gör, då det gäller det grundläggande i en kristen församling återgår i allt på detta. Kristus själv har inte själv skrivit något åt oss utan detta har han betrott apostlarna med. Apostlarna har givit oss Kristi Ord enligt det Kristus själv säger:  ”Den som hör er, han hör mig.” Luk 10:16

Det apostoliska Ordet driver bort onda andar
Det som specifikt nämns här i vår predikotext förutom det allmänna att predika är makten att driva ut onda andar. (v 15)  Vi ska fästa oss vid det. Då vi läser evangeliernas skildringar noterar vi att Jesus ofta drev ut vissa demoner ur bestämda människor. Det var enskilda människor, som hade drabbats av en viss besättelse genom bestämda demoner. Då vi läser detta om onda andar såsom predikotexten nu framlägger det – ska vi förstå att detta utdrivande gäller i mera allmän mening. Genom syndafallet kom en allmän förbannelse över den skapade värld, som hade fallit. En grundläggande fiendskap, mellan dem som tillhör Djävulen och dem som tillhör Gud, kom in mitt i denna värld så att ett mycket bestämt och avgörande motsatsförhållande gäller så länge denna värld består (1 Mos 3:15). Själva marken här i världen är förbannad för syndafallets skull (1 Mos 3:17).  Det är en fångenskap och en bundenhet vid det onda som själva skapelsen längtar efter att bli befriad från. S:t Paulus skriver: ”Skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns uppenbarelse, Rom 8:19 B1917 –  och vidare: ”hela skapelsen suckar och våndas”. Rom 8:22 B1917  Den fullständiga friheten kommer då Guds barn står fram rena och förklarade på uppståndelsens dag (Rom 8:23).
Vi måste förstå att vi som Adams barn födda i den fallna världen i utgångsläget är drabbade av den allmänna besättelsen, som vidlåder alla som inte genom Dopet och Tron kommit i Kristi vård. S:t Paulus talar om detta i Efesierbrevet 2, där han talar om Satan med orden ”fursten över luftens härsmakt, över den andemakt, som nu är verksam i de ohörsamma. Bland dessa voro förut också vi allasammans (ur Ef 2:2-3 B1917, i 6:12 återkommer aposteln till vilka oerhörda stora makter det finns i den onda andevärlden).
Alla – är vi alltså drabbade av denna allmänna besättelse i utgångsläget. Människan är fången av denna allmänna besättelse, så länge hon inte är väckt av Guds Ande till andligt liv. Denna ohörsamhetens ande är också orsaken till att människor inte tror eller vill tro eller vill lyssna till Guds Ord. Vi ska förstå att stora furstar och andemakter i den onda andevärlden vill hålla sitt grepp om människor och inte unna dem frälsningen och befrielsen i Kristus.
Utifrån denna beskrivning av den andliga verkligheten är också dopformuläret som utvecklades i fornkyrkan och som tillämpades intill 1800-talets slut i vårt land gestaltat. Först riktas till den som ska döpas befallningen (excorcismen): ”Vik hädan du orene ande och ge Den Helige Ande rum.” Inför vattenbegjutningen och trosbekännelsen kommer frågorna (abrenuntiationen): ”Avsvärjer du Djävulen, alla hans gärningar, allt hans väsende.” Ett dop rätt utfört användande vatten och Den Treenige Gudens namn är naturligtvis ett giltigt dop och där sker detsamma, men det som sker kan ju gärna återspeglas i formuläret.
Då evangeliet predikas rätt och sant med den myndighet, som vår Herre Kristus gett, så kan den onda andemakt, som håller människor fångna drivas bort och tron upprättas. Det apostoliska evangeliet oförändrat och oförfalskat såsom det står på pränt i våra biblar är därför – det avgörande.  Vi ska också förstå att olika förändringar och mänskliga tillrättaläggningar av vad som står skrivet är någonting som de onda andemakterna driver. En falsk lära i det kristna namnet är inte bara en abstraktion att betrakta – utan det är fråga om ett demoniskt intrång för att förstöra den kristna församlingen jämte enheten och gemenskapen kring Guds Ord. Då det som gäller för att vara en kristen kyrka gör klara och medvetna avståndstagande från Kristi Ord genom apostlarna, så ger detta plattformar och hållhakar för de onda andarnas nedbrytande verksamhet.

Det apostoliska Ordet är det avgörande för att betvinga och avvisa de onda andarna.
Det är alltså någonting mycket viktigt vi ställs inför i dagens predikotext, då det enda specifika som nämns om apostlarnas sändning just är detta: ”sända ut dem att predika och de skulle ha makt att driva ut onda andar.”
Vi ska därför definiera kyrka och sekt utifrån den bild det äkta apostoliska evangeliet ger oss. Ofta görs denna definition utifrån numerär och mänskligt inflytande. Vi förstå av bibeltexten något annat. Kyrkan kan vara liten och sekten kan vara stor, då det gäller numerären i en region vid en bestämd tidpunkt. Allt kommer an på att Kristi Ord får råda med sin myndighet.
Kristi Ord som det är skrivet och givet är vår orienteringspunkt, då vi frågar efter kyrklig gemenskap.

Kristus verkar med bestämda människor och handlar med bestämda kyrkor.
Kristus utsåg apostlar som nämns med namn. Detta utgör hälften av predikotexten. Vi ska komma ihåg att Kristus handlar med bestämda människor och bestämda kyrkor. Ibland görs i våra föreställningar allting så andligt och diffust. Man kan betona att Kyrkan i absolut mening är osynlig – Herren känner nämligen de sina och vet vilka som är hans. (2 Tim 2:19a) Detta får emellertid aldrig betonas på det sättet att man förnekar att Kyrkan har bestämda yttre uttryck och att en rättlärande synlig Kyrka är någonting avgörande för det andliga livet. Nya testamentets brev är inte riktade till någon osynlig kyrka, odefinierbar kyrka, utan till bestämda kyrkor runt Medelhavet Rom, Korint, Galatien, Efesus, Filippi, Tessaloniki. På samma sätt handlar Kristus idag genom bestämd kyrklig gemenskap.
Vi har en rad apostlar med olika karaktärer. Gud använder människor med den goda utrustning han har givit dem i skapelsen och med de svagheter de har att kämpa med i följd av sin fallna natur. Petrus impulsivitet och välvilliga spontanitet känner vi från bibeltexterna. Sebedeus söner Jakob och Johannes nämns som åskans söner, tydligen så att snabb känslomässig upprördhet kunde märkas hos dem. Matteus med sin publikanbakgrund är med, Simon ivraren – hade tilläggsbeteckningen för att han var – eller åtminstone hade varit en nationalistisk aktivist, en zelot. Om Judas nämns – att han förrådde Jesus.  Det är också en markering som ska säga oss att sådana som formellt gått rätt in i Kyrkans ämbete – kan vara falska förrädare. Kyrkan ska alltid vara på sin vakt så att inte falska lärare får förråda Kristi sak ibland oss.
Sammanfattning:
Idag på apostlarnas dag, som har firats till minne av Pauli och Petri martyrdöd under kejsare Nero, tackar vi Gud för alla trogna tjänare som han har sänt oss. Det gäller apostlarna och alla deras trogna efterföljare. Paulus och Petrus dog martyrdöden under kejsare Neros förföljelser. Kristi kyrka utmärks i tiden av att hon är förföljd här i den fallna världen. Samtidigt är hon samlingen av de människor, som är kallade ut från världen för att gå till sin Herre Kristus i den eviga saligheten.  Ordet församling i Nya testamentet är bildat på ett verb som betyder: kalla ut Vi tackar Gud idag för att han kallat oss genom evangelium och att vi får vara delaktiga i den kämpande Kyrkan som snart ingår i den triumferande jublande Kyrkan i den eviga världen med alla kallade, utvalda och heliga. Amen Halleluja.

 

Midsommardagen 2018-06-23
3 årgångens evangelium Luk 1:67-79

Johannes döparens dag – är en av de stora i vårt kyrkoår.  (enligt  Kristus är han Johannes den störste av kvinnor födda)
Denna dags texter ger oss frälsningens radikalitet i hela dess spektrum. Den barske ökenpredikanten Johannes, vilken avslöjar synden, som står i vägen för gemenskapen med Gud. Han är i sanning vägberedaren för vår Frälsare Kristus. Honom som t.ex profeten Jesaja många hundra år i förväg har talat om, då han skrev: ”En röst ropar i öknen: ’Bana väg för Herren, gör vägen rak i ödemarken för vår Gud. Varje dal ska höjas, alla berg och höjder sänkas. Ojämn mark ska jämnas, kuperat land bli slät mark. Herrens härlighet ska uppenbaras, alla människor ska se det tillsammans, för Herrens mun har talat.’”  Jes 40:3-5
Såsom vår förståelse –  av Jesu människoblivande, hans budskap, påskens stora händelser – inte blir klarlagd utan att vi tar fram Johannes ärende om frälsningens nödvändighet – så är också bibeltexten strukturerad så. Alla fyra evangelister har någonting om Johannes Döparen i början. Vi ska på Johannes Döparens dag besinna hans ärende så att vår förståelse av Jesu sändning till vår frälsning står klarare.
Johannes Döparens far blev uppfylld av den helige Ande och profeterade och sade – så börjar vår predikotext. I detta har vi det som är det utmärkande för bibelordet överhuvudtaget. Skrivet eller framfört av en människa och tillika den helige Andes sanna Ord.

Sakarias välsignar Gud. Vad betyder det?
Sakarias hade inte kunnat tro ängelns ord – när han hade fått veta att han och hans hustru Elisabet, som redan ansågs överårig skulle få en son. Han hade som ängeln sade blivit stum, då han inte trodde, men nu när barnet är fött – brister han ut i lovsång. En lovsång som är en av Nya testamentets viktiga böner.
Detta är svaret på Guds välsignelse och hjälp. Välsignelsen utgår från Gud.  Människor, som mottar hans nåd får välsignelsen. Gripna av välsignelsen välsignar de Gud, som har gett den. Gud är välsignad i evighet! Det är de troendes slutsats – deras lovsång. Detta är sanningen om Gud.

Johannes förmanade människor att göra bättring från bestämda synder.
Det kunde gälla soldater som inte nöjde sig med sin lön utan rövade av människor. Det kunde gälla publikaner, som satte för dem olovliga pengar i egen ficka. Det kunde gälla fariséer som stoltserade med egen yttre rättfärdighet med vilken de dolde hjärtats fördärv eller det kunde gälla kung Herodes, som olovligt levde ihop med sin broders hustru. Vi kan med Johannes idag också angripa det som gäller i vårt samhälle, där allt som gäller äktenskaps- och sexualmoral har gått ned till att vad två sinsemellan är överens om är lovligt. Minsann var Herodes och Herodias (som hon hette) överens om vad de höll på med. Men det var något som Gud dömde. Enligt vad Bibeln säger var de formellt också gifta med varandra, men de hade inte gjort upp med sin synd – de hade inte omvänt sig utan försvarade sin onda gärning. Vi manas till bättring och varje botfärdig syndare får hjälp och befrielse. Det är också Johannes stora budskap.

Frälsningens horn
som Sakarias talar om syftar i bibliskt språkbruk på brännoffersaltaret i tabernaklet eller templet. Fyra horn var avbildade i hörnen på dem stänktes även syndoffersblod  – dit kunde en jagad ta sin tillflykt och bli räddad och skyddad genom att ta tag i hornen.
Vi är sådana vi är anklagade av Guds heliga lag och djävulen vill håna oss, då han för syndens skull har rätt till oss.  Vi behöver frälsningens horn att ta tag i, så att vi är räddade från alla anklagelser och all dom.
Sakarias, som är medveten om Elisabets möte med Herrens moder Maria – han Sakarias, förkunnar att denna frälsning nu kommer till Israel genom den födelse som ska ske i Davids hus – detta som alla profeter har vittnat om och pekat fram emot.
Gud frälser oss i Kristus från allt det våra fiender anklagar oss för – vi kan inte ta bort synden och det som skiljer oss från Gud, men Gud själv sänder Frälsaren till oss som lösgör oss från fiendernas band. Detta får vi ta emot här och nu också denna dag – då vi har hört Guds löfte tror det och tar till oss det. Det är säkert.
Guds barmhärtighet är stor och han har inte glömt de löften om frälsning, som han har gett oss. Gud tänker på det han med ed har lovat alla de troendes fader Abraham.
Löftet till Abraham gäller, att vi får tjäna Gud utan fruktan. Medvetenheten om den egna synden kan föra en människa till den fullständiga förtvivlans brant, men frälsningen i Kristus är mäktigare och skiljer en människa bestämt från Djävulens band. Därför får vi utan fruktan för fiendens alla anklagelser och samvetets dom tjäna Gud utan fruktan som hans älskade barn.
Kristus och hans gärning är föremål för Sakarias lovsång och glädje – vi förenar oss idag i den lovsången.
Då Sakarias har vittnat om Frälsarens verk talar han om sin egen sons Johannes sändning och ärende. Detta som vi som Kyrka alltid ska ha med oss. ”Du barn ska kallas den Högstes profet.”  Johannes ska bana väg för Kristus – liksom Kyrkans fortsatta lagförkunnelse ska göra. Johannes budskap ska föra folk fram till Kristus och visa på vem som förlåter synderna, hur vi blir renade.
Johannes påpekande och lovprisning då han verkar är särskilt då han pekar på Jesus och säger: Se Guds lamm som borttar världens synder.
Detta som vi upprepar och håller oss till och sjunger som lovsång i varje mässa.
Ljuset skiner i sanning över oss bland vilka döden lurar på oss förr eller senare. Vi får friden nu – vi får segern över synd, död och djävul. En stor lovsång är dagens text – vi förenar oss i den och tänker idag på hur Kristus är starkare och större än alla fiendemakter. Frälsningen har kommit och Ordet och sakramenten befäster oss i denna frälsning och skyddar oss mot fiendernas angrepp.  Amen/hs

 

4 Söndagen efter Pingst                                 2017-06-17
3 årgångens evangelium Matt 9:9-13/hs

De friska behöver inte läkare.  De sjuka behöver och får en perfekt läkare.

Matteus kallas till lärjunge och han blir en av de tolv.
Dagens evangelium för oss i S:t Matteus evangelium till situationen då han själv Matteus blev kallad till lärjunge och därmed till apostel.
Jesus hade lämnat sin plats i Kapernaum (jfr Mark 2:1, se Matt 9:1-8), där han hade hållit till och botat en lam man. Jesus går nu vidare och kommer till tullhuset. Det kan förmodas att den viktiga tullen var på norra sidan om staden på vägen som kommer från Damaskus. Det var en handelsväg och här kom karavaner igenom.

De som arbetade i tullen var de s.k. publikanerna, som drev in tullavgifter till det offentliga (publicum). Att vara publikan krävde en del. Man skulle stå ut med föraktet från det judiska samfundet och dess nationalister. Enligt dem komprometterade publikanerna sig genom att betjäna ockupationsmakten. Därtill kom den allmänna uppfattning, som gällde, att publikanerna skodde sig själva på tullverksamheten och satte en del i egen ficka av avgifterna de fick in.
Bland publikanerna gällde en viss hierarki. Vi får veta att Sackeus i Jeriko (Luk 19:1-10) var en förman bland publikanerna. Matteus var tydligen en i raden.
Detta är början på aposteln och evangelisten Matteus väg med Frälsaren.
Både Markus (2:13-17) och Lukas (5:27-31) nämner denna händelse, men där är det Matteus mera hebreiska namn Levi som används. Han kan vara en av de sista av de tolv som kallas.
Matteus måste ha känt till något om Jesus från tidigare. Jesus hade redan en kortare tid verkat med Kapernaum som bas. Matteus var införstådd med någonting och då Jesus sade: följ mig, till honom, följde han strax. S:t Lukas påpekar: Då lämnade Levi allt och steg upp och följde honom! Vi måste förstå att det kan innebära radikala och beslutsamma tag – att börja ta sin tro på Kristus på allvar.

En måltid väcker uppseende.
Här är ingen tidsangivelse, så vi vet inte hur det var om denna måltid för gäster i Matteus hem, om den inföll ganska direkt under samma dag, som han Jesus hade kallat honom eller om det var litet senare. Kanske det hade gått en liten tid.
I alla fall redogör Matteus för oss här om en måltid för en rad gäster i hans hem, som ägde rum efter det han hade börjat följa Jesus. Till bords ligger inte bara många publikaner utan även andra som allmänt ansågs vara uppenbara syndare. Bland dessa finns nu Jesus med där i Matteus hem.
Allt detta gäller Matteus personligen, men det är att notera hur knappt, rakt och enkelt han redogör för vad som hände.

Det som sker vid måltiden – ska ge oss en viktig lärdom.
Det som hände hemma hos Matteus – där är någonting som den kristna Kyrkan alltid ska betrakta, besinna och dra slutsatser av jämte höra noga på vad Jesus säger om alltsammans.
Fariséerna, som bevakar varje händelse och åtgärd, som har med Jesus att göra, blir illa berörda av vad de ser. De är mycket indignerade och vill genom att inledningsvis fråga Jesu lärjungar komma med starka beskyllningar mot Jesus om total omdömeslöshet, dålig människokännedom och slapphet i offentligt uppträdande.
Frågan formuleras och riktas till Jesu utsedda apostlar: Varför äter er mästare med publikaner och syndare? För Jesus själv som har full kontroll över vad han gör – är allting mycket medvetet. Han är just där han behövs och där han kan ge sin hjälp till människor. Eftersom Jesus har kommit i världen för syndare är det den här bilden vi ska ha för oss – vi som har stora problem med synden, blivit varse vilken giftig rot vi har i oss och hur vårt liv är besudlat av sådant som inte håller måttet inför Guds helighet och hans bud – här är något för oss! Jesus har kommit i världen för att hjälpa oss – detta är denna dags stora och glada budskap!
Du behöver inte uppnå en viss standard för att Jesus ska kunna hjälpa dig – utan det angelägna är att du precis sådan du är, till ditt väsen, sådana dina gärningar, tankar och ord är, kommer till hans gemenskap och får bot och läkemedel mot syndens stora skada. Jesus är vår läkare såsom han själv vill förklara i dagens evangelium. Han säger: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka.” (v.12)
Snabbt infinner sig frågan, då vi funderar över detta – är då inte sanningen om alla människor – att de har brutit mot Guds bud, har ett ont väsen i sig liksom vi själva – hur kan då någon människa sakligt egentligen kallas frisk, om det nu är den terminologin. Naturligtvis är varje människa syndare och i den mening objektivt sjuk, om vi tänker på rättfärdighet och helighet. Det som saknas hos många är sjukdomsinsikt. De som kallas friska och rättfärdiga i denna text är detta alltså i följd av en självdiagnos. De är inte varse syndens skada och farlighet. De godkänner sig själva som rättfärdiga och friska – inte drabbade av syndens smitta. I alla fall inte på något allvarligt sätt som kräver bot och behandling.
I den bild som ofta gäller för oss om förhållandena på Jesu tid är att det närmast var de mest systematiskt religiöst praktiserande fariséerna som hävdade en egen hållbar rättfärdighet. Ofta var det de som i detta av religionen präglade samhälle inte kunde eller täcktes framträda som hedervärda och rättfärdiga – de som var slagna av synden både så att de var utpekade av omgivningen och själva visste om sina tillkortakommanden som människor. Dessa var alltså de som kallades syndare och sjuka. Dessa kom gärna till Jesus och han tog emot dem.
Hos oss är samhällsbilden ganska annorlunda. Det ger i regel inte allmänt några sociala poäng att man är kristen och praktiserar gudstro – sådant väcker ofta förakt och ignorans. Den som vill fungera enligt det som gäller bland människor ska förstå att inte ha en för stor dos av kristen tro. Många är inte troende och praktiserande kristna – just därför att de vill uppfylla detta lagom-rättfärdighetskrav som gäller i samhället. Mången kan tycka att det är Ok att det finns en kyrka och vill inte invända så mycket mot kristen tradition, men det är inget som berör dem närmare och de håller sig tillräckligt goda och fina på egen hand, dessutom ses de som går i kyrkan som skenheliga som sådana som tror sig vara något fint med sin religion. Den som ger sig själv godkänt betyg tycker att allt duger som det är – ingen är absolut, perfekt fullkomlig tänker man, men man är ändå nöjd och godkännande ifråga om sig själv. – Den som har denna egenrättfärdighet kan inte bli hjälpt av Jesus. Han har kommit för dem som inser sin brist, sin ondska, sitt syndaväsen. Dem kan han hjälpa. Dem botar han från syndens skada, då de kommer till honom.
Människan ska vara ren och rättfärdig inför Gud.
En människa kan i det yttre handla någorlunda tillfredsställande i förhållande till medmänniskor, då hon försöker och bjuder till – men nu gäller det någonting mycket mera. Det gäller att vi genomgående i allt vår handlande och varande ska leva rätt inför Gud – något ofullkomligt kan inte gälla inför honom.
Jesus har varit och är alltid medveten om vår belägenhet. Han vill hjälpa dem som är medvetna om sin synd och begär hans hjälp.
För att vi inte ska falla in i falska självdiagnoser och på orätta grunder hålla oss rättfärdiga – ska Guds heliga lag förkunnas i kyrkan – så vi rätt ser vår belägenhet och förstår att söka och motta Guds nåd och barmhärtighet mot syndare. Då Jesus kommer med sin hjälp får vi hans rättfärdighet. Det är inte så att Jesus kommer och kompletterar det som vi lite bristfälligt först själva har försökt – utan det gäller just en kapitulation ifråga om egen förmåga att nå helighet och därmed salighet. Det är fråga om att vi ska få Guds överflödande nåd i Kristus till oss och att vi får hans rättfärdighet, som täcker allt som finns hos oss av det vi själva försökt och det vi själva misslyckats med. Vår existens som kristna här i världen är att vi är nådehjon beroende av vad vår Herre Jesus ger oss. Det är som Martin Luther säger i slutet av sitt liv eller egentligen han skrev det på en papperslapp: ”Vi är tiggare. Det är sanningen.”
Aposteln Paulus, som hade varit en ivrig farisé av den strängaste skolan och som hade förföljt de kristna – han hade haft en väldigt falsk självdiagnos och hållit sig både ren och rättfärdig. Han blev omvänd och han vittnar följande: ”Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt ta emot, att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare – och bland dem är jag den störste. Men jag mötte barmhärtighet för att Kristus Jesus skulle visa hela sitt tålamod främst mot mig och låta mig bli en förebild för som skulle tro på honom och vinna evigt liv.”  (1 Tim 1:15-16)
Amen.

 

3 söndagen efter Pingst 2018-06-10

Lukas 9:57-62 (FB98) 3 årgångens evangelium
Så skriver S:t Lukas:
57 Medan de vandrade vägen fram, sade någon till honom: ”Jag vill följa dig vart du än går.” 58 Jesus svarade honom: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot.” 59 Till en annan sade han: ”Följ mig!” Mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.” 60 Jesus sade till honom: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och predika Guds rike!” 61 En annan sade: ”Jag vill följa dig, Herre, men låt mig först ta farväl av min familj.” 62 Jesus svarade: ”Ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike.”
Så lyder det heliga evangeliet. Kristus vi lovar dig!

Predikan över Luk 9:57-62

Att följa Kristus och beräkna kostnaderna.

Kära församling!
Det gäller kallelsen till Guds rike, som Jesus framställer för oss. Denna kallelse är inte bara ett meddelande eller en viss formulering utan det är en stark kallelse som då den mottas i öppna hjärtan rycker med hela människan till omvändelse. Guds Ande är i denna kallelse. Var och en som mottar denna kallelse och följer den – följer i och med detta Jesus själv, eftersom en sådan kristen tro inte finns i verkligheten som inte skulle innebära att följa Jesus.
Idag talar Jesus till oss om hur vi ska följa honom – vad detta kan innebära. Utgångspunkten för kallelsen att följa Jesus består inte i några billiga knep och lockelser. Utan det gäller att Kristus med Ordet kommer med sin person till oss. Ordets kraft får oss att böja oss för honom.
I dagens text granskar vi tre olika personer och deras förhållningssätt till Jesu kallelse.

1 Först möter vi en som verkar intresserad och entusiastisk och så gärna så vill följa Jesus och denna person säger: ”Jag vill följa dig vart du än går.”  Jesus genomskådar bevekelsegrunderna – ser också att denna person nog inte har tänkt sig för vad ett liv i tro och efterföljelse egentligen innebär. Och han svarar därför: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot.”
Kristus pekar på hur det är för honom själv i denna värld. Det är ju så märkligt. Allt har kommit till genom Kristus och består genom honom lär oss Nya testamentet annars. ”Genom honom har allt blivit till som är till och utan honom har inget blivit till som är till.” Joh 1:3 och samma tanke och lära möter i t.ex i Kol 1:16-17. Och just denna värld vänder sig emot sin Skapare och hans Son. Går vi över på Kristi sida kommer vi principiellt i ett motsatsförhållande till den fallna världen och vad det kan innebära ska en kristen tänka på – så att han inte krossas i sitt mod och sitt hopp vid första motstånd.

Denne första som kommer emot i texten – måste lära sig vad tro och efterföljelse kan innebära. Det kan leda till att negativt socialt tryck kommer på en, att oförståelse möter en för att man tror på och följer Jesus, man kan möta hat, ignorans och förakt. Jesus säger i annat sammanhang: ”Det är nog för lärjungen att det går med honom som med hans lärare och för tjänaren att det går med h0nom som med hans herre. Har man kallat husets Herre för Beelsebul, hur mycket skall man då inte kalla hans tjänare så.” Matt 10:25
Denna värld där vi lever nu vårt liv är ockuperad av den Onde – men vi tänker på att den som är den rättmätige ägaren, Herren och domaren är Gud. Förbundna med Kristus kommer vi att ha del av hans seger över den Onde och allt ont,
Vi bekänner med S:t Johannes: ”Vi vet att vi tillhör Gud och att hela världen är i den ondes våld. Vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd så att vi känner den Sanne.” 1 Joh 5:19-20a
Den för vilken Jesus och hans ord betyder något – väljer honom med det som mänskligt momentant kan vara ofördelaktigt under denna korta jordelevnad på väg till den eviga saligheten.

2 Den andra som kommer emot oss här i texten är en till vilken Jesus säger: ”Följ mig!” Denne svarar: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.”
För en rättsinnig jude var det en självklar plikt att värdigt begrava sina föräldrar. Vi vet inte situationen, men den kan mycket väl ha varit sådan att denne far inte alls låg för döden eller att saken i tiden inte var omedelbart aktuell. Det kan ha varit ett längre tidsperspektiv – sedan då detta en gång i världen är undanröjt och avklarat såsom vederbörlig sed förutsätter så ska jag sedan ägna mig åt Mästaren från Nasaret och hans undervisning. Det att låta de döda begrava sina döda kan just syfta på det att det spirande bestämda intresse som finns, vilket Jesus anknyter till, dör bort bland dessa släktingar, som inte är vid andligt liv. Någonting av detta ska vi också tänka på – att vi verkligen är med i en gemenskap, där Guds Ord har en avgörande plats och där vi får utöva och praktisera vår tro. Väljer vi livstekniskt bort det som har med vår trospraxis att göra står vi i andlig fara. Vi vet att andlig fara kan leda till andlig död.
Kallelsens allvar aktualiseras genom denna andra person i texten. För hur mången har detta inte blivit så, att det som gäller den kristna tron har förflyktigats genom att man skjutit upp att ta sig an de frågor, som gäller frälsningens angelägenheter – till slut har det också blivit likgiltigt för en så att man som förhärdar inte reagerar för kallelsen.

3 Den tredje här säger att han vill följa, men först ska säga farväl till sin familj. Han liknar den andra i ordningen. Det som är det orätta här är ordet: ”först”. Den följer inte Kristus, som har något annat först – det kan vara något som vill ta första rangens plats på Kristi bekostnad hos oss. Vi ska passa upp. Också här är det fråga om inställningen och prioriteringen. Om det bara hade gällt att säga hej och farväl och tack för vad ni gett mig – nu följer jag Jesus och går med honom – visst hade det funnits utrymme för detta! Nu var det så att Jesus också här genomskådar bevekelsegrunderna denne man är inte i sin håg riktig med. Detta förklarar Jesus med det han säger om att den som ser sig om sedan han har satt sin hand till plogen inte är skickad för Guds rike. Det var inte bara ett avsked det gällde. Det var fråga om att tanke, intresse och håg var på något annat håll – och det passar inte i Guds rike. Därför bryts kyrkor sönder, skapas split i gemenskapen genom att människor som egentligen har sitt tänkande och sitt hjärta på ett annat håll vill bestämma i den kristna församlingen. ”Inte skickad för Guds rike” – det aktualiseras. Den som ser sig tillbaka då den ska ploga kan inte köra fårorna rätt driver inte rätt och riktigt på oxarna.

Varför ställer Kristus fram dessa exempel för oss idag? För att han älskar oss och vill välkomna oss till saligheten. Han vill att vi inte går vilse nu i sommar eller annars. Han vill fästa oss vid sig – och han vill att vi också tänker efter så att inte den Onde kan utnyttja vårt oförstånd. Med Kristi vägledande ord når vi fram. Med hans Ord har vi förlåtelsen idag. Vi har hans närvaro när vi är samlade i hans namn.

”Om vi ock möttes endast två,
bygga han vill och bo ändå
hos oss med hela sin nåde.”  Ur vers 3 i psalmboken nr 165